dixistadelmann.se

”Fascismen är borgerlig; den har överallt kommit till makten så gott som uteslutande med stöd av de borgerligt, antisocialistiskt inriktade folkgrupperna, den har i sina grunddrag bevarat den borgerliga produktionsordningen, den privata äganderätten till produktionsmedlen, den i princip fria konkurrensen, och den avvisar tanken på ekonomisk utjämning.” Detta skriver Herbert Tingsten (1896-1973) i sin bok ”Nazismens och fascismens idéer” från 1965.

Den etablerade högern i Tyskland trodde att man kunde använda nazismen som ett kontrollerat vapen mot vad man betecknade som samhällsomstörtande ideologier. Hitler skulle slå tillbaka vänstern och sedan skulle allt återgå till det normala, när nazismen hade gjort sitt. Men rasismens våldsamma eldstorm slocknar inte förrän allt är förbränt. Detta är historiens lärdom.

Hitlers parti bar namnet Nationalsocialistiska Tyska Arbetarpartiet, (NSDAP) och bildades 1920. NSDAP var till stora delar fram till maktövertagandet 1933 ett populistiskt parti som försökte hämta stöd från alla grupper i samhället. Då socialismen vid denna tid stod högt i kurs hos arbetarklassen och kapitalismen och spekulationsekonomin hade gjort i det närmaste moralisk bankrutt i den tyska krisen, flörtade man med arbetarklassen genom att använda en del argument som gränsade mot socialismen. Men som parti var NSDAP djupt rasistiskt, antisemitiskt, nationalistiskt, antisocialistiskt och antikommunistiskt. Ju närmare makten NSDAP sedan kom, desto djupare blev samarbetet med kapitalägarna och samhällseliten. De delar i partiprogrammet som appellerade till arbetarklassen skalades bort. NSDAP hävdade alltid den privata äganderätten till produktionsmedlen. Den del av näringslivet man konfiskerade var det som hade ägts av judar.

Den teori som jag kan referera till om fascismen/nazismens grund är att denna rörelse är kapitalägarnas (och deras förbundna) ”pansarnäve”, som plockas fram endast vid de djupaste kriser då klassmotsättningarna blir så djupgående att makten över produktionsmedlen är hotad. Därför finns fascismen latent i våra samhällen. Demokratiska parlamentariska stater kan förfalla till fascism vid djupa kriser. Historiens exempel är många.

Det sägs ofta att det tyska folket röstade fram nazistpartiet och gav dem makten. Så var det inte! Nazismen kom till makten med den etablerade högerns hjälp.

I juli 1932 kulminerar väljarstödet till N S D A P med cirka 37 procent.  1933 kommer sedan Hitler till makten genom ”intriger och maktspel” och med stöd av konservativa och högerpartier (källa NE).

Vill man på ett seriöst sätt debattera nazismen som ideologi och nazismens brott på nätet så skrider den brunanstrukna reaktionära klicken alltid ut till försvar och försöker omedelbart relativisera nazismens exempellösa brott. Detta har jag personlig erfarenhet av efter att ha debatterat frågan på ett forum som jag inte vill nämna namnet på av hänsyn till dem som driver detta forum.

Ett argument som alltid används bygger på ett närmast osmakligt snaskande med dödssiffror, som mer handlar om ideologiproduktion än om historiska fakta. Exempelvis hade en debattör räknat ut att H i t l e r s folkmord kostade 20946000 människor livet. En annan medlem i klicken skrev  sedan följande ”tom. en andrarangsfigur som Pol Pot lyckades ju mörda lika många som Böse Adolf i sin krafts dagar”.

Det räcker väl att säga att Hitler startade andra världskriget och bara Sovjetunionen förlorade mer än tjugo miljoner människor i kampen mot nazismen för att inse att ovanstående bollande med dödssiffror blir absurt.

I ”kommunismens dödssiffror” brukar offren för den stora svälten i samband med ”det stora språnget” under Maos regim i Kina ingå. Att partiledningen i Kina genom sina missgrepp i svältsituationen kan lastas för att människor dog är ovedersägligt, men gör det att detta brott skall jämställas med nazismens utrotningsläger, där män kvinnor och barn tvingades in i en maskinmässig utrotning? Det är svåra frågor som inte skall förminskas utan tas på största allvar.

När engelsmännen var kolonialherrar i Indien offrade de enligt de siffror jag har läst (Mike Davis, Svält och kolonialism) långt över femtio miljoner indier, genom sitt sätt att styra, i återkommande svältkatastrofer. Jag skulle ändå aldrig drömma om att jämställa engelsmännens brott med nazismens.

Nazismen som ideologi är en förbrytelse i sig själv!

Stalin var en brottsling som begick brott mot mänskligheten. Den ideologi, stalinismen, som han gav namn åt skall bekämpas. Så långt är jag överens med de reaktionära krafter som gör sina försök att i olika avseenden jämställa nazism och kommunism.

Vad jag vänder mig mot är två saker.

1. Att högerkrafter använder stalinismen för att relativisera nazismens brott.

Nazismen som rörelse, ideologi och företeelse är unik i det avseendet att alla andra betydande rörelser, ideologier har använt våldet som ett medel att uppnå ett högre mål (i deras egen mening), nazismen/fascismen däremot har våldet som ett mål i sig. Man eftersträvar våldet som renande kraft. Man föraktar svaghet och dyrkar styrkan och styrkan utövas genom våldet. Detta våld skall utövas idag och i morgon och i all framtid. Våld kan vara det som den enskilde soldaten utövar i kriget, men det kan också vara det våld som innebär utrotandet av civila, barn, kvinnor och män ur folkgrupper som anses mindervärdiga, eller utrotandet av människor med felaktiga ideologiska ståndpunkter. Därför måste nazismen/fascismens brott särbehandlas och inte blandas med stalinismens, kommunismens, socialismens, kapitalismens, imperialismens, kolonialismens eller de olika världsreligionernas brott.

Det görs ofta jämförelser mellan stalinismens och nazismens brott. Den italienske författaren Primo Levi som överlevde nazismens läger har kanske skrivit den starkaste skildringen av detta lägerliv, ”Är detta en människa”. Han har även uttalat sig i frågan om skillnaden mellan nazismens läger och stalinismens. ”Den främsta skillnaden ligger i målsättningen. De tyska lägren utgör något unikt i mänsklighetens nog så blodiga historia; till det gamla målet att undanröja eller skrämma politiska motståndare kom ett modernt och monstruöst, nämligen att utplåna hela folk och kulturer”. Vidare skriver han ”...normalt gick man in i de tyska lägren för att aldrig komma ut; något annat slut än döden är inte förutsett. ”I de sovjetiska lägren har alltid funnits en yttersta tidsgräns”, ”I Sovjetunionen tycks dödligheten under de hårdaste perioderna ha belöpt sig till 30 procent av det totala antalet lägerfångar och det är förvisso en outhärdlig hög siffra, men i de tyska lägren var dödligheten 90-98 procent”.

2. Att stalinismens smuts kletas på alla progressiva krafter som hotar högerns hegemoni, enligt modellen kommunism är i grunden stalinism och alla progressiva krafter är i grunden kommunistiska.

Apartheidregimen bekämpade inte befrielserörelsen ANC under Mandela, utan kommunismen. Vietnamkriget var inte något imperialistiskt krig utan USA:s bekämpande av kommunismen. General Franco i Spanien bekämpade inte en laglig vänsterregering, utan slogs mot kommunismen. Detsamma gällde General Pinochet i Chile osv. Ja sådan är den reaktionära retoriken.

Det är vanligt i dessa tider att grupper av ”högerextrema” ständigt försöker relativisera nazismen, både nazismens exempellösa brott mot mänskligheten och nazismen som ideologi. Nazismen är för en högerextrem som försöker bli rumsren, som att ha ett suttit i ett brunt tuggummi. Tuggummit är omöjligt att få bort och det är generande att gå omkring med en brun fläck där bak. För att den högerextreme skall slippa detta stigma som nazismen är används två typer av försvar, båda lika orimliga: nazismen skall inte förknippas med högern, den är egentligen en vänsterrörelse och nazismens ”brott”, både de ideologiska och de brott som utfördes i praktiken, är av underordnad betydelse om man jämför med kommunismens brott. Kommunister är extremhögerns beteckning på alla från socialdemokraternas vänsterflygel och vänsterut.

Jag kommer här att föra en argumentation på varför det är orimligt att jämföra nazismens brott med några andra brott som har begåtts mot mänskligheten i någon ideologis namn.

Lägg ner fissionen.

Sluta forska på fusionen.

Energin finns på Stamford Bridge.

Ni konstnärer – sluta måla.

Stäng alla konstmuseer.

Skönheten finns på Stamford Bridge.

Ni författare – sluta skriva.

Låt böckerna ligga med slutna pärmar.

Epiken finns på Stamford Bridge.

Jag vill stiga ur livet

och

för alltid leva i andra halvlek

mellan

Chelsea och Manchester United

på

Stamford Bridge.

Ovanstående dikt skrev jag för ett par år sedan, efter en underbar match mellan Chelsea och Manchester United i Premier League. Söndagens galna, härligt underbara, El Clasico, hade däremot krävt en riktig författare för att göras rättvisa, minst en Vladimir Majakovskij (i gul skjorta).

Trots att både Lionel Messi och Cristiano Ronaldo, (Messi gjorde tre mål), fanns på planen, överglänstes de av Andres Iniesta; denna underbara fridsfurste, fotbollens Mahatma Gandhi, som närmast ber om ursäkt om han skulle vara skyldig till en frispark. Iniesta rinner fram på det gröna fältet som kroppsvarm olivolja av finaste sort. Om motståndarna bygger försvarsmurar glider han bara runt, eller kanske enkelt mellan, i luckor som egentligen inte existerar. Övernaturligt? Denna glänsande fotbollsspelare kan inte vara uppväxt bland bensparkare på en fotbollsplan. Hans hemlighet måste vara att han kommer ur dansarnas skara, ur baletten på Bolsjoj.

Alla bortskämda stjärnspelare med hjärtan av stålkulor, nattförvarade i frysen, med valnötter som hjärnor och med översvämmade bankkonton, lär av Andres Iniesta, en konstnär, en gentleman, en människa och fotbollspelare.

bild, wikipedia.org

Mat? Mat? Behöver dom äta också? Ja, det är klart helt utan mat kan ju dagarna bli lite långa för dom små liven. Hur mycket behöver dom? Frukost, lunch, mellanmål och frukt? Så mycket! Det kostar ju minst en tia per barn och dag. Tvåsiffrigt! Nej, det blir för mycket. Nio kronor måste räcka. Knäckebröd och vatten är väl bra mat. Frukt? Det kan jag ta från min egen trädgård. Fallfrukt. Plommonen täcker ju och förstör gräsmattan och två stora äppleträd har jag också. Tugga knäckebröd utan tänder? Är dom så små? Vatten, saliv och hårda gommar; man ska inte skämma bort dom, då blir dom bara välfärdsnarkomaner.

Leksaker? Jag har barrträd i trädgården. Kottar har väl ungarna lekt med i alla tider.

Möbler? Bananlådor! Jag har massor av sådana på vinden efter flytten. Lite äldre barn kan ju bygga möbler själva och dom små sover väl mest och det kan dom ju göra i en bananlåda.

Avkastning? Avkastning! Ja, är man effektiv och inte slösar som i den offentliga sektorn kan man tjäna massor av pengar och pengar kittlar dödsskönt i kistan.

Namn? Förskolekoncernen skall heta???? Oliver Twist! Charles Dickens England, där var det skillnad på folk och folk och pengar hade man respekt för. Det är bara ett avsnitt i romanen som oroar mig. Oliver, den lille knatten, har ju fräckheten att fråga efter ytterligare en portion av survällingen, som om inte en portion skulle räcka för den lilla fräcka gynnaren. Men det får bli Oliver Twist, förskolan med beprövade värderingar!

Jag är en riktig klippare jag! Nej, vad är det jag säger? Jag är en riktig välfärdsentreprenör jag! Ja, så skall det vara; välfärdsentreprenör är jag.

Nu skriver jag ner detta och går till banken med min affärsplan. Det blir nog bra. Jag älskar det nya Sverige.

”Please, sir, I want some more”. Oliver Twist, wikipedia.org.

Nu skakar fysikens grundvalar. Hade Einstein fel? Länge har vetenskapen slagit fast att det inte går att vara snabbare än ljuset. Men vi som gick på fotboll under åttio- och nittiotalet vet att Johnny ibland var snabbare än ljuset. Vilken Johnny? Johnny Bråttom, naturligtvis! Johnny Bråttom? Ja, Johnny Ekström, han i Blåvitt och landslaget. Jaså han.

Som sagt, hade vetenskapsmännen ibland stått på fotbollsläktaren hade de fått svar på många av livets stora frågor. Nu vet de inte vad de ska tro, läste jag i tidningen, när de står inför experimentresultat som kan förkasta tesen om ljusets absoluta hastighetsgräns.

Johnny Bråttom var snabb, men någon större skribent var han inte. Under en tid hade han, trots detta faktum, en spalt i tidningen Arbetet (salig i åminnelse), där han skrev om sitt liv som fotbollsspelare. Jag vill minnas att det var i samband med fotbolls-VM i Italien 1990. Så trots att jag är ÖIS-are känns det som om jag känner IFK-Johnny, i alla fall en aning, via min dåvarande morgontidning. 

När han blev proffs i Italien fick han frågan om hur han hade det med det italienska språket. Han svarade då att han inte kunde ett ord italienska och som för att understryka detta faktum sa han att han inte ens visste vad spagetti hette på italienska! Som sagt var, Jonny var snabb…. I benen.

Det var nog inte precis ”Fråga Lund” i blåvitts omklädningsrum med både Johnny Ekström och Glenn Hysén på plats. Stackars Torbjörn Nilsson, han fick stå ut med mycket.

Men inte kunde Johnny Ekström vara snabbare än ljuset? Jaså inte, om ni inte tror mig kan ni fråga de polska backarna som blev ifrånsprungna i den klassiska kvalmatchen inför VM i Italien, där Johnny gjorde sitt oförglömliga, ja rent av underbara mål. De polska backarna kan än idag gå ed på att han var snabbare än ljuset!

Johnny Ekström

Ja, Viktor Janukovytj var en demokratiskt vald president i Ukraina, vilket inte måste betyda att han var någon bra president. Viktor Janukovytj och västs (USA och EU) favorit Julia Timosjenko var väl politiker av ungefär samma kaliber.

Efter månader av demonstrationer, ibland våldsamma, och ofta våldsamt bemötta, avtalades det att Janukovytj bara skulle få sitta kvar som president i en övergångsministär fram till att ett nyval skulle hållas. Detta avtal stod västmakterna (USA och EU) bakom tillsammans med den ukrainska oppositionen och Janukovytj och Ryssland.

Den nazistiska/fascistiska delen av oppositionen ville emellertid annorlunda. Deras stormtrupper gick återigen till våldsamt angrepp mot Janukovytj regim. I gatustrider med hänsynslöst våld från båda parter dödades alltför många människor. Det hela slutade med att Janukovytj tog det säkra före det osäkra och flydde från huvudstaden Kiev. Oppositionen hade nu definitivt makten i sina händer. Här hade USA och EU kunnat kräva att det överenskomna avtalet skulle hållas. Det gjorde man inte.

En ny regering bildades. Nazister/fascister ingick med viktiga poster. Här hade väst återigen chansen att med stor avgörande tyngd kräva en ny regim utan nazister och fascister. Detta gjorde man inte heller.

Den nya regimen med representanter från extremhögern representerade oppositionen som har sitt huvudsakliga stöd i västra Ukraina. Stora delar av den övriga befolkningen lämnades utan inflytande. Här hade väst återigen kunnat kräva att hela landet skulle vara representerat i den nya regeringen. Det gjorde man inte.

I segerns ögonblick blev västmakterna tydligen fartblinda, man hade kunnat köra över Ryssland i det gamla Jugoslavien och i Kosovo och i Libyen, men nu står Ryssland inför förändringar i ett land, Ukraina, som anses vara så viktigt av många orsaker, bland annat historiska, att Ryssland under Vladimir Putin tydligen är villig att riskera oerhört mycket.

Vad Ryssland under president Putin, tillsammans med de rysktalande i östra Ukraina sedan har gjort, det vet vi alla. Det behöver inte jag skriva om. Vi får bara hoppas på att situationen i Ukraina inte urartar totalt.

Prolog

Dom tankar
som drömmer på era hjärnors madrasser
som fetlagda lakejer på flottiga schäslonger
ska jag reta med mitt hjärtas blodiga trasor
och uppkäftigt håna i fräcka smädesånger.

Hos mig finns ingen gubbsjuk trånad
och på min själ växer inga gråa hår.
Världen har jag med röstkanonader bedånat
här kommer jag – en vacker ung man på tjugotvå år.

Ni ömsinta
vill älska till violiner!
dom råbarkade vill ha en kärlek som pukornas brak.
Men ingen av er kan vända ut på er
tills ni blir bara läppar som jag!

Kom ska jag lära er -
byråkratissor korrekta som en liga av änglar
batistklädda i de eleganta gemaken.

Som håglöst bläddrar genom läpparna
som köksan genom sidorna i kokboken.

Om ni vill -
blir jag bara en kropp som kreverar
- i en annan tonart än himmelens lyror -
om ni vill -
kan jag uppträda ömt och belevat
- inte en karl men ett moln i byxor!

Jag tror inte på Nizzas blomstersängar!
Jag lovsjunger rätt och slätt
män sönderlegade som sjukhuslängor
och kvinnor utslitna som gamla talesätt.

Vladimir Majakovskij 1915

Bild från wikipedia.org. Vladimir Majakovskij och Lili Brik.

På den tiden jag bodde i villa med trädgård var det inget problem att varje år med glädje följa vårens ankomst. Den tiden mättes in med snödroppar, vintergäck, krokus och kanske allra helst av de ädelstensgnistrande stararnas ankomst. Stararna var som att hälla ut ett smyckeskrin på gräsmattan.

Nu när jag bor i stan är det mer problematiskt. Här på kajkanten blir man som fjärmad från naturen. Vatten och sten (och för all del en aning grönska) signalerar inte vårens ankomst på samma sätt. Och människorna är livsfarliga att lita på. Så fort minsta solstråle letar sig ner från den kalla himlagloben åker ytterplaggen av trots att kaféstolen fryser fast där bak och det inköpta kaffet blir kallt innan de ens har fått den välsignade vätskan i munnen. Blå läppar och en aning sol mot en södervägg räcker inte för att det skall vara vår. Dagen efter har hamnbassängen frusit till is igen.

Nej, jag har kommit på ett säkrare sätt att räkna in våren och som vanligt är det sporten som står till tjänst. Våren kommer med Vasaloppet, F1-premiären, bandyfinalen och det ultimata vårtecknet, den Allsvenska premiären. När man står på fotbollsläktaren i sommarjackan och saknar vinterrocken i kylan, då vet man definitivt att våren är här. Och om man sen har en himla tur, har man återfått känseln i de kalla fötterna till midsommar, men huvudsaken är att rätt lag vinner. Tänk att rött och blått mot grön bakgrund kan vara så oerhört vackert!

- Men Dixi, kepsen har du väl på dig så länge göken gal mellan öronen. Ko-koo, ko-koo, ko-koo.

- Jag använder inte keps!

- Det borde du göra Dixi! En keps skyddar mot hackspettar också.

Varför skriver jag detta? En kamp mellan västra Ukraina med stöd från Väst och östra Ukraina med stöd från Ryssland, där respektive del slåss för sina korrupta politiker har nu övergått till en mycket farlig situation med fascister/nazister i det nya styret och ryska trupper på Krim. Krigstrummorna mullrar dovt. Jag måste få ordning på mina egna tankar. Jag har så svårt att acceptera den världsbild som nu trycks ner i min hals med nästan exempellös kraft. Det sägs ju att hos ”den andre” förekommer bara propaganda, men då undrar jag: vad är jag som intresserad mediekonsument i Sverige utsatt för när det gäller händelserna i Ukraina?

På bara några dagar har det trummats ihop en västerländsk politisk opinions- och åtgärdsstorm mot Ryssland som jag har svårt att minnas att jag någonsin har upplevt förut. Det måste ju finnas några proportioner. Jag menar, vilka åtgärder vidtogs när USA folkrättsvidrigt invaderade Irak? 1 miljon döda och flera miljoner flyktingar blev det resultatet! Det tuggade vi i oss ganska bra utan att brusa upp i kritik och sanktioner. Sanktioner? Mot imperiemakten? Skojar du? Till USA, som allt som oftast är en krigförande nation, säljer vi vapen och som inte det vore nog gör vi även detta till några av de värsta diktaturerna i världen, exempelvis Saudiarabien, bara för att det gäller en USA-stödd regim.

När det handlar om USA finns det hur mycket förståelse som helst, men om den andra sidan i sitt närmaste närområde försöker uppträda ens i närheten av vad det stora landet i väster gör i hela världen, då bryter helvetet löst.

I den av SVT:s nyhetssändningar jag såg (20140303) uttalade sig SVT:s korrespondent i Kiev om risken för väpnade strider mellan ryska trupper och regimtrogna ukrainska soldater. Korrespondenten menade att eftersom länderna hade en till stora delar gemensam historia och gemensamma erfarenheter, när ukrainare och ryssar slogs tillsammans i den sovjetiska Röda Armén i det ”Stora Fosterländska Kriget” för att under fruktansvärda uppoffringar till sist besegra Nazi-Tyskland, så minskade detta faktum risken för en upptrappning. Ja, det var Sovjetunionen som bar den tyngsta bördan i kampen mot nazismen, även om vi i väst får lära oss en annorlunda historia, detta sagt inom parentes. Problemet med korrespondentens utsaga är att den inte tar upp det faktum att alltför många så kallade ukrainska nationalister (ofta en eufemism för ukrainska nazister och fascister) arbetade tillsammans med tyskarna och deltog i fruktansvärda illdåd. För likväl som Ukraina rymmer bemärkta platser för det okuvliga motståndet mot nazismen, som Sevastopol, finns även skammens minnesmärken som Babij Jar, där det ohämmade våldet mot civila segrade. Män, kvinnor och barn vars enda brott var att de ansågs vara undermänniskor utrotades som ohyra. Läs historien och notera hur frekvent det var med ukrainska hjälptrupper till nazisterna. Som exempel fanns det ukrainska vakter i utrotningslägret Sobibor.

Nu sitter det representanter i den nya ukrainska regimen vars tankegods vilar på samma ideologi (nazismen/fascismen) som mörkrets krafter hade under det andra världskriget. I ett djupt splittrat land med helt sönderslagen ekonomi, precis efter våldsamma händelser som vissa kallar statskupp, andra benämner revolution, blir en av deras första åtgärder att ge sig på det ryska språkets ställning i landet. Samtidigt har man i Ukraina rehabiliterat ökända krigsförbrytare från andra världskriget. Och skamlöst nog kan vi i väst inte ens ta avstånd från dessa krafter! Hör bara hur vår utrikesminister, Carl Bildt, hela tiden undviker frågan.

”Fascismen är borgerlig; den har överallt kommit till makten så gott som uteslutande med stöd av de borgerligt, antisocialistiskt inriktade folkgrupperna, den har i sina grunddrag bevarat den borgerliga produktionsordningen, den privata äganderätten till produktionsmedlen, den i princip fria konkurrensen, och den avvisar tanken på ekonomisk utjämning.” Detta skriver Herbert Tingsten (1896-1973) i sin bok ”Nazismens och fascismens idéer” från 1965. Den etablerade högern i Tyskland trodde att man kunde använda nazismen som ett kontrollerat vapen mot vad man betecknade som samhällsomstörtande ideologier. Hitler skulle slå tillbaka vänstern och sedan skulle allt återgå till det normala, när nazismen hade gjort sitt. Men rasismens våldsamma eldstorm slocknar inte förrän allt är förbränt. Detta är historiens lärdom.

Fascister har återigen blivit USA:s verktyg i kampen mot fienden. Detta mönster känns igen från Latinamerika, där USA under decennier behärskade kontinenten genom sitt stöd till fascister. Även här i Europa har vi exempel på samma mönster. Jag tänker då på den USA-stödda militärjuntan i Grekland för inte alltför länge sedan.

Nazismens dödsfiender var bolsjevismen och judendomen och i Sovjetunionen förenades dessa i nazismens propaganda så förhatliga företeelser. Och att sedan Sovjetunionen var befolkad av folkslag (exempelvis slaver) som definierades, enligt denna perversa ideologi, som undermänniskor som skulle leva som slavar om de behövdes, annars utrotas, förstärkte bara brutaliteten i nazismens krig på östfronten. Jag läser nu en finsk roman, Barnmorskan av Katja Kettu, som utspelar sig under det andra världskriget och där det i ett samtal mellan vapenbröderna nazi-tyskland och Finland, representerade av en SS-officer och en sjuksköterska, uttrycks hur man såg på ryssarna som folk. SS-officeren säger: ”Det är lättare att göra en ädel springare av ett svin, än att göra människa av en ryss”. För några år sedan såg jag en engelsk dokumentär om nazitysklands krig på östfronten. En idag gammal man berättar att han som liten pojke bodde på ett barnhem i den sovjetiska staden Charkov (nuvarande Ukraina) som var ockuperad av tyskarna. Tyskarna hade stängt staden och förhindrade att livsmedel nådde civilbefolkningen. Vårdarna på hemmet varnade barnen för tyskarnas våld, men trots detta drev hungern den lille pojken att leta upp en burk med lock. Trots att han var skräckslagen vågade han be en tysk vaktpost om mat. Soldaten tog burken och försvann. När pojken fick den tillbaka sprang han bort i skydd för att öppna burken. Då var den fylld med mänsklig avföring. Det tycks mig som om något av denna syn på ryssar lever kvar även utanför de rena nazi-kretsarna. Under min egen värnplikt fick jag höra från befäl mer än en gång under skjutövningar på måltavlor i form av pappkroppar: ”Skjut mot magen så vodkan stänker”. Min egen utbildning var med pansarvärnsvapen och i ett skarpt läge skulle vi enligt officerarna stoppa massanfall av sovjetiska stridsvagnar fyllda med ”små asiater”.

I publicservice-media tycks man helt ha tappat konceptet och det finns ingen hejd på alla ”experter” på Östeuropa och Ryssland som får uttala sig. I Agenda (20140126) hade man till och med grävt fram det gamla högerspöket Anders Åslund, vilken betecknades som ekonom och ”östeuropakännare”. Anders Åslund, vars specialitet var att under sovjettiden klistra begrepp från beskrivningen av ledningen i Kreml på den svenska socialdemokratin. Hans beskrivning av vad som höll på att hända i Kiev under demonstrationerna och kravallerna mot Viktor Janukovytj var: ”Janukovytj har bara 8000 kravallpoliser och några tusen rena ligister bakom sig i Ukraina”. Med analyser på den nivån är det ganska svårt för en intresserad svensk allmänhet att försöka förstå vad som händer i landet. När han sedan sade att oppositionen mot Janukovytj kämpade för ”europeiska värden”, ja då undrade jag som är historiskt intresserad vad detta innebär idag. Sist sådana ord hördes var från tysk sida under andra världskriget när det sades att den tyska civilisationen slogs med europeiska värden som ideologisk grund mot den sovjetiska judebolsjevismen och de asiatiska horderna.

Men jag undrar ändå om inte Maria Persson Löfgren gick ännu längre i att beskriva hur smutsigt ryssen arbetar när hon i Godmorgon Världen i radions P1 påstod att det var Ryssland som hade utfört gasattacken i Syrien som ledde till stormakternas ingripande och hennes ”bevis” var att den ryska ledningen hade kallat attacken en ”provokation”, vilket man alltid gjorde när man själv låg bakom händelsen. Detta hade MPL minsann läst på nätet. Och mycket riktigt: jag hörde sedan inte ett ord ifrån någon annan medieinstitution om detta påstådda ryska övergrepp. Allt dog bort i tystnad, men MPL tystnar inte, hon röjer vidare i samma spår som sin föregångare Kjell Albin Abrahamson. När KAA riktigt kom loss kunde han skrika i falsett om att ryska revolutionen var en bluff, liksom Stora Fosterländska Kriget, liksom det ekonomiska och politiska systemet och som inte denna drapa riktigt räckte till klämde han i med att till och med de omhuldade babushkorna var riktigt elaka. Då stängde jag av min radio, men jag antar att han fortsatte med barnen, så att ingen radiolyssnare skulle lämnas kvar i villfarelsen om att det fanns något som inte var riktigt ont i Sovjet-Ryssland.

Får alla experter på Östeuropa och Ryssland, antingen de är knutna till försvaret eller annars bara är extrema ryssätare, fortsätta att elda på varandra slutar det väl snart med att Babij Jar blir förklarad som en höjdpunkt i den europeiska civilisationens kamp mot ryssen, medan Sevastopol blir en skammens plats, där alltför många tyska hjältar stupade i kampen mot bolsjevismen. Det här sista var kanske allt för svartsynt, men man vet aldrig.

Vadå? Hur jag har fått en sådan förvriden syn på Ryssland? Läs Ivan Gontjarov, Ivan Turgenjev, Nikolaj Gogol, Fjodor Dostojevskij, Lev Tolstoj, Anton Tjechov, Maksim Gorkij och Vladimir Majakovskij, se konst av Vasilij Kandinskij, Kazimir Malevitj och Aleksandr Rodtjenko, se film av Sergej Eisenstein, Elem Klimov och Nikita Michalkov och läs på om andra världskriget, sedan är det ganska svårt att oreserverat delta i hatkörerna mot Ryssland.

Situationen i dagens Ukraina är mycket komplicerad. Får man be om lite eftertanke och moderation; mer hjärna och öron och mindre mun, så kanske det hela löser sig utan en massa våld och lidande. Vi måste ha en rättsordning i världen, där det råder någon slags likhet inför ”lagen” oavsett om det handlar om USA, Europa eller Ryssland. Och den bruna färgen på den politiska paletten måste bort, i vilket land den än uppträder!

Nedanstående text skrevs till förra valrörelsen (2010), då Mård fortfarande var aktuell som partiledare i Centern och var en av de ledande ministrarna i den borgerliga regeringen. Nu är hon borta ur rikspolitiken efter sin avgång, men subventioneringen av de välbeställdas städning retar fortfarande gallfebern på mig.

Det är mycket i livet som jag inte förstår mig på. Hur kan till exempel medel och överklassens problem med att hålla rent och snyggt omkring sig vara en så stor politisk fråga?

Om jag tycker det är tråkigt och jobbigt att andas? Har aldrig funderat på frågan; jag är en levande människa, alltså andas jag. Om jag tycker att det är tråkigt och jobbigt att sköta min personliga hygien? Har aldrig funderat på frågan; jag är en levande människa, alltså tvättar jag min kropp. Om jag tycker det är tråkigt och jobbigt att hålla mitt hem städat och i ordning? Har aldrig funderat på frågan; jag är en levande människa, alltså försöker jag efter bästa förmåga hålla rent och snyggt.

Om jag på grund av ålder eller handikapp har svårt med att sköta mig själv eller min städning, ställer ett civiliserat samhälle upp med hjälp enligt principen: var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Enligt denna enkla och vackra princip är vår gemensamma sektor uppbyggd. Borgerligheten har problem med ”förmågan och behovet”, man vill inte betala för denna princip. Det är bra om den offentliga sektorn minskar i storlek, anser man. Åldringens och den handikappades hemhjälp har under många år skurits ner, allt för att minska på skatterna. Sedan kommer det som skär i mitt hjärta; hur kan man samtidigt begära att samhället skall subventionera städning hos starka och friska människor, som inte vill prioritera städning i sitt liv, som anser sig vara av en annan sort, som inte skall behöva hålla på med något så tråkigt, som anser att någon annan skall ta hand om deras skit. Jag menar, vill de att någon skall städa hemma hos dem, får de väl betala vad det kostar. Hur kan de begära att samhället skall subventionera detta, samtidigt som den offentliga sektorn skär ner?

En man och en kvinna som är starka och friska och som inte kan hålla rent omkring sig, borde i min värld möjligtvis vara berättigade till handikappersättning, för något fel måste det vara på dem. Men subventionerad städning hemma? Icke!

Sedan finns det element av över och underordning i ”pigsamhället”, ett samhällssystem från en svunnen tid, som jag hoppas aldrig kommer tillbaka. Under en period sökte jag lägenheter på nätet och tittade då och då på äldre våningar i centrala stan. Där fanns nästan alltid en liten avskild kammare vid köket. Detta minimala utrymme går under namnet ”pigkammare”. Pigkammaren representerar en svunnen tid, en hemsk tid av över- och underordning.

Jag har funderat på en affärsidé; denna privilegierade medel och överklass, som ”inte har tid” att städa, hur har de tid med sina utlandssemestrar, sommarhus, fritidsbåtar, sin golf, sin tennis, sin skidåkning? Jag bara undrar. Vore det inte smart om jag startade en firma med anställda från förorter som inte har råd med utlandssemestrar, sommarhus, fritidsbåtar, golf, tennis, skidåkning? Jag menar, man skulle slå två flugor i en smäll. De privilegierade skulle få minskad stress och mer tid och samtidigt skulle mina anställda få åka till Thailand, bebo och sköta ett sommarhus, ha hand om en segelbåt, spela lite golf och åka skidor i Schweiz. Bra för alla parter! De underprivilegierade tar hand om all den tid som de privilegierade ”tvingas” lägga på fritidsintressen, därmed kan de privilegierade få massor av tid över för det så kallade livspusslet. Eller är det något jag inte har tänkt på?

Och så argumenten från högerhåll: vänstern föraktar städyrket. Städyrket är av tradition ett av de mest lågbetalda yrkena vi har, men inte ens denna låga lön är det värt för städköparna att betala. Nej, subventioner måste till. Jag säger: höj de lågbetaldas löner och lär er betala vad det kostar!

Subventionerna av städtjänster skapar arbete, sägs det. Det är inga problem med att hitta arbetsuppgifter i ett samhälle. Det finns en närmast oändlig mängd arbetsuppgifter, problemet är finansieringen. Det finns viktigare arbetsuppgifter för samhället att finansiera. Antalet vårdplatser inom sjukvården har halverats sedan 1990-talet. Många vittnar nu om att det är kris och att antalet vårdplatser behöver öka igen. Lägg pengarna här, eller inom omsorgen, ja behoven är oändliga.

Att jämföra ”pigavdraget” med avdraget för hantverkartjänster är missvisande. Hantverkartjänsterna som subventioneras har ett element av konjunkturpolitik, genom den multiplikatoreffekt som finns i byggsektorn. Och om man vill skoja till det lite kan man säga, att köpa en hantverkares kunskaper innehåller ett extremt tydligt element av över- och underordning. Hur lång utbildning du än har som beställare, hur mycket du än tjänar, vilket högstatusyrke du än arbetar i, för hantverkaren är du bara en hjälplös stackare, ja närmast något som katten har släpat in, en oduglig existens, vars enda chans att överleva är beroende av hantverkarens närmast övermänskliga förmåga till människokärlek. Fråga mig, jag bodde i villa under cirka tjugo år och under denna tid utvecklade jag en grav hantverkarskräck!

Varför är näringslivsministern så tyst idag? Maud, Maud, var är du? Inte mår en käck kvinna som du dåligt av att bli avslöjad som hycklare. På sätt och vis hade du ju ändå rätt, när du sa att du införde pigavdraget för att de lågbetalda kvinnorna skulle ha råd att anlita städhjälp. Nu visar statistik att hela sex promille av de lågavlönade har använt sig av RUT-avdrag och cirka etthundra ensamstående föräldrar har också gjort avdraget. Sex promille och hundra stycken, du har ett hjärta av guld, Maud! För det var väl för deras skull du gjorde det?

Igår kväll gick isen.

Vintern drog bort i sin tennfärgade fårskinnspäls.

Det sägs att han hade svettpärlor i pannan

och

att pälsen var till hälften uppknäppt.

Efter en orolig natt väcktes jag

av

en manschettknappsprydd stare

med

beskedet om vårens ankomst.

När jag tittade ut genom fönstret

såg jag att silvret var putsat

dagen till ära.

Älvens yta glittrade igen.

Jag läste i tidningen att många tusen arbetslösa på felaktiga grunder hade kallats till ett möte på arbetsförmedlingen i centrala Stockholm. Istället för något hundratal arbetslösa, som det var meningen att det skulle kallas, fylldes nu både lokaler och gatan utanför av mer eller mindre upprörda arbetslösa människor i stora mängder. Men på typiskt svenskt manér gnälldes det och knotades det bara en del, innan massan bestämde sig för att gå hem till middagen och falukorven och vidare kvällsliga funderingar om varför de inte var ”anställningsbara”, trots att försynen nu äntligen hade samlat tusentals missnöjda arbetslösa på samma ställe i huvudstadens centrum och att både Riksdagen och Rosenbad låg inom marschavstånd. 

Nej, tacka vet jag fransoserna! Om detta hade hänt i centrala Paris, då hade det säkert sett mycket annorlunda ut. När de arbetslösa ändå var samlade hade de väl stormat både parlamentet och regeringsbyggnaderna och burit ut makthavarna tjärade, fjädrade och klara. Sedan hade revolutionsledningen spisat en trerättersmiddag i frankrikes motsvarighet till Rosenbad. Så går det till i Frankrike; vive la revolution!

Min undran blir: vad är det för något fel på den svenska arbetarklassen?

bild, frrev.wordpress.com