dixistadelmann.se

Jag har med viss förvåning noterat att det inte bara i borgerlig media talas om vårt lands ekonomi i oerhört positiva termer. Det må vara hänt att det är så i ett samhälle med borgerlig hegemoni. Nu när valdagen närmar sig, sluter de borgerliga krafterna upp i kampen för en ny borgerlig regering. I ett mer mångfacetterat medielandskap än vårt skulle emellertid denna skönmålning ha bemötts på ett helt annat sätt än vad som nu är fallet. Betänk att i dagspressen är cirka 90 procent av ledarsidorna borgerliga.

Vad är det då jag vänder mig emot? Jag är långt ifrån någon professionell nationalekonom, men med lekmannens insikter som grund, anser jag att den nationalekonomiska situationen i Sverige förvanskas. En nations ekonomiska status beskrivs nu genom begrepp som BNP-utveckling, inflation, bytesbalans och vill man sedan fylla på kan man tala om räntenivå och även dissekera statens budget med eventuella underskott.

Men visst är det ett begrepp som saknas? Som ett eko från historien ringer det i mina öron. Det talar trettiotal, Tyskland, mänsklighetens största brott, en värld i krig. Det talar efterkrigstid, demokrati, tillväxt och välfärdssamhälle. Begreppet jag tänker på är givetvis arbetslöshet.

Under de demokratiska årtiondena i Sverige, innan den nyliberala vågen dränkte allt, hänvisade ibland borgerligheten till ett annat modellsamhälle med konservativa värderingar, lägre inflation, lägre skatter och en lika framgångsrik industri som i vårt land. Landet i fråga var givetvis Tyskland, eller rättare sagt Väst-Tyskland. Arbetarrörelsen kunde dock ganska lätt och med stort eftertryck avvisa Tysklands modell. Deras arbetslöshet var ju cirka tre gånger så hög som vi hade i vårt land.

I dagarna, trots allt tal om hur bra det går för Sverige, läste jag att vi nu har högre arbetslöshet än vad de har i Tyskland. Hade någon påstått på 1970-talet att vi i Sverige skulle ha högre arbetslöshet än Tyskland inom en inte alltför avlägsen framtid, skulle nog denna person ha betraktats som närmast ett UFO. Men nu är vi där.

För många år sedan var jag ung, naiv, ja kanske till och med aningen dum. På den tiden kunde jag inte förstå att människor kunde leva med den brottslighet som fanns i USA. Nu när jag inte längre är ung och naiv förstår jag att den över- och medelklass vars värderingar styr USA inte är påverkade av den höga brottsligheten. I deras bostadsområden ligger brottsligheten på om inte svenska nivåer, så inte långt därifrån. Det är de fattiga och resurssvaga som drabbas av den höga brottsligheten. Likadant är det med arbetslösheten i Sverige. Det är de resurssvaga som drabbas av den. Det är arbetarklassens barn som slås ut i ungdomsarbetslösheten. Med viss cynism, när man väl har genomskådat välvillighetens dimridåer, kan man säga att borgerligheten inte vill ha full sysselsättning. Full sysselsättning förskjuter nämligen makten mellan arbete och kapital i arbetarrörelsens riktning. Arbetarklassen blir mindre styvnackad och lättare att ha att göra med i takt med att arbetslöshetssiffrorna stiger. Med detta säger jag inte att ju högre arbetslöshet, desto bättre för borgerligheten. Det finns en gräns för hur hög arbetslösheten kan vara innan skadeverkningarna blir oacceptabla även för borgerligheten. Brottslighet, ja till och med sociala konvulsioner hotar om det får gå för långt. Men även innan vi når sådana nivåer har arbetslösheten så allvarliga skadeverkningar i ett samhälle att den måste bekämpas på ett mycket mer kraftfullt sätt än vad dagens borgerliga regering avser att göra.

Det är dags att sätta arbetslösheten högst upp på den politiska agendan!

Det finns de som säjger

att onani skulle vara  skadigt

för mäns språkiga sinnet,

men det har jag aldrig märke till.

Det säges at man diktar sämre

äfter en orgeatsisk masturbtioon;

att skaldådran lixxom sinardt…

Jvl mniskor! (Ynf! Isch!)

Ovanstående av LOB ur Excelsior.

Killen gick sedan och blev katolik. Skaffade en lustig huvudbonad och en särk med stora fickor, så var han en kyrkans man. Har man väl börjat med pingis är det svårt att lägga av. Det vete sjutton om han inte slutar som påve. Men hans språkliga förmåga, uj uj uj, den blir bara sämre och sämre.

SD-Jimmie har bråda tider. I förra veckan godkände han datorn som tillhörande den svenska kultursfären.

- Man får vara försiktig, sa Jimmie. Det kommer så mycket skit från utlandet.

Nu tycker han att datorn är det bästa som hänt honom. Han har hittat utskrifter av Goebbels tal på nätet och sedan han har lärt sig ordbehandling har han gyllene tider. Funktionen ”Sök och Ersätt” är fantastisk, tycker Jimmie. I Goebbels tal söker han ordet ”jude” och ersätter detta med ”muslim”.

- Goebbels var en stor visionär, säger Jimmie, och nu kan jag få del av hans strålglans.

- Härom dagen fick jag in en debattartikel i en stor kvällstidning. Vad skulle jag vara utan föregångarna på trettiotalet? Ingenting, fyller han snabbt i.

Nu tar jag risken att störa SD-Jimmie i hans arbete med Goebbels tal. Inte för att jag egentligen bryr mig om vad Jimmie tycker i frågan om min svenskhet, men eftersom Jimmie är så intresserad av saken, kan han få testa sitt intresse på mig. Nu frågar jag dig Jimmie om jag är en ”Riktig svensk”.

Min mamma är av svenskt ursprung sedan generationer tillbaka, medan min pappa kom hit som flykting från ett europeiskt land i späd ålder i slutskedet av världskriget. Jag är socialist och ateist och kallar mig feminist. Jag anser inte att Astrid Lindgren skulle ha fått nobelpriset i litteratur och min favoritfilm är inte Göta Kanal, däremot gladde jag mig mycket när Gunter Grass fick litteraturpriset och några av mina favoritregissörer är Fassbinder, Schlöndorff och Herzog. Den bästa film jag sett är Elem Klimovs ”Gå och se”. Jag är mycket intresserad av konst, främst sådan som vår socialminister Göran ”Entartete Kunst” Hägglund (KD) fördömer som icke folklig. Två av mina favoritkonstnärer är Malevitj och Kandinsky. Jag tycker inte om julfirandet och jag vill avskaffa monarkin. Men det som får mig att tvivla mest på att jag i Jimmies mening är svensk, är att jag känner större gemenskap med till exempel en fackföreningsman som har varit tvungen att fly förtrycket i Iran, än med en svensk direktör med de sedvanliga högeråsikterna.

Vad säger du Jimmie, är jag svensk eller inte? Sorterar du in mig i ”Vi”, eller tillhör jag ”Dom”?

Förresten Jimmie kan du glömma frågan. Fortsätt du ditt arbete framför datorn. Jag bryr mig inte om vad du tycker. Brunt blir aldrig min favoritfärg!

I min barndom läste jag gärna historiska romaner, ofta utspelades de under svensk stormaktstid. Jag tyckte att de var spännande. Favoritboken var nog Zacharias Topelius, ”Fältskärns berättelser”. Det blev mycket blonda unga svenska hjältar i blå och gula uniformer som kämpade mot falska papister och grymma moskoviter. Jag får skylla på att jag bara var en liten pojk då. Idag har jag lämnat den typer av böcker långt bakom mig. Jag läser dock fortfarande gärna romaner som utspelar sig i historisk miljö (dock utan blonda svenska hjältar).

Birgitta Trotzigs roman, ”De utsatta”, utspelar sig i gränsprovinserna Skåne och Blekinge under den svenska stormaktstidens 1600-tal, ändå är romanen så långt man kan komma från Topelius, ”Fältskärns berättelser”. Trotzigs roman genomsyras av maktens tunga barock, med frågor om rå makt, skört liv och skoningslös död. Sextonhundratalet brukar kallas den lilla istiden och då menar man meteorologiskt. I Trotzigs roman är det inte bara naturens kyla som slår emot läsaren, utan framför allt kylan mellan människorna. Makten plågar de arma och värnlösa och de arma och värnlösa plågar den de kan och skyddet mot att ramla ner i fattigdomens bråddjup är alltid bara skör nattgammal is. Konungar i krig med absolut makt av Gud, kyrkans stenhårda grepp om folket och annan vidskeplighet i människors sinnen, ja, romanen präglas rent ut sagt av tidens förbannade mörker.

”De utsatta” är en bok om kyrkoherde Isak Graa och hans släkt. Det är slutet av 1600-talet och Karl XI regerar i Sverige. Striden står mellan Danmark och Sverige om gränsprovinsen. Härar skövlar landet och fattiga människor drar mellan byarna.

Varför skall man då läsa om detta mörker? Språket! Det är sällan man läser ett så vackert och utstuderat språk med en närmast gammaltestamentlig tyngd, ett språk som är totalt skoningslöst. Så satt Birgitta Trotzig i Svenska Akademien också. Läs utdraget ur romanen nedan. Njut och förfäras.

Stenstod. Stenansikte. Stentak tiger. I mitt bröst kväljer mig stentystnad, jag tuggar grus och aska, jag andas död.

                      Nu är stentystnad natt och dag: solljus och månljus av sten, människornas läten går vilse mellan höga murar.

                      Ditt ansikte begär.

                      Din tystnad väldigare än eld.

                      Kropp, huvud, armar, ben, händer, fötter, rygg, buk, inälvor: åldrat, anfrätt, sjukt alltsammans.

                      Inälvorna sliter din tystnad ur min kropp, mina lemmar skiljer den åt, mitt kött flyter bort som unket vatten, mina ben krossas till sand.

                      Icke jag. Din tystnad finns.

                      Min förstfödde vill jag offra åt dig; min nyfödde, mitt lilla blinda barn vill jag offra under ditt ansikte; mitt lilla jämrande barn vill jag slakta och förbränna under din stora tystnads öga.

Birgitta Trotzig (1929-2011) ur romanen ”De utsatta” från 1957.

BT, wikipedia.org

Varje gång jag läser en tidning

eller slår på TV:n

känns det som om de

pissar

i min mun.

Deras sprängfyllda blåsors innehåll

skvalar

mot mina läppar och tänder.

Jag försöker dölja min

förnedring

genom att sänka ansiktet mot golvet

medan de flinar och

tömmer sig.

Är champagnen torr

frågar de unisont.

Jag fullgör min uppgift samvetsgrant

och höjer mitt blöta

ansikte

och svarar:

Den är mycket torr.

Bra

säger de till varandra

champagne skall vara torr

och gratis.

Idag pågår det tydligen ett lojalitetstest för journalisterna som jobbar hos public service. Den journalist som klarar att läsa upp nyheten om att USA anklagar Kina för cyberspioneri utan att rodna, darra på rösten, eller att börja gapskratta får godkänt för sin lojalitet gentemot den västerländska saken. Själv hade jag definitivt inte klarat att med magstöd och mycket allvarlig röst tala om hur de slemma kineserna beter sig mot godhetens och demokratins hemvist på jorden. Jag hade i min svaghet känt mig tvungen att nämna Edward Snowdens avslöjanden och sedan hade jag nog brustit ut i världens gapskratt åt den absurda situationen. Turligt nog för makten är jag inte journalist och tvingas därmed varken rapportera från Ukraina eller någon annan av världspolitikens brännpunkter. Min blogg, dixistadelmann.se, räknas inte i dessa sammanhang för den är det ingen som läser, inte ens min mamma.

Läste att Moderna Museet i Stockholm i sommar har en utställning med Lena Svedbergs verk. Tur att Tjockhult inte är hela Sverige, även om många tycks tro det. Själv såg jag redan 2012 en utställning på Borås Konstmuseum där Lena Svedberg ingick. Se texten nedan.

Verk av Lena Svedberg från magasin5.auktionsverket.se

Var och såg en konstutställning på Borås Konstmuseum med Lena Svedberg och Ulf Rahmberg, båda aktiva och drivande när det gäller det anarkistiska och samhällskritiska fanzinet Puss, som levde på 1960- och 1970-talet. Att dessa båda konstnärer var/är representanter för en annan tidsanda än den vi har nu råder det ingen tvekan om. Lena Svedberg gick bort alldeles för tidigt medan Ulf Rahmberg fortfarande är mer eller mindre aktiv.

 

Främst Rahmbergs konst fick mig att fundera. Jag fick en roman jag skrev för tiotalet år sedan recenserad av en etablerad författare. Omdömet blev i korta ordalag att romanen innehöll en bra historia med intressanta människor och den var skriven med ett levande och målande språk. Det låter ju bra så långt och man kan ju då undra varför inte något av våra stora förlag ville ge ut den. Problemet var att jag som författare inte var tillräckligt subtil med mitt budskap. Jag skrev mina eventuella läsare på näsan enligt recensenten. Uj, uj, uj, ”skriva på näsan”, tänker jag när jag går runt och studerar Rahmbergs bilder, ofta i kolossalformat. Om jag inte lät mina läsare tänka själva i tillräcklig grad, så närmast blästrar Rahmberg in sitt budskap i sina betraktare med världens största färgspruta som vapen. Och tänk, jag tycker att det är riktigt härligt! Subtilitet är för dom som ständigt reproducerar det borgerliga budskapet. De har tid att vara finkänsliga och subtila eftersom de ständigt har, och kommer alltid att ha, tillgång till megafonerna, medan sådana som Rahmberg får ta chansen den korta stund de eventuellt råkar få den.

 

Rahmberg påstår själv att han gör bilder för blinda. Först trodde jag att han menade bilder för människor som visserligen har den fysiska förmågan att se, men som ändå är blinda för hur vår värld ser ut, under den härskande ekonomiska doktrinen, men nu undrar jag om han inte menar att bilderna är så starka att till och med en fysiskt blind människa ändå på något sätt kan ”se” dem. Själv kände jag Rahmbergs och Svedbergs bilder genom huden ända in i själen. Rahmbergs bilder är som medeltida helvetesmålningar, det är bara det att han skildrar min tid och min verklighet och det är satan så skrämmande!

 

Att det inte fanns en enda bild av Rahmberg (förutom utställningskatalogen) att köpa i museibutiken var nog grundat på ett påbud från Folkhälsoinstitutet, misstänker jag i alla fall.

 

Till sist kan jag inte undanhålla er ett Rahmbergcitat: ”Näringslivet? Är det dom som suger ut näringen ur vårt liv?” Se där ja, nu fick hela Timbro blodstörtning på samma gång. Kanske ett uppslag för en ny bild, Rahmberg?

 

Verk av Ulf Rahmberg från magasin5.auktionsverket.se

 

 

 

Barcelona, du klippa som brast för mig. Messi? Vad har hänt med den vackraste fotbollen?

Först känns det bara tomt en lång stund, men sedan kommer tankarna efter att Barca har spelat bort den spanska serietiteln. Vad har den västerländska formen av demokrati och den moderna fotbollen gemensamt? Pengarna, naturligtvis! Ja, pengarna vinner nästan alltid, både i den moderna fotbollen och i de så kallade demokratiska valen. Men igår vann Atletico Madrid över miljardklubben Barcelona. Pengarna och superstjärnorna i laget räckte inte till mot den närmast övermänskliga arbetsinsatsen som spelarna i Madridlaget visade upp och som de har visat hela säsongen. Nu hoppas jag bara Atletico trampar på Marängerna också, i Champions League-finalen. Arbete och moral slår kapital, i alla fall ibland. Tänk om det gällde i politiken också.

Nu när vår före detta Näringslivsminister Maud Olofsson © håller på att snärja in sig i retoriken kring Vattenfall är det svårt att veta vilken ståndpunkt hon för tillfället har intagit och i mina mörka ögonblick kan jag få för mig att allt bara handlar om att genom sitt dåliga exempel smutskasta statligt ägande. Betänk att Socialminister Göran ”Entartete Kunst” Hägglund (kd) sparkade Apoteksbolagets styrelse för att denna hade för höga ambitioner för det statliga bolaget. Detta passade inte Hägglunds privatiseringsplaner. När det gäller Olofsson kan man ju i alla fall hoppas att Statsministern och Finansministern betalar henne målvaktspengar för hennes jobb med att skydda dem.

När man skalar bort det politiska spelet kring Vattenfall återstår emellertid ett faktum och det är att kärnkraften i sig själv är en orimlig företeelse med avseende på vilka risker den medför och vilka gränslösa kostnader som en allvarlig olycka skulle innebära, både mänskligt och ekonomiskt.

Ibland överträffar verkligheten dikten. Jag tittade i januari 2007 på Tv-programmet Uppdrag Granskning, som tog upp de mycket allvarliga olyckstillbud som hade förekommit på några av de svenska kärnkraftverken och följande utspelade sig framför mina ögon.

Medverkande personer:

MK: det moderata kommunalrådet.

JN: journalisten.

BT: betraktaren, alltså TV-tittaren.

MK talar sig varm om kärnkraftsverket i Forsmark inför journalisten.

JN: Men du kan väl inte påstå att kärnkraftsverket i Forsmark är 100 procent säkert?

MK: Jag kan till och med påstå att det är 200 procent säkert!

JN: 200 procent säkert?

MK: Ja det har två olika säkerhetssystem, alltså är det 200 procent säkert.

BT: Hm…..

JN talar om det mycket allvarliga olyckstillbudet på kärnkraftsverket, där en betydande del av säkerhetssystemet slogs ut.

JN: Vad hade hänt om 100 procent av säkerhetssystemet hade slagits ut?

MK: Hade 100 procent av säkerhetssystemet slagits ut, hade vi fortfarande haft 100 procent kvar.

JN: Hur menar du då?

MK: Kärnkraftsverket har två olika säkerhetssystem, alltså 200 procent säkerhet!

BT: Tänkte inte på det.

JN: Läser man rapporten från Forsmark ser man att säkerhetsarbetet verkar ha befunnit sig på ett sluttande plan neråt.

MK: Det står ”lutande plan” i rapporten. Man måste vara noggrann med fakta!

BT: Kommunalrådet måste ha gått i den gamla pluggskolan, tänk vad mycket de fick lära sig på den tiden!

Idag såg jag en säl sticka upp sin nos i hamnbassängen utanför mitt fönster. Det är inte ofta det händer: tredje gången på sex år.

 Säldagar är bra dagar.

 Livet och världen blir liksom lite lättare att fördra.

Säldagar är bra dagar.

Idag såg jag en säl.

I

Röd-Eemeli föddes
i torpets bastu:
smuts och gråt.
Flickan knöt näven
kring horungens strupe:
bättre för dig och
bättre för mig –
men hon blödde och dog.
Ett kvidande barn
i moderns stelnade blod
såg vintermorgonen gry.

II

Röd-Eemeli vallar
gårdens kor.
Hans toviga linlugg
fladdrar,
han springer
jagar

piskar
kon:
satans värdinna!
störtar mot tjuren:
satans husbonn!
Han kliar sig,
leker i leran,
tröttnar,
somnar
- Sommaren vacker
kring honom.

III

Röd-Eemeli svettas
i timmerskog,
sjunger:
Det finns ingenting
utom bojan min,
och kronans polis
skall få sej en fis. –
Satans häst
din förbannade best:
nog vet du det själv
att här ej vankas mat
förrän femton lass släpats hem.
- Det finns ingenting
utom bojan min –.
Det är kväll,

det är hunger och hat.

IV

Röd Eemeli sitter
i gardets stab
med sabel och colt.
Det tredskas i byn;
i gården hans
har de gömt sin säd
och palvade skinkor, ostar, mjöl,
fan vet vad
medan folket hungrar.
-Tio man ut på gården
och kvickt: marsch-marsch!
Vi ska läsa dem folkets lag
fast den ej står i bok –

framåt: marsch!

V

Röd-Eemeli rusar
i stugan in:
hans ögon spyr eld,
hans colt spyr bly –
ej värdinnan hann öppna sin käft
förrn hon låg där
med magen i vädret;
och husbonn som skyndat från kammarn
med pluntan i hand
fick också sin brödkortsportion.
- Hej pojkar: ta allt vad som finns! -
blir nåt kvar må det brännas
till snus!

VI

Röd-Eemeli ligger
bak stenen och svär:
nu fick fan oss när tysken kom!
Tar geväret och skjuter –
det bränner i handen, patronerna slut –
med puukkon i näven han hoppar vilt,
får ett kolvslag i skallen,
ramlar perklande raklång i snön.

VII

Röd-Eemeli står
inför rättens bord,
under lugg
bligar dystert framför sig.
- Bekänn din fan,
att du mördade, stal,
och var chef för ett dödskompani!
Nå bekänn, din satan,
eller vill du att colten talar!
Under lugg
mumlar Eemeli själv sin dom:
hellre colten då.

VIII

Röd-Eemeli dog
på en avstjälpningsplats;
jämmer och smuts.
Rackarn drog liket
till närmaste kärr:
vila för dig och
fem mark för mig –
vill du byta, så går det väl an.
- En slocknande stjärna
på massgravens sörjiga jord
såg förvårsmorgonen gry.

Ur diktsamlingen ”Stark men mörk”, 1930, Elmer Diktonius (1896-1961)

Jag har sedan tidig ungdom ett intresse för finsk modern historia. Hur behandlas det finska inbördeskriget i den officiella finska historien? Fram till idag har det först och främst varit ett ”frihetskrig” mellan en liberal frihetsälskande borgerlighet som slogs för demokrati mot en bolsjevikstödd mobb, vars metod för samhällsövertagande var ”den röda terrorn”. Så långt följer historieskrivningen den givna mallen – det är segraren som skriver historien. Den segrande borgerligheten författade sin och landets historia. Nu har det emellertid under senare år kommit mycket ny litteratur i ämnet som ger en sannare bild. Kanske kan man snart dissekera detta variga sår i vår moderna historia. I förhållande till Finlands folkmängd och den begränsade tidsperiod som kriget omfattade så var förlusten i människoliv skrämmande hög. Den nedtystade och så omfattande vita terrorn kommer nu i dagen.

Den finlands-svenska modernistiska författaren Elmer Diktonius skrev sanningen; inte om något finskt frihetskrig mot det bolsjevikiska Ryssland, utan om ett blodigt finskt klasskrig med brodermord, där de vita med tysk hjälp till slut segrade.

Jag lyssnar på Tom Waits album ”Bad As Me” och upptäcker på nytt att mitt förhållande till Waits är mycket kluvet. När han ger utlopp för sina lyriska känslor med ballader är i alla fall inte jag speciellt intresserad, men när han brötar på med sin tungt skramliga industriblues är han lysande och jag kan bara luta mig tillbaka och njuta. För mitt inre ser jag då Waits på en bilskrot i Detroit beväpnad med en jättelik slägga, morrandes samtidigt som han krossar motorhuven på en svart Cadillac för att ögonblicket därefter demolera vindrutan på en röd Ford  Mustang. Taktfast slår släggan ackompanjerad av ett förnöjt brölande. Då ger hans musik mig samma känsla som att vrålköra en Kawasaki trepip, helst sjufemtin, men femhundran duger också, av sjuttiotalsmodell.

Bild, wikipedia.org

 

Va? Aldrig kört en Kawa trepip? Ni vet tvåtaktaren med spagettiramen som gick som ett skållat troll i ett moln av blårök! Nu finns det väl inte så många kvar, de flesta har skramlat sönder, så det är troligen för sent. Trepiporna skrotar väl tillsammans med de andra riskokarna i japanhimlen. Men ni kan föreställa er hur det skulle ha varit att utmana Mike Tyson, när han var som bäst, i en boxningsmatch på en trång toalett. I ett hörn fungerar ett halvt oljefat med brinnande dieselolja som belysning. Detta för att framkalla kvävningskänslan som blåröken från oförbrända tvåtaktsgaser ger. Ljudillustrationen kommer av halvfyllda kaffeburkar i metall med skruv och spik som publiken skakar, allt för att återge trepipens närmast sjukt skramlande motorljud. Sedan bultar Tyson på för allt han är värd. Så var det att köra en Kawa trepip! Det är den goa, ja närmast helt galna känslan Waits framkallar när han är som bäst. Och bra är han på ”Bad As Me”.

 

Bild, sporthoj.com

 

 

Tystnadens landskap

är förflutenhetens avtryck

i tiden,

liksom tanken är

varats presens,

eller subjektets timglas.

När ICA-handlarna har årsstämma lär det lysa ferrarirött på parkeringen utanför. Det går rykten om att Ferrari skall belöna Sveriges ICA-handlare för deras köptrogenhet mot den italienska superbiltillverkaren. I bilfabriken i Maranello skissas det nu på en ny modell som skall få namnet ICAnder. Kan detta vara sant?

Nu är det dags igen för nya avslöjanden om allvarligt fusk med köttfärsen i ICA-kedjan. Texten nedan skrev jag till den förra köttfärsskandalen för några år sedan. Den texten kan jag nog återanvända många gånger.

Patriarkatet kan dra åt helvete!

Ovanstående från ett egenhändigt skapat plakat, buret av en ung och tuff tjej, vid årets förstamajdemonstration i Göteborg. Sossarna? Icke! Där härskar bara de ljumma, trötta parollerna. Nej, glöden finns i Vänstern! Feminism och socialism.

Till en början var det lika kallt som vanligt. Stod där och frös, trots att han hade behållit vinterrocken. Brukade annars ta på sommarjackan till första maj. Runtomkring var det en vanlig ”köplördag”. Han mindes tiden då kommersen tog en paus på arbetarnas helgdag.

Först ljudet av trummor och trumpeter, sedan åsynen av de röda fanorna. Med ens blev han en del i en gemensam dröm. På väg.

Valupptakt, tal, mycket mer människor än vanligt. Internationalen Till slut tittade till och med solen fram!

Revolutionen? Nej, den startade inte denna första maj heller.

Han gick hem och tittade en stund på fotboll på TV. Åt sedan inkokt lax med kokt potatis, skarpsås och pressgurka. Diskade. Såg en engelsk dokumentärserie om kristendom på Kunskapskanalen. Den var intressant. Pysslade sedan en stund vid skrivbordet, innan han gick till sängs.

Ännu en första maj hade försvunnit in i historien.

Ovanstående skrevs till förra valets valupptakt, det vill säga 2010. Det finns alltid ett visst vemod kring arbetarrörelsens högtidsdag, den första maj. Så många goda människor med vilja och engagemang, med en gemensam dröm om ett annat samhälle, ändå tycks så lite hända.

Men årets första maj var sällsynt bra med otroligt mycket förväntansfulla människor samlade på torget. Bra väder, trevligt sällskap och en avslutning med gubbröra och en öl på balkongen. Nu är vi laddade inför valrörelsen!

Bild, wikipedia.org