Solen lyser på Pinnen

 

En vinterdag i slutet av årets första månad tittade plötsligt solen fram, ganska ovanligt i Göteborg. Fram med kameran! Bilden togs från Sannegårdshamnen.

 

 

 

 
 
 
 Men solen lyser även på liten stuga och inte bara på Karlatornet...

 


Sosseriet

 

Väljarna i det danska valet gav sitt stöd till en röd-grön koalition ledd av Socialdemokraternas Mette Frederiksen. Hon med sitt ”arbetarparti” valde emellertid att samregera med två borgerliga partier, Venstre och Moderaterne. Nu leder hon som statsminister en regering tillsammans med Uffes pojk och Luxus- Løkke, två riktiga sosseätare.

 

Bland det första den nya regeringen väljer att göra är att försöka genomföra en borttagning av den danska helgdagen ”Den stora bönedagen”. Helgdagen, från början en kyrklig högtid, i dagens sekulariserade samhälle mer en ledig dag i den vackraste vårtid för vila och rekreation, för slitna arbetare, men även den speciella konfirmationsdagen.

 

Att arbetarrörelsen protesterar och vill ha en folkomröstning i frågan tycks det socialdemokratiska partiet inte bry sig om. Regeringens motiv för att tvinga ut det arbetande folket till ännu en arbetsdag är att öka statens inkomster. Dessa inkomster skall sedan användas till att bygga ut den danska krigsmakten. Smaka på den!

 

I dessa tider när fackföreningarna ofta ignoreras, tycks kyrkans åsikter väga tyngre igen. Biskopen i Köpenhamn protesterar och talar om det absurda i att avskaffa en kristen högtidsdag för att upprusta militären. Han hänvisar till bibelns ord om att omvandla svärden till plogar för jordbruket.

 

Fy satan vad jag är trött på dagens sosseri!

 

Jag får be biskopen om ursäkt för mitt ordval. Men ibland måste man tala klarspråk.

 

 

 

 
 

 


Fotbollens störste

 

Hela världen tycks sörja. Så stor är fotbollen. Pelé (Edson Arantes do Nascimento) har gått ur tiden.

 

Visst är det vanskligt att jämföra fotbollsspelares prestationer från olika generationer, men jag och många andra hävdar att Pelé var den störste genom fotbollshistorien. Han var komplett och kunde allt som fotbollsspelare. Han är den enda spelaren som har tagit hem tre VM-titlar till sitt land (1958, 1962, 1970). Från VM i Sverige 1958, då Pele´ bara var sjutton år, finns det fantastiska bilder från finalen på Råsunda mot Sverige när Pelé försmädligt elegant lobbar bollen över mittbacken Bengt ”Julle” Gustafsson i svenskt straffområde, för att därefter möta bollen på andra sidan om den lurade svenska backen och med en hård volley placera in bollen vid stolproten utan chans för den svenske målvakten. En delikatess från sjuttonåringen! Han gjorde även ett andra mål i matchen när Brasilien tog hem pokalen.

 

1975 stod jag som grabb på Ullevis läktare och såg Pelé, som då närmade sig slutet på sin karriär, spela med sin sista klubb, New York Cosmos, i en uppvisningsmatch mot ett allianslag av spelare från göteborgsklubbarna. Trots att Pelé närmade sig slutet på karriären hade han fortfarande en otroligt atletisk utstrålning; han hade de ”värsta” fotbollslåren jag någonsin har sett på en plan. Trots att Franz Beckenbauer var en av Pelés medspelare (om jag minns rätt) så hade jag bara ögon för den brasilianske mästaren. Jag visste redan då att jag aldrig skulle få se en bättre fotbollsspelare, att det var en levande legend jag beskådade, vars mästerskap aldrig skulle överträffas. Stort!

 

För att i ett måhända barnsligt försök att manifestera den här minnesvärda kvällen då jag såg Pelé spela la jag en gammal femöring i koppar på spårvagnsspåret och lät en spårvagn köra över den. Undrar var jag fick den idén ifrån? Det ”klonkade” till så att jag nästan blev rädd när vagnen passerade över den, men det gick bra. Efteråt stoppade jag den utplattade lite varma femöringen i fickan. Den skulle för alltid påminna mig om denna magiska kväll. Min ”fotbollsamulett” hade jag sedan i många år, ömsom i fickan, ömsom i skrivbordslådan.

 

Åren har gått och nu när jag är en betydligt äldre man undrar jag var pengen blev av. Var finns den idag? Den borde jag ha haft kvar. Slarvigt.

 

 

bild, wikipedia.org

 

 
 

Pelé, 1940 – 2022. Vila i frid.

 

 

 


GOD JUL

 

 

 

 

I Sannegårdshamnen lyser husen likt upptända julgranar. Jag som var med om den förra stora energikrisen i början av 1970-talet, då vi fick lära oss att släcka lampan om ljuset inte var absolut nödvändigt, kan tycka att dagens användande av belysning i energikrisen är lite förvånande. Men det handlar väl om att den moderna belysningsteknologin är betydligt snålare med energin. Och hur tråkigt vore det inte med en totalt nedsläckt jul? Man vill ju inte att tomtens ekipage skall åka vilse i vintermörkret.

 

En riktigt GOD JUL vill jag önska mina läsare!

 

 

 

 


Tråkiga problem

 

Jag kan bara beklaga de tekniska problem som har gjort och som fortfarande gör min blogg svåråtkomlig. Hade jag själv kunnat åtgärda dessa problem hade jag gjort det och samtidigt bett om ursäkt för olägenheten. Min bloggleverantör ”Blogg.se” som står för det tekniska och därmed ansvarar för att minimera de tekniska problemen tycks däremot aldrig be om ursäkt hur dåligt deras bloggar än fungerar. Synd!

 

Jag hoppas att saken snart löser sig. Man blir inte speciellt sugen på att lägga in nya inlägg när man inte vet om de går att läsa. Jag hoppas på en ljusare framtid!

 


På Hisingen lyser solen

 

Solen gick ner tidigt i Qatar för Belgien, Tyskland, Danmark och Uruguay. Jobbigt för dem.

 

Men i Sannegården lyser solen till och med i den annars så mörka december. Det måste bero på att ön hyser de Allsvenska mästarna, Häcken. Vad skulle det annars bero på?

 

Ja, visst, några mörka skyar hovrar över Ramberget, men man kan inte får allt; det är ju trots allt vinter.

 

 

 
 
 
 

Människan bygger sin värld

 

I min barndom byggde jag mycket med Lego. Jag växte upp på sextio- och sjuttiotalet då stora delar av Sverige var en enda stor byggarbetsplats, när det moderna samhället skulle skapas. Hur många kojor byggde inte jag och mina kompisar i skogen med ”överblivet” byggmaterial som vi ”lånade” från byggena.

 

Jag slutade skolan och på två av mina arbetsplatser råkade det bli så att under perioder kunde jag utanför fönstret följa byggarbeten på daglig basis. Jag har varit med om att bygga två egna villor och på Norra Älvstranden där jag nu bor byggs det konstant. Kanske är det mot denna bakgrund inte så konstigt att byggandet fascinerar mig. Så Karlatornets framväxt följer jag med stort intresse.

 

Eller kanske är det som Hasse och Tages sångtext säger (med en viss travestering):”Krig och konflikter gör mig lessen, men kaffe och bullar gör mig glad”, som i mitt fall får bli: Krig och konflikter gör mig lessen, men byggen gör mig glad.

 

Men en sak är i alla fall förbenat jobbigt med allt detta byggande på Norra Älvstranden. Jag har haft minst sex punkteringar på bilen sedan jag flyttade hit på grund av all spik och skruv som ”tappas” på gatorna här runt omkring. Irriterande!

 

 

 
 
Karlatornet fotograferat från Sannegårdshamnen.
 
 
 
 
 
 

Karlatornet skall stå färdigt 2024 och med sin höjd på 245 meter och 73 våningar blir det Sveriges högsta byggnad, ja till och med Nordens högsta. Man kan ju undra hur det går att sälja lägenheterna i dagens ekonomiska läge. Idag är bostad inte en social rättighet som det en gång var. Bostäder köps och säljs som vilken vara som helst på marknaden så frågan är adekvat.

 


Guldhatten

 

Den Hemliga Fotografen, bloggens Tintin, nöjer sig inte med spekulationer och gissningar. Hon tog sin tjänstecykel och sin kamera för att undersöka på plats om Sven-Agne Larsson hade fått någon utsmyckning efter Häckens Allsvenska seger.

 

Och mycket riktigt, det hade han fått. Inte en halsduk som jag hade spekulerat om, utan en guldhatt. Den är han värd!

 

Den Hemliga Fotografen snokar alltid fram sanningen.

 

 

 

 
 

 


Heja Häcken

 

Från mitt ÖIS-hjärta, där det ändå finns lite plats för Häcken, vill jag ge mina varma gratulationer till Häcken efter deras magnifika Allsvenska serieseger.

 

Hur många gånger har jag inte tippat Häcken som allsvenska mästare tidigare och varje gång har jag fått fel. Jag har för mig själv då hävdat att laget inte har den vinnarkultur som krävs. Man viker helt enkelt ner sig när det gäller som mest. Tänk om Häcken hade haft Blåvitts vinnarkultur; då jävlar, sa jag till mig själv.

 

Och nu vinner de en för dem avgörande match på bortaplan mot Blåvitt genom att bara köra över stadens stora lag. Stort!

 

Hoppas att någon godhjärtad person har hängt på statyn en Häcken-halsduk, dagen till ära. Om inte annat för att gamla fotbollshjältar inte skall behöva frysa i kulna november.

 

 

 

Till dem som tänkte tanken om borgargardet

 

Förlåt en yngling som kommer för sent, och vevar en slagdänga blott!
Och sjunger sin visa så här efteråt, alltefter den gåva han fått.
Ty si, jag ligger vaken ibland och vrider mig grymt på min halm,
och somnar jag in bortåt midnatt, jag drömmer om Östermalm.

 

Och jag tycker jag liksom i drömmen små ögonblick lyckats se
den mannen som väldig och ohängd fann borgargardets idé.
Ibland är han hög och betydande, på väg till verken, har brått,
ibland är han svettig och skinande, en gros i såpa och flott.

 

Det är han som gillar det rätta, vars hjärta för sanning slog,
förfinad, med veka söner, som kräkts på varenda krog.
Ibland bär han ordnar på bröstet, som regnat från borgarnas borg,
ibland är han stel och högtidlig, en hökare klädd i sorg.

 

Det är han som är konstens beskyddare, och delar ut åt de små,
honorar för utrivna hjärtan, som han aldrig lyckas förstå.
Han är sann patriot på bordellen, och i kyrkan vid bön och psalm,
det är han som har hus med hiss och bad och W.C. på Östermalm.

 

Och allt vad hederligt arbetsfolk med möda och slit utan slut
försöka att skaffa av kunskap och vett, det låtsas han ha förut.
Och slutligen är hans hustru en gås, med en hjärna som livlös gröt,
med teaterbiljetter och klassinstinkt - ett påhängt, utklätt nöt.

 

Bakom honom smyger en magrare karl, och deltar i ropen om bröd,
en benrangelsman mitt i vårens gräs, som väser sin visa om död.
Han sätter sin barockfot bland blommor och löv, och drar en begravningspsalm,
och jag tycker han sneglar, han också, bortåt borgarnas Östermalm.

 

 

 

Dan Anderssons (1888 – 1920) satiriska dikt ”Till dem som tänkte tanken om borgargardet”,  från revolutionsåret 1917.

 

 

 

 

 


Fotbollskultur

 

Inte mycket gör mig gladare än när våra gamla fotbollshjältar hyllas. Hjältar från en tid då fotbollen karaktäriserades mer av glädje och idealitet än av affärer och pengar som idag. Därför har jag varje gång jag har kört förbi statyn av Sven-Agne Larsson vid Wieselgrensplatsen nära Häckens hemmaplan blivit både glad och varm i hjärtat. Hyllar vi en gammal flåbuse till kung med en jättelik ryttarstaty i den här stan skall väl en fotbollslegend som Sven-Agne Larsson också gjutas i brons, skam vore det väl annars. Det förtjänar han!

 

Så den här gången när jag körde förbi Sven Agne Larssons Väg med ”Den Hemliga Fotografen” bredvid mig i framsätet tog jag mig tid och stannade till. Äntligen dags för fotografering!

 

Själv minns jag Sven-Agne mest som tränare i Öis, där han var i tre perioder. Under hans sista var jag själv med på läktaren på Ullevi i den otroliga avslutningen när allt avgjordes på en straffspark alldeles i det sanslöst nervpirrande slutet. Straffen slogs i mål, publiken firade, laget och Sven-Agne firade och Öis gick upp i Allsvenskan igen (1980).

 

 

 
 
 
 
 

Sven-Agne Larsson (1925 – 2006). Var som femtonåring med och grundade BK Häcken. Spelade i laget 1940 – 1955. Han tog som tränare Åtvidabergs FF till Allsvenskt guld 1972, med storspelare i laget som: Ralf Edström, Roland Sandberg, Conny Torstensson och Benno Magnusson. Tränade Örgryte IS i tre perioder. Ledde bland annat laget tillbaka till Allsvenskan 1980.

 


Guds fruktansvärda frånvaro i Sävedalen

 

… För mig finns inga lösningar, bara väntan. Klockan tickar på min vägg och dammet samlas på mina bokhyllor.

 

Väntan

 

På Döden, Befriaren.

 

Vart är de på väg alla människor? Alla dessa människor jag ser ute på stan när jag orkar gå ut. De verkar så upptagna av vardagen. De är friska. Jag är sjuk.

 

Jag tänker ofta på min barndom, därför att då fanns ännu livet. Livet som äventyr, grönt gräs, fotbollar, blåa sjöar att bada i, saft och körsbärsträd.

 

Allt är borta och jag undrar om livet verkligen var sådant en gång för länge sedan.

 

Människorna är upptagna av livet. Så är det. Jag står bredvid och betraktar dem, som ensam åskådare.

 

 

Ovanstående text är ur Sven Westerbergs (1945 – 2018) prisbelönta kriminalroman ”Guds fruktansvärda frånvaro” från 1999.

 

 

 

Jag läser sällan kriminalromaner nu för tiden, läste kanske fler i min ungdom, men jag behövde en ”mellanbok” för att rensa skallen. Jag hittade Sven Westerbergs kriminalroman ”Guds fruktansvärda frånvaro” i bokhyllan. Det enda jag visste om författaren var att han ofta skrev om de geografiska platser där jag växte upp och där jag fortfarande känner mig mest hemma. Jag tycker att det nästan alltid är en krydda om berättelser utspelar sig i min egen geografi. Det blir ofta en nyckel in i historien. Men ganska snart i boken upptäckte jag att det inte bara var geografin som var gemensam. Till min förvåning upptäckte jag att författaren tycktes ha insyn även i min inre ”geografi”. Vilket kändes lite skrämmande till en början. Hade han stalkat mig, rörde han sig fritt i min hjärnas vindlingar? Naturligtvis inte! Men uj så nära det kändes. Spooky!

 

Orkar man med alla ”fina” filosofiska resonemang, alla fina övre medelklassmänniskor och tesen att finns bara kärnfamiljen, villa med vacker trädgård, BMW, vovve, och Gud så går det att trycka ned människans inneboende ondska. I boken förekommer bara två människor som inte är fina och i någon mening goda: mördaren och Conny, den unge obildade och mycket våldsamme mannen med y-namnet. Trots denna för mig inte så lättsmälta invändning måste jag till min förvåning erkänna att jag blev mycket positivt överraskad av läsupplevelsen jag fick. Mörker och ondska i Sävedalen.

 

 

 
 
 

Eftertankens kranka blekhet

 

Något sömndrucken måste jag ha varit när jag satte på radions Nyhetsmorgon på P1 som jag alltid gör så fort jag vaknat. Där berättades om en ny sjöpungsart med det illustra namnet ”havsspya” som hade invaderat Sverige och förändrat levnadsförhållandena för de andra arterna i sin omgivning. Detta genom att försura miljön i omgivningen vilket försvårade livsmöjligheterna för konkurrenterna. Jag får skylla på min trötthet när jag tog detta resonemang som en politisk analys av det svenska valresultatet. Det var det inte, istället kom nyheten från Vetenskapsredaktionen och handlade om djurlivet längs Sveriges kuster.

 

Havsspya längs våra kuster låter inte trevligt, men kanske ännu värre ter sig den blåbruna politiska spya som nu skall styra landet. Ett politiskt parti sprunget ur fascismen/nazismen skall vara med och forma allas vår gemensamma framtid. Är rädslan, avskyn och hatet mot arbetarrörelsen verkligen av så monumental omfattning att borgarna är villiga till vad som helst för att skydda sina intressen? En socialdemokrat vid bordet vid familjemiddagen? Aldrig! Hellre en stabil fascist, det känns säkrare och mysigare.

 

Men för mig är historien levande.

 

”Fascismen är borgerlig; den har överallt kommit till makten så gott som uteslutande med stöd av de borgerligt, antisocialistiskt inriktade folkgrupperna, den har i sina grunddrag bevarat den borgerliga produktionsordningen, den privata äganderätten till produktionsmedlen, den i princip fria konkurrensen, och den avvisar tanken på ekonomisk utjämning.” Detta skriver Herbert Tingsten (1896-1973) i sin bok ”Nazismens och fascismens idéer” från 1965.

 

Det sägs ofta att det tyska folket röstade fram nazistpartiet och gav dem makten. Så var det inte! Nazismen kom till makten med den etablerade högerns hjälp.

 

I juli 1932 kulminerar väljarstödet till NSDAP med cirka 37 procent.  1933 kommer sedan Hitler till makten genom ”intriger och maktspel” och med stöd av konservativa och högerpartier (källa NE).

 

Den etablerade högern i Tyskland trodde att man kunde använda nazismen som ett kontrollerat vapen mot vad man betecknade som samhällsomstörtande ideologier. Hitler skulle slå tillbaka vänstern och sedan skulle allt återgå till det normala, när nazismen hade gjort sitt. Men nazismens våldsamma eldstorm slocknar inte förrän allt är förbränt. Detta är historiens lärdom.

 

Det är med denna kunskap som bakgrund jag nu drömmer mardrömmar i nattens mörker. Alliansen överlevde vi. Skamalliansen blir mycket, mycket värre. Skamalliansen?

 

M + KD + SD = Skamalliansen

 


Kulturskymning

 

Jag lyssnade på Nyhetsmorgon i radions P1 och fick höra hur Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar fick frågan, under rubriken ”verket som värker,” om vilket kulturellt verk som hade påverkat henne mest och som satt djupast spår i henne. Svaret blev: Seinfeld! En amerikansk humorserie i den lättare genren i TV skulle alltså ha denna betydelse för vänsterns partiledare.

 

I min tankevärld skulle hon ha kunnat svara: ”Min barndom”, av Maksim Gorkij (1868 – 1936), eller dragit fram Vittorio De Sicas (1901 – 1974) neorealistiska film ”Cykeltjuven”, eller kanske om man vill hålla sig på det lite modernare spåret, ”Yarden”, av Kristian Lundberg (1966 – 2022). Men vad vet jag? Jag är ju bara en otidsenlig gammal gnällgubbe, vars uppväxt på 1970-talet gav mig helt andra förväntningar på våra politiska ledare. Jag är säker på att dåtidens ledare för arbetarrörelsen, Olof Palme (1927 – 1986) och CH Hermansson (1917 – 2016) hade givit helt andra svar på ”verket som värker”.

 

Jag har annars inte hört någon reaktion på detta radioinslag, men vad kan man vänta sig i denna tid. Barn som styrs av barn, som i sin tur styrs av makten i USA. Världsordningen är garanterad för en lång tid framöver.

 

Jag kan aldrig glömma att Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch blev avslöjad i media som en illitterat figur. Samtidigt som hon kräver att våra invandrare snabbt skall bli experter på vad hon kallar svensk kultur och på vår svenska kulturhistoria, kunde hon själv inte ens svara på vilka svenska berömda författare som har skrivit: ”Giftas”, ”Gösta Berlings saga” och ”Gentlemen”. Skam!

 

Jag är en främling i denna tid, denna tid är en främling i mig.

 


Det svarta molnet

 

När livet är för jävligt,

när kroppen är som Hamburg efter kriget – totalt utbombad,

när själen är som ett maskstunget äpple,

när vi inte längre är oss själva,

när de bruna planerar för maktövertagande,

när vi gör drängtjänst åt Supermakten,

när kriget bara pågår och pågår,

när makten vill få oss att känna att fascisterna i Azovregementet är ”våra pojkar”,

då blir det för mycket,

då ägnar jag mig åt att studera himlen ovan Sannegårdshamnen.

 

Och på armen tickar klockan.

 

Är det Dylans svarta moln som sakta sänker sig över oss?

 

 

 

 
 

RSS 2.0