Läs mer

 

Soldaterna i Italien skrev ett ofantligt antal brev. En amerikansk veteran skrev 500 under två år bara till sina föräldrar. Medan mottagandet av brev skänkte soldaterna ett fönster tillbaka till deras gamla liv, så betraktades skrivandet både som en mental hälsokur och som en privat fristad, ett sätt att ta itu med de långa perioderna av tristess och av att ständigt befinna sig tillsammans med andra.

 

Brev från Cassino innehåller vanligen också böner om att få material att läsa utskickat. Böcker hörde till livets nödvändigheter för soldaterna, återigen för att motverka tristessen och skapa en godtagen privat sfär och en länk till deras tidigare liv. ”Några tidskrifter och böcker”, har en soldat påpekat, ”tillhandahöll den civilisation med vilken man mötte smärtan, det allmänna larmet och den förskräckliga, men nu mycket beundrade, gemytlighet i vilken vi stövlade fram.” Det rådde en väldig efterfrågan bland britterna på Penguins och Pelicans pocketböcker, och amerikanska förläggare skyndade sig att skicka ut sina egna listor över pocketböcker under kriget. Att läsa vad som helst var bättre än ingenting, påpekar Bill Mauldin: ”Soldater vid fronten läste etiketter på paketen med matransoner, där innehållet är uppräknat, bara för att läsa något.” Mest efterfrågade var lokala, inte nationella, tidningar där männen kunde läsa om sin hemstad och om folk och platser som de kände till.

 

 

Ovanstående text kommer ur ”Slaget vid Monte Cassino” av engelsmannen Matthew Parker.

 

 

 

 

Ju svårare tiderna är, ju värre situationen är, desto viktigare är litteraturen. Det visste föregående generationer. Men det tycks nutidens generationer ha förträngt.

 

I denna obildningens tid: Att läsa eller inte läsa, det är inte frågan. Läs mer, lär mer, läs mer, skratta mer, läs mer, gråt mer, läs mer, känn mer, läs mer, var mer, läs mer, res mer, läs mer, tänk mer, läs mer, odla mer, läs mer, gör mer, läs mer, revolutionera mer, läs mer, lev mer. Läs mer!

 

Och så skriv lite också emellanåt.

 

 

 

 

 

 
 
 

 

- Dixi, din pösmunk, du låter ju som en gammal läroverksadjunkt. Din tid är förbi. Skynda dig nu upp på färjan som väntar på dig.

 

 


En pinsam historia

 

Det skulle ha varit Sveriges försvarsminister, socialdemokraten Peter Hultqvist, som var utskickad för att gjuta olja på vågorna i Agendas studio efter den avslöjade spionskandalen, i stället fick jag se en feg lismande knähund i slips och kostym som darrande försökte rädda Supermakten från att chikaneras som simpel spionmakt. Han gläfste till pliktskyldigt mot dansken som har hjälpt supermakten, världens härskare, att spionera på Norge, Sverige, Tyskland och Frankrike, länder som har gjort allt för att ses som supermaktens vänner. Försvarsministern vägrade att avge minsta kritik mot USA, men dansken fick ett par tjuvnyp, när det i själva verket är så att de europeiska länderna tävlar i att ömsom göra drängtjänst åt Supermakten och ömsom fungera som dörrmatta. Sverige ligger numera i täten i båda grenarna.

 

Spionskandalen är redan flera månader gammal, då det så tidigt som i höstas avslöjades att USA och Danmark hade spionerat på svensk försvarsindustri i samband med att Danmark bestämde sig för att köpa amerikanskt stridsflyg i stället för svenskt. Detta lyckades dock de svenska politikerna tiga ihjäl, måna som man är att betraktas som Supermaktens mest devota följare. Men nu kommer skandalen upp till ytan igen efter mediala avslöjanden i flera länder. Denna gång förhoppningsvis med större kraft och kanske finns det nu även mod att ifrågasätta att visselblåsaren Edward Snowden, som avslöjade USA:s gigantiska spioneriinsatser i global skala, där alla länder, vänner som fiender är utsatta, skall sitta fast i Ryssland, det enda landet som vågade förbarma sig över honom. Så mycket var västvärldens deklarationer om press- och yttrandefrihet värda i praktiken.

 

I min värld vore Sverige ett litet, men rakryggat land, som står får lag och moral i det internationella umgänget och som inte tvekar att kritisera varken småstater eller stora mäktiga nationer med ett oanständigt uppträdande i världspolitiken. Ett alliansfritt land som strävar efter neutralitet i militära konflikter, men som alltid i första hand väljer fredsvägen, det är mitt Sverige. Men då får vi skaffa oss en ny vitaliserad socialdemokrati med en riktig försvarsminister. Om de borgerliga partierna hyser jag inget hopp.

 

 

 

Bild, Edward Snowden, wikipedia.org

 

 

Bob Dylan 80

 

Jag skålar för Bob Dylan.

Jag skålar för Indiana Jones.

Jag skålar för gubbarna i Stones.

 

 

Jag skålar för sanningen

och önskar jag hade klarat av den.

 

Jag skålar för lögnen

och önskar att jag inte hade behövt den.

 

Jag skålar för livet

och önskar döden.

 

Jag skålar för moralen

två gånger för säkerhets skull.

 

Men Mr Jones skålar jag inte med

han ger mig bara mardrömmar.

 


När magnolian blommar

 
 
När magnolian blommar är det vapenvila i det krig som kallas livet. Sådan är överenskommelsen. Den gäller alla, utan undantag. Så är det bara.
 
Nu blommar magnolian magnifikt på vår gård. Blomma på!
 
 
 
 
 
 
 
 

En sjuk historia

 

En del texter hoppas man att de skall bli inaktuella, men nedanstående text, som jag har använt tidigare, vägrar tydligen att gå den vägen. Nu är det ledsamt nog dags igen. Hur länge kan detta pågå?

 

 

 

Jag har flyttat in i och tagit över grannens hus. Visst, jag tvingade bort honom, men jag är inte omänsklig, grannen med sin stora familj får bo kvar längst bort på tomten i ett skjul bakom stängsel. Han är dock en ond människa och har börjat skjuta på mig och mitt hus med sitt luftgevär. Jag har nu i självförsvar närmast ödelagt hans skjul med min kanon och halva hans familj har jag skjutit bort. Men han fortsätter att skjuta.

 

Varför inte polisen gör något? Ja, det undrar jag också. Varför skall han få fortsätta med sin terror mot mig?

 

Varför polisen inte gör något mot MIG? Det var ju också en fråga, men jag skall svara då jag är en resonabel man: jag är bästa vän med Sheriffen.

 

 

 

bild, romanoprodi.it

 

 

 
 
 
 

Alla eventuella likheter med verkligheten är avsiktliga.

 

 

Vila i frid

 

Jag är tyvärr för ung för att ha sett Bebben spela, men hur många gånger har jag inte hört äldre män berätta sin historia om blåvitt-legendaren.

 

Min favoritanekdot med Bebben:

 

Bebben driver bollen mot straffområdet på Ullevi. Motståndarbacken fäller honom. Domaren blåser frispark. Ett avgrundsvrål av missnöje hörs från de blåvita läktarna. Alla (utom domaren) kan se att regelbrottet skedde i straffområdet. De blåvita spelarna samlas upprörda kring domaren. Hemmalaget vill ha straff. Trots de upprörda rösterna vidhåller domaren frisparken.

 

Bebben har under tiden dragit sig en bit ifrån, där han lugnt står och iakttar parlamenterandet. Efter en stund bestämmer han sig för att lugna ner situationen: ”Gubbar lugna ner er nu. Det spelar väl ingen roll var bollen ligger”. Hans lagkamrater accepterar situationen. Bebben placerar bollen på grästuvan som domaren pekar ut. Med en kort ansats drar han sedan frisparken över motståndarmuren, rakt upp i krysset. Hela Ullevi förenas i ett glädjevrål!

 

För Bebben spelade det ingen roll om bollen låg på straffpunkten eller utanför straffområdet; resultatet blev det samma. Det var bara för motståndarmålvakten att hämta ut bollen ur nätet.

 

 

 

Bild, expressen.se

 

 

 
 

 

Bertil ”Bebben” Johansson (1935 – 2021)

 

 


Banna dem som bannas bör

 

Koldioxidutsläpp per person, ton år 2019

 

Saudiarabien

18,00

Australien

17,27

Kanada

15,69

USA

15,52

Ryssland

12,45

Japan

9,09

Norge

8,89

Tyskland

8,52

Iran

8,48

Kina

8,12

Finland

7,81

Italien

5,60

Spanien

5,58

Storbritannien

5,45

Danmark

5,39

Frankrike

4,81

Sverige

4,45

Indien

1,90

 

Källa, EDGAR 2020 (Emissions Database for Global Atmospheric Research)

 

 

Ser man på världen som en enhet är utsläppssiffran per capita 4.93. Jag har valt ut de länder jag tycker är intressanta att redovisa.

 

Personligen kan jag tycka att Kina och Indien får ta oförtjänt mycket stryk i debatten när det gäller utsläppen som orsakar vår klimatkris och som vanligt kommer då USA och de andra allierade industrinationerna alltför lätt undan.

 

Kina och Indien skall inte behöva lida av att de har så många invånare. Utsläpp per capita måste vara det mest rättvisande sättet att redovisa siffrorna på.

 


Första maj

 

Första maj, första maj

varje sliten kavaj

blir en mantel av strålande ljus…

 

 

Utdrag ur en text av Hannes Sköld (1911)

 

 

 

 

- Hur hård motvinden än är, släpp inte fanan!

 

 

 

 

 

 

Bild, www.lidkopingsnytt.nu

 

 

 

 


Sådan är kapitalismen

 

Kapitalisterna vet priset på allt, värdet av ingenting. Deras blodomlopp är profiten. Profit, profit, det skall alltid vara profit.

 

Nu vill kapitalisterna ta ytterligare ett steg mot den folkligt genuina fotbollens undergång. Hjärtat i arbetarklassens fotboll är demokratin i föreningen, känslan av att det är vår klubb. Vem vill stå på läktaren och heja på hans klubb, bara för att han har den fetaste plånboken. Inte jag i alla fall. Deras så kallade ”superliga” kan de ta och stoppa upp. Inga matcher utan tävlingsnerven, då blir det bara simpel underhållning som i USA.

 

Kapitalisterna kan föröka kapital, men fotbollens innersta, själen, den har de aldrig förstått, men den kan Bengt Cidden Andersson tolka som få andra.

 

 

 

Anslagstavlan

 

Det var en fredagskväll

jag cyklade till anslagstavlan.

Laguppställningen var fastsatt

med fyra häftstift.

H.B. Cidden.

Samling lördag kl. 15.00.

Match 16.00

Åbyvallen Läckeby.

 

Jag cyklade runt i byn

så tillbaka till anslagstavlan.

Jodå, mitt namn stod kvar.

Vid Alvars kafé stod mina kompisar.

Jag föreslog

en titt på anslagstavlan

kanske är det logdans i morgon?

H.B. Cidden stod kvar.

 

Hela kvällen hade jag en känsla

att mitt namn på högerbacken

skulle suddas bort

att bokstäverna skulle falla ur

laguppställningen och ner på marken.

 

Det var natt

när jag sista gången stannade

vid anslagstavlan.

I morgon är det allvar

då betyder min markeringsmiss

något för laget.

I morgon blir min brytning

av motståndarens anfall

början till ett motanfall.

Nu är jag med i laget

och har en uppgift.

 

 

Bengt Cidden Andersson (1948-2013). Dikten är från diktsamlingen ”Hela bollen skall ligga still” (1991).

 

 

 

Premiärmatchen

 

Sol.

Lärkdrill.

En perfekt crossboll.

Kioskluckan öppen

sprucken fotbollskorv

med senap

och en kall dricka.

Ibland är livet

stolpe in

och tre poäng.

 

 

Bengt Cidden Andersson (1948-2013) Dikten är från diktsamlingen ”Hela bollen skall ligga still” (1991).

 


Heder åt pessimisterna

 

Lokalradion i Göteborg låg i bakhåll när jag rakade mig framför badrumsspegeln och när jag minst anade det tvingades jag hjälplös lyssna på programledaren och en så kallad skrattkonsult som marknadsförde något som benämndes typ ”skrattyoga”. Helt plötsligt satt två vuxna kvinnor och låtsasskrattade, högt, gällt och totalt glädjelöst, i radion. Surrealistiskt. Så fort jag kunde, efter en hysteriskt snabb rakning, bytte jag till P1 på radion.

 

Jag är så trött på alla högljudda optimistkonsulter som tjänar pengar på idiotier. Fy satan för deras hallonsaft och deras förljugna drömmar om personliga framgångar. Var och en sin egen lyckas smed. Nej, mina kämpar är de lågmälda pessimisterna som dagligen tvingas tömma förlorarnas bittra kalk i botten och som ändå spottar i nävarna för att ta sig an en ny dag och en ny kamp under devisen: Det är aldrig så dåligt, att det inte kan bli sämre! Kämpa!

 


Längst därinne

 

Tittar man ut över västra Sannegården på kvällen kan man ibland få se spektakulära solnedgångar. Jag har hört sägas att luftföroreningar spelar en viktig roll i detta. Jag vet inte riktigt vad jag skall tro. Jo, det vet jag förresten, längst därinne är himlen ändå röd! Jag är så säker som man kan bli.

 

Och tror ni inte på mig får ni väl ändå lita på Lasse Tennander.

 

 

 

 
 
 

Den vinter som var

 

Redan i slutet av februari såg jag en man i kortbyxor och kortärmad tröja på kajen och nu har den första segelbåten lagt till i Sannegårdshamnen, så våren får väl sägas ha kommit. Men jag har fortfarande ett par vinterbilder jag vill visa och det kan väl ändå vara på sin plats så länge som natten fortfarande etablerar ”isfras” på vattenytan.

 

 

 

 
 
 

En krispig senvinterdag där en lite blek sol förgäves försöker få isen att svettas. Ännu är det många vinterdagar kvar i Sannegårdshamnen.

 

 

 

 

 
 
 

Här sitter vinterns sista fiskare på det som finns kvar av isen i Sannegårdshamnen. Det är bara att inse att nu är det våren som tar över. En gammal isfiskare och ”isjumpare” som jag vet hur svårt det kan vara att acceptera när det är dags att lämna vårisen i fred.

 

Det lär vara laxfisken sik som fiskarna söker här. Det är ingen fisk jag själv har erfarenhet av att fiska. I min ungdom när isen på Mjörn lockade var det mest abborre och en och annan gädda som hamnade på isen. Men rökt sik ska ju vara en delikatess.

 

 

Koncentrerad romankonst

 

Efter att ha läst Peter Handkes kortroman, ”Berättelse om ett liv”, nästan åttio sidor om hans österrikiska mammas tragiska liv som ändas med ett självmord nittonhundrasjuttioett, får jag en konstig tanke i huvudet: boken kanske är frystorkad? Visst har jag fått i mig näringen och den har gjort nytta i mitt kroppsliga system, men det var satan vad torrt det blev. Jag borde prova att lägga den i blöt, då kanske den sväller upp till en god och näringsrik fullängdsroman.

 

Kanske hädar jag, österrikaren Peter Handke fick ju nobelpriset i litteratur för ett par år sedan (2019). Det kan väl inte ha undgått någon, sådant bråk det blev kring Handkes person. Han hade ju den dåliga smaken att sjunga en annan sång än den påbjudna om det jugoslaviska kriget. Mannen hävdade på fullt allvar att allt jävulskap inte kunde lastas Serbien utan det fanns andra intressenter inblandade som också borde påföras skuld. Det får man tydligen inte göra att döma av vilket bråk det blev. Så vem är jag att ha synpunkter på hur Handke skriver, men lite mer kött på benen än vad han ger mig i ”Berättelse om ett liv” hade jag önskat mig. Teckningen av historien och samhället hade jag önskat betydligt fylligare, som det är nu är det i stort sett bara nazitiden som ger avtryck. Måhända är det Handkes avsikt? Har man upplevt det andra världskriget bleknar allt annat bort, både för individen och samhällskollektivet.

 

Handkes sätt att skriva lämnar en text som inte riktigt är en lika koncentrerad massa som världsrymdens svarta hål, men nästan. Hans text efterlämnar något litet av ljus, men bara minimalt. Texten nedan är tagen ur ”Berättelse om ett liv” och beskriver på ett koncentrerat, torrt och sakligt sätt kvinnans ställning i ett borgerligt, djupt katolskt Österrike, ett land där nazismen frodades.

 

”Att som kvinna födas till dessa omständigheter var redan från början dödande. Men man kan också kalla det lugnande: åtminstone ingen oro för framtiden. Det var bara ur pojkarnas händer som spåkvinnorna på marknaderna läste på allvar; för kvinnornas del var denna framtid ändå bara ett skämt.

 

Ingen möjlighet, allting redan förutsett: lite skoj, ett fnitter, ett kort rus, sedan för första gången den främmande min som man började hushålla med, de första barnen, att efter sysslorna i köket sitta med en stund, att från början ingen lyssnade till en, att själv lyssna allt mindre, tala för sig själv, sedan ont i benen, åderbråck, sedan bara ett mummel i sömnen, underlivskräfta, och med döden har det förutsedda slutligen gått i uppfyllelse. Så kallades ju redan stadierna i en barnlek som ofta lektes av flickorna i trakten: trött / matt / sjuk / svårt sjuk / död.”

 

 

Bild, Peter Handke, wikipedia.org

 

 

 
 

Grundbulten

 

Privatkapitalistisk marknadsekonomi med liberal politisk överbyggnad skall råda över hela jordklotet.

 

USA behärskar och styr världen genom en global politisk hegemoni säkerställd med överlägsen krigsmakt, ekonomisk styrka och kulturell dominans.

 

Ingenting annat är möjligt. Inget annat skall vara möjligt. Propagandans uppgift är att säkerställa den ordningen.

 

Propagandavällingen sköljer över mig med aldrig avtagande styrka. Jag äter och äter, jag sväljer och sväljer. Tills jag spyr. Det känns som om jag kvävs.

 

Ingen skall någonsin hitta verktyget som kan användas för att lossa grundbulten som förankrar världen i denna modell.

 


Den gäckande skuggan

 

Var är hon nu, fotografen? Hon är alltid borta när man behöver henne som bäst. Är väl ute på uppdrag, antar jag. Och inga spår lämnar hon efter sig. Den hemliga fotografen borde byta namn till den gäckande skuggan.

 

 

 

 


RSS 2.0