Grundbulten

 

Privatkapitalistisk marknadsekonomi med liberal politisk överbyggnad skall råda över hela jordklotet.

 

USA behärskar och styr världen genom en global politisk hegemoni säkerställd med överlägsen krigsmakt, ekonomisk styrka och kulturell dominans.

 

Ingenting annat är möjligt. Inget annat skall vara möjligt. Propagandans uppgift är att säkerställa den ordningen.

 

Propagandavällingen sköljer över mig med aldrig avtagande styrka. Jag äter och äter, jag sväljer och sväljer. Tills jag spyr. Det känns som om jag kvävs.

 

Ingen skall någonsin hitta verktyget som kan användas för att lossa grundbulten som förankrar världen i denna modell.

 


Den gäckande skuggan

 

Var är hon nu, fotografen? Hon är alltid borta när man behöver henne som bäst. Är väl ute på uppdrag, antar jag. Och inga spår lämnar hon efter sig. Den hemliga fotografen borde byta namn till den gäckande skuggan.

 

 

 

 


Gengångare

 

Är du ensam vid din mila i din koja i kväll,

håll öppen, håll öppen din dörr!

Under glittrande stjärnor över snötäckta fjäll

komma vi, komma vi som förr.

 

Vi ha sovit redan länge i vår kyrkogårdsvrå

och vilat våra gammalmansben -

vi ha vakat för att skönja om himlen är blå,

för att värma oss i månens sken.

 

Under stjärnornas ögon må vi samlas till ting

medan nordvinden härjar hård,

må vi bänka oss ned i en domarering

på din fridlysta kolaregård.

 

Ty vi vandra, vi vandra och hava ej ro

i de gravar som svälten har grävt,

och fast friden var djup i vårt jordbyggda bo,

vårt hat har den aldrig kvävt.

 

Och vårt hat är ett vandrande dödmanshat

som skall spöka tiderna ut,

och vår sorg är en tårlös sorg, kamrat,

och vår jämmer är utan slut.

 

Men ve oss, för sent ha vi gått ur vår grav

för att krämares domare bli -

de män som skuro vår plågas stav

äro döda och vandra som vi.

 

 

Dan Anderssons (1888 – 1920) dikt ”Gengångare” ur diktsamlingen ”Kolvaktarens visor” från 1915.

 

 

Att proletärförfattaren Dan Andersson är riktigt folkkär det märker jag som är läsare av Dalademokraten. Det är inte många nummer av denna morgontidning där inte Dan Andersson omnämns. Det kan ju bero på att författaren föddes i Dalarna (ena kuula med bara Dalarna på…). Gammal hann han aldrig bli då han alltför tidigt omkom i en tragisk olycka på ett hotell i Stockholm. Men som poet lever Dan Andersson kvar i folkdjupet för alltid.

 


Vinterland

 
 
 
Sannegårdshamnen, i kall vinter, frusen.
 
 
 
 
 
På vardagarna får isfiskarna ha isen för sig själva.
 
 
 
 
 

Till helgen passar skridskoåkarna på att lufta de sällan använda rören.

 

 

 

 
 

Men Älven är inte frusen. Har den frusit till i modern tid? Så försöker du ta dig över till Amerikaskjulet till fots lär inte ens Sjömanshustrun och Masthuggskyrkan i skön förening kunna skydda dig från att bli blöt.

 

Och som varje vinter gäller det gamla rådet från Frank Zappa (1940 – 1993): Do not eat the yellow snow.

 

-Nej, det är inte citrus-sorbet!

 


Handbollsfest

 

Jag antar att jag är sist av gratulanterna, alla andra har hunnit före, men även jag vill gratulera det fantastiska svenska handbollslandslaget till silvermedaljen i Egypten. Vem hade kunnat tro att detta nederlagstippade, orutinerade lag skulle ta sig ända till final och där förlora en stenhård och jämn match mot det danska mästarlaget. Inte jag i alla fall. Men som vanligt visar det sig att grundbulten i framgången är lagbygget, laget framför jaget. Vilka goa killar det har varit att jobba stenhårt för varandra, det har varit en fröjd att följa dem framför TV:n. Ett stort tack till det svenska landslaget i handboll!

 

I finalen tycker jag att Sverige som lag var minst lika starkt som Danmark. Det var de två danska superstjärnorna Niklas Landin och Mikkel Hansen som räddade de röd-vita. Men dom gubbarna börjar bli gamla och då tar vi över igen. Härliga tider väntar.

 


Vinterbilder

 

Ibland lyser solen även i Göteborg. Det händer också då och då att vi får några dagar med vinterväder. Och när dessa händelser råkar sammanfalla är det mer eller mindre lag på att alla Göteborgs invånare måste gå ut för att njuta av vädret. Och när dagens människor är ute och promenerar, då är det mer eller mindre ofrånkomligt att kameror klickar. Så även på Norra Älvstranden.

 

 

 

 
 
 

På Slottsberget låg på medeltiden en kungaborg och vid sekelskiftet arton – nittonhundra var berget bebyggt som en kåkstad där fattiga varvsarbetare bodde i misär. Historien skiftar. Just idag i vintervädret ser berget närmast ut som en gräddbakelse med färggrant strössel.

 

Om vi lämnar surrealismens gräddbakelse, så lär det ha varit Kung Magnus Eriksson (1316 – 1374), som var sonson till Magnus Ladulås, som gav Slottsberget med tillhörande slott till sin hustru Drottning Blanka i morgongåva. Historiens vingslag…

 

 

 
 
 
 

Säj vet ni vem som har en gungande fregatt

Där du kan festa både dag och natt

Vem bjur på party till glädje och skratt

Kräks ut i havet genom närmaste spygatt

 

Nån frågar finns piraten uppå Kattegatt

Men därom kan det inte råda nån debatt

 

Jo Stena Olssons Compagnie

Stena Olssons Compagnie

Stena Olssons Compagnie

Ingen dålig industri

 

Jag kan aldrig stå emot impulsen att ur mitt minne citera Nationalteaterns härliga rocklåt, varje gång jag ser en Stena-båt på älven. Och för några sekunder känns det som om kajen längs Eriksberg gungar i takt.

 

 

 

 

 

 

Vid Älvsborgsbrons fäste på fastlandet anlades redan på 1300-talet en borg. 1563, under Nordiska Sjuårskriget, erövrade dansken Gamla Älvsborg. Svensken fick betala 150 000 riksdaler i silvermynt på tre år för att få borgen tillbaka.

 

1612, under Kalmarkriget, var det dags igen, den slemme dansken intog borgen på nytt. Resultatet blev en ny lösensumma efter freden i Knäred 1613. Denna gång var lösensumman närmast gigantisk. Den kostade 1 miljon riksdaler silvermynt på sex år, vilket i stort sett tömde Sverige på tillgängligt silver.

 

1673 hade svensken tydligen tröttnat på att betala lösen för borgen till dansken, då rev man borgen till förmån för betydligt modernare befästningar. Idag finns bara spår kvar av Gamla Älvsborg.

 

Det är sådant här man kan fundera på vid promenader på Norra Älvstranden.

 


Mellanböcker

 

Jag läser inte för nöjes skull, som underhållning, i alla fall inte primärt. Att läsa är för mig en bildningsresa där jag kryssar bland litteraturens storheter och deras alster. Detta kräver koncentration och engagemang från min sida. Det tycker jag både författarna och deras böcker är värda.

 

Men ibland orkar man inte uppbåda tillräckligt med kraft för att göra ett stort verk rättvisa. Det är då man tar till en så kallad mellanbok, en bok som man inte tror kräver ett så stort engagemang, en bok att slappna av med och att få ladda läsbatterierna till.

 

Jag har läst ”Stuv Malmö, kom!”, av Fredrik Ekelund, en bok som kom 1984. Den tänkte jag skulle vara perfekt som mellanbok. En habil arbetarskildring som till stora delar utspelar sig i Malmö hamn, från den tid då vårt samhällsbygge var något världsunikt, stod det i min hjärnas litteraturregister. Men att den var så bra, det kom som en stor överraskning. Vilken språklig glädje den boken är skriven med. Ekelunds drastiska personskildringar och hans mustiga historier får honom att framstå som en modernare variant av Fritiof Nilsson Piraten (1895 – 1972). Fy sjutton vad roligt jag hade när jag läste den boken och vad jag efteråt saknar det klassmedvetna och djupt politiserade 1970-talet.

 

Det är svårt att hålla till godo med nutidens tomma, uppblåsta och dumma självupptagenhet när man själv har upplevt 1970-talet. Det är med den känslan jag lägger ifrån mig Fredrik Ekelunds bok. Den är definitivt inte bara en ”mellanbok”, utan något mycket större!

 

 

 

Bild, Malmö hamn, wikipedia.org

 

 

 

Exorcism

 

Så där ja, nu åker den gamla almanackan i papperskorgen. Dom måste ha vart synska, dom där Berglin.

 

 

 

 
 
 

 


Måsriksdag

 

Så har måsarnas årliga måsriksdag dragit igång i Sannegårdshamnen. Stora och viktiga frågor skall diskuteras, avgörande beslut kommer att fattas.

 

-I år blir det inget skrikande och skränande från vår sida utanför Dixi Stadelmanns sovrumsfönster, inget skitande på hans balkong, inga nedsmutsade fönster. Gubbfan har plockat fram en gammal slangbella ur gömmorna. Rena luftvärnet! Så se upp. Men när han har slitit ut den gamla ”bellan”, då tar vi honom! Inte en blund, en balkong som är en bekvämlighetsinrättning för oss måsar och inget dagsljus genom hans nedskitna fönster mer. Måspower!

 

 

 

 


Utan titel

 

LÅT DET GLOBALA KAPITALET GRÅTA AV

RÖKEN FRÅN DERAS BRINNANDE TEM-

PELBYGGNADER LÅT DE LÖJLIGA SMÅ-

FÖRETAGARNA BEGRÅTA SINA KROSSA-

DE SKYLTFÖNSTER LÅT JALDUNG STOPPA

BLODFLÖDET HOS SINA STATSANSTÄLL-

DA VÅLDSVERKARE LÅT JOURNALISTER-

NA OCH LEDARSKRIBENTERNA FÖRSVARA

SITT EGET INTRESSE INTRESSET LJUGER

INTE VI VILL INTE HA EN DEL AV KAKAN

VI VILL HA HELA JÄVLA BAGERIET KROSSA

KROSSA KROSSA

 

 

Dikt utan titel av Johan Jönson ur diktsamlingen ”I krigsmaskinen”.

 

 

 

Efter att ha läst Jönsons diktsamling ”I krigsmaskinen” om hur det är att leva i ett senkapitalistiskt samhälle, i alla fall om man inte befinner sig i samhällstoppen, är det svårt att sitta och skönmåla, önskedrömma och luras på nätet om hur bra man har det, om hur det är att surfa på vågornas topp. Därför säger jag bara: Läs boken, sluta ljuga och ägna tiden åt något nyttigt istället. Ändra världen! Vi måste förändra världen tillsammans.

 


Gott Nytt År

 
- 2020, dra dit pepparn växer! Jag vill aldrig se dig mer. Försvinn ur mitt liv.
 
 
 
 
 
- 2021, kom, kom, gulleplutt. 2021, du måste bli nått, bli nått bra. Du är vårt hopp!
 

God Jul

 

 

 

 

 

Nu är det ljus i våra hus. Men i mörkret smyger Mörksuggan omkring. Kommer hon att glufsa i sig tomten i år tro? Ingen vet.

 

- Run Rudolph run!

 


Skolminnen

 

Under hela min utbildningstid tyckte jag att lärare var ett konstigt yrke. Det fanns lärare som inte la två strån i kors och var urusla i sitt yrke och det fanns andra som var både kunniga och ambitiösa (även om de var alltför få) och båda typerna var lika mycket lärare år efter år. Jag har svårt att tänka mig att det finns andra yrken där man kan vara lika dålig och ändå få vara kvar i yrket över tid. Nu talar jag om min skoltid, idag är det säkert annorlunda (hoppas jag). Jag känner så många lärare att jag inte vågar skriva något annat… (Jag vill ju inte ha stryk av Margaret Teacher!).

 

”Jag tycker du uttrycker dig väldigt väl och ser fram emot att få läsa uppsatser av dig, som handlar om mer seriösa ämnen. Välj ett ”tyngre” ämne nästa gång.”

 

Ovanstående stod antecknat i min uppsats, ”En fisketur”, tillsammans med betygssiffran, när jag fick den tillbaka efter att ST hade läst den.

 

ST var den bästa läraren jag hade under hela min utbildningstid. Hans kunnande och hans ambitionsnivå var beundransvärda. Jag hade honom i svenska på gymnasiet. Han gav mig verktygen som gjorde att jag utvecklades från bokläsare till litteraturälskare. För mig har detta betytt oerhört mycket genom livet.

 

Men när han efterfrågade mer seriösa och ”tyngre” ämnen hade han fel! Vad kan vara mer seriöst och tungt att skriva om än västerhav, havsöring och säl? Inte vet jag!

 


En fisketur

 

När jag vaknade mitt i natten av att väckarklockan ringde, skulle jag ha givit mycket för att få stanna kvar i sängvärmen. Men lovat är lovat, tänkte jag och steg upp i det råkalla rummet. Jag hade nämligen lovat min kompis Peter och hans pappa Lars att följa med till Onsala för att fiska havsöring.

 

Vi hade varit ute en månad tidigare, en kylig marsdag, då vinden piskade havet till skum. En hel dag hade vi tillbringat vid Onsalakusten, med ideliga bottennapp och stela fingrar värkande av köld. Humöret dalade mer och mer ju längre dagen gick. Och när vi fick åka hem utan vare sig havsöring eller torsk var humöret verkligen i botten.

 

När jag drog upp rullgardinen och fick se hur aprilsolen tittade fram vid horisonten, kändes det bättre. I det ena hörnet av rummet stod både mitt gamla nio fots kustspö och ett lättare enhandsspö färdigriggade. Kaffetermosen hade jag fyllt kvällen före och mamma hade hjälpt mig med mackor, så allt var färdigt. I fönstret såg jag Lars och Peter komma ut till bilen med spön och packning. Jag klädde på mig snabbt, tog spön och min lilla packning och skyndade tyst ut. Jag ville inte väcka mamma och pappa, även om jag anade att pappa redan var vaken. Ryggen. Morgonen var absolut vindstilla men något av nattkylan hängde kvar.

 

När jag steg in i bilen möttes jag av två trötta men förväntansfulla sportfiskare.

-Idag tar vi dom, sa Lars på samma gång som han startade bilen, lade i växel och körde ut på vägen.

Med ”dom” menade han trinda, starka, silverblänkande havsöringar. Hela resan mot Onsala var det tyst i bilen och jag och Peter passade på att ta en tupplur.

 

Jag vaknade av att Lars bromsade på den smala, krokiga vägen som leder fram till klipporna. Sista biten fick vi ändå gå eftersom vägen var för dålig. Vi gick och småpratade om betesval och annat som man alltid pratar om innan fisket kommer igång. Här ute blåste en lätt bris som nätt och jämt lyckades krusa vattenytan. Bland klipporna såg vi en och annan morgonsömnig hare komma skuttande bland ljungen i klippskrevorna. Packningen ställde vi som vanligt i samma vindskyddade skreva. Sedan kunde fisket börja.

 

Jag valde ett tiograms Toby i redskapslådan, medan Peter och Lars tog var sitt Möresilda. Som upphängare hade vi alla var sin streamer. Mitt i viken där vi fiskade finns ett litet område med sandbotten kantat av vajande tång. Där placerade jag första kastet. Kastet gav inget resultat. Nästa kast lade jag just vid kanten av området. Draget fick sjunka ungefär en meter innan jag startade invevningen. Sekunden senare bugade sig spöt i en bestämd pulserande rörelse. Jag hade fisk på. Med mitt lätta enhandsspö gav jag en bestämd press. Fisken gick ned på botten och bökade. Vid det här laget var jag på det klara med att det troligen var en torsk. Efter några minuter hade jag den så nära att jag kunde håva den. Det var en torsk, en röd och grann bergstorsk närmare bestämt.

 

Den närmaste timmen fick både jag, Lars och Peter massor av bergstorsk. Men det var havsöring vi var ute efter. Längre ut i viken kunde man se fisk gå upp till ytan och vaka. Jag tog spöt och håven och gick längre ut på udden. Härifrån såg jag tydligt hur fisken gick upp till ytan och tog småfisk. Kanske var det havsöring? Ännu var fiskarna utom kasthåll, så jag satte mig ner på berghällen och väntade. Inne i viken stod Lars och Peter fortfarande kvar. De plockade upp en och annan torsk av de bugande spöna att döma. Solen hade satt igång att värma på allvar, så jag tog av mig min jacka. I fickan hade jag en banan och medan jag satt där och njöt av solvärmen och åt banan kom vaken närmare och närmare. Vinden hade friskat i och vattenytan var inte längre blank. Längre ut fick jag se en knubbsäl komma simmande. Han såg mycket lustig ut när han stack upp sitt huvud för att hämta luft, en mustaschprydd torped. Han beskådade mig till synes nyfiken medan jag tittade tillbaka på honom med min banan i munnen, sekunden senare dök han ner igen och försvann.

 

Nu hade en del av vaken kommit inom kasthåll. Jag tog mitt spö och reste mig upp. De första kasten blev resultatlösa. Inför nästa kast lät jag spolen på haspelrullen gå ut maximalt innan jag lyfte bygeln. Mellan spötoppen och draget var ett häng på cirka femtio centimeter. På så sätt kunde jag utnyttja spöt maximalt och få ett riktigt långt kast. Vid nedslaget startade jag draget direkt. Det fick en kilande gång strax under vattenytan. Det kunde tydligen inte fisken motstå. Plötsligt var det stopp, sedan en rusning. Det är en havsöring, tänkte jag med bultande hjärta och stigande puls. Så snabbt jag kunde släppte jag efter på bromsen, några sekunder senare stannade havsöringen. Åter skruvade jag åt bromsen. Havsöringen kom emot mig relativt snällt, men när jag hade den vid vattenytan färdig för håven kom en ny rusning. Nu kom Peter springande.

-Hjälp mig med håvningen, skrek jag.

När jag hade honom inne vid strandkanten för andra gången var han betydligt spakare. Peter fick tag i håven och håvade fisken, men i samma ögonblick trampade han snett och föll i vattnet. Nu var både han och havsöringen i vattnet.

-Upp med fisken, skrek jag förtvivlat.

En kraftansträngning från Peters sida och fisken var uppe på land. Senare kom även Peter upp lyckligt. Där låg havsöringen på berghällen som en silverglänsande projektil. Jag var glad som en speleman och dansade omkring och skrek:

-Jag har fångat den! Han är min!

Peter var av förklarliga skäl mindre glad.

 

Peter bytte om, sedan satte vi oss och åt. När Lars dök upp berättade vi om våra bravader och han fick sig ett hjärtligt skratt.

 

Senare när vi kom hem och vägde den, visade det sig att jag hade slagit mitt personliga rekord för havsöring. Två och ett halvt kilo för en havsöring fångad på västkusten av mig är inte så illa, tänkte jag nöjt, medan Peter nös och snöt sig. Han fick ingen havsöring den dagen.

 

 

 

 

bild, knubbsäl, naturvardsverket.se

 

 


Säldagar

 

Bland det bästa med att bo i Sannegårdshamnen är att man då och då får se en säl komma uppdykandes i hamnbassängen, inte ofta utan tvärt om väldigt sällan, men jag blir lika glad varje gång. Varför? Jag vet inte riktigt, men mustaschprydda sälansikten jagar bort mörkret en stund, så är det bara. Därför är det väl symptomatiskt att detta förbannade pandemiår har jag inte sett en enda säl i hamnbassängen. Till och med dessa djur tycks hålla sig borta i det kompakta mörkret.

 

När jag letade igenom ett skåp i bokhyllan råkade jag hitta en gammal uppsats från första året i gymnasiet som jag av någon anledning har sparat. Jag tog mig tid och satte mig ner och läste igenom den. Jag var beredd på det värsta, men jag behövde ingen skämskudde, den yngre versionen av mig var tydligen inte helt dum i huvudet. Historien innehöll en säl och jag blev glad för en stund. Uppsatsen kommer här nedan, läs om ni har lust.

 

I väntan på uppsatsen presenterar jag en säldikt.

 

 

Sälar har en märklig inverkan

 

Idag såg jag en säl sticka upp sin nos i hamnbassängen utanför mitt fönster. Det är inte ofta det händer: tredje gången på sex år.

 

 Säldagar är bra dagar.

 

 Livet och världen blir liksom lite lättare att fördra.

 

Säldagar är bra dagar.

 

Idag såg jag en säl.

 


RSS 2.0