Längst därinne

 

Tittar man ut över västra Sannegården på kvällen kan man ibland få se spektakulära solnedgångar. Jag har hört sägas att luftföroreningar spelar en viktig roll i detta. Jag vet inte riktigt vad jag skall tro. Jo, det vet jag förresten, längst därinne är himlen ändå röd! Jag är så säker som man kan bli.

 

Och tror ni inte på mig får ni väl ändå lita på Lasse Tennander.

 

 

 

 
 
 

Den vinter som var

 

Redan i slutet av februari såg jag en man i kortbyxor och kortärmad tröja på kajen och nu har den första segelbåten lagt till i Sannegårdshamnen, så våren får väl sägas ha kommit. Men jag har fortfarande ett par vinterbilder jag vill visa och det kan väl ändå vara på sin plats så länge som natten fortfarande etablerar ”isfras” på vattenytan.

 

 

 

 
 
 

En krispig senvinterdag där en lite blek sol förgäves försöker få isen att svettas. Ännu är det många vinterdagar kvar i Sannegårdshamnen.

 

 

 

 

 
 
 

Här sitter vinterns sista fiskare på det som finns kvar av isen i Sannegårdshamnen. Det är bara att inse att nu är det våren som tar över. En gammal isfiskare och ”isjumpare” som jag vet hur svårt det kan vara att acceptera när det är dags att lämna vårisen i fred.

 

Det lär vara laxfisken sik som fiskarna söker här. Det är ingen fisk jag själv har erfarenhet av att fiska. I min ungdom när isen på Mjörn lockade var det mest abborre och en och annan gädda som hamnade på isen. Men rökt sik ska ju vara en delikatess.

 

 

Koncentrerad romankonst

 

Efter att ha läst Peter Handkes kortroman, ”Berättelse om ett liv”, nästan åttio sidor om hans österrikiska mammas tragiska liv som ändas med ett självmord nittonhundrasjuttioett, får jag en konstig tanke i huvudet: boken kanske är frystorkad? Visst har jag fått i mig näringen och den har gjort nytta i mitt kroppsliga system, men det var satan vad torrt det blev. Jag borde prova att lägga den i blöt, då kanske den sväller upp till en god och näringsrik fullängdsroman.

 

Kanske hädar jag, österrikaren Peter Handke fick ju nobelpriset i litteratur för ett par år sedan (2019). Det kan väl inte ha undgått någon, sådant bråk det blev kring Handkes person. Han hade ju den dåliga smaken att sjunga en annan sång än den påbjudna om det jugoslaviska kriget. Mannen hävdade på fullt allvar att allt jävulskap inte kunde lastas Serbien utan det fanns andra intressenter inblandade som också borde påföras skuld. Det får man tydligen inte göra att döma av vilket bråk det blev. Så vem är jag att ha synpunkter på hur Handke skriver, men lite mer kött på benen än vad han ger mig i ”Berättelse om ett liv” hade jag önskat mig. Teckningen av historien och samhället hade jag önskat betydligt fylligare, som det är nu är det i stort sett bara nazitiden som ger avtryck. Måhända är det Handkes avsikt? Har man upplevt det andra världskriget bleknar allt annat bort, både för individen och samhällskollektivet.

 

Handkes sätt att skriva lämnar en text som inte riktigt är en lika koncentrerad massa som världsrymdens svarta hål, men nästan. Hans text efterlämnar något litet av ljus, men bara minimalt. Texten nedan är tagen ur ”Berättelse om ett liv” och beskriver på ett koncentrerat, torrt och sakligt sätt kvinnans ställning i ett borgerligt, djupt katolskt Österrike, ett land där nazismen frodades.

 

”Att som kvinna födas till dessa omständigheter var redan från början dödande. Men man kan också kalla det lugnande: åtminstone ingen oro för framtiden. Det var bara ur pojkarnas händer som spåkvinnorna på marknaderna läste på allvar; för kvinnornas del var denna framtid ändå bara ett skämt.

 

Ingen möjlighet, allting redan förutsett: lite skoj, ett fnitter, ett kort rus, sedan för första gången den främmande min som man började hushålla med, de första barnen, att efter sysslorna i köket sitta med en stund, att från början ingen lyssnade till en, att själv lyssna allt mindre, tala för sig själv, sedan ont i benen, åderbråck, sedan bara ett mummel i sömnen, underlivskräfta, och med döden har det förutsedda slutligen gått i uppfyllelse. Så kallades ju redan stadierna i en barnlek som ofta lektes av flickorna i trakten: trött / matt / sjuk / svårt sjuk / död.”

 

 

Bild, Peter Handke, wikipedia.org

 

 

 
 

Grundbulten

 

Privatkapitalistisk marknadsekonomi med liberal politisk överbyggnad skall råda över hela jordklotet.

 

USA behärskar och styr världen genom en global politisk hegemoni säkerställd med överlägsen krigsmakt, ekonomisk styrka och kulturell dominans.

 

Ingenting annat är möjligt. Inget annat skall vara möjligt. Propagandans uppgift är att säkerställa den ordningen.

 

Propagandavällingen sköljer över mig med aldrig avtagande styrka. Jag äter och äter, jag sväljer och sväljer. Tills jag spyr. Det känns som om jag kvävs.

 

Ingen skall någonsin hitta verktyget som kan användas för att lossa grundbulten som förankrar världen i denna modell.

 


Den gäckande skuggan

 

Var är hon nu, fotografen? Hon är alltid borta när man behöver henne som bäst. Är väl ute på uppdrag, antar jag. Och inga spår lämnar hon efter sig. Den hemliga fotografen borde byta namn till den gäckande skuggan.

 

 

 

 


Gengångare

 

Är du ensam vid din mila i din koja i kväll,

håll öppen, håll öppen din dörr!

Under glittrande stjärnor över snötäckta fjäll

komma vi, komma vi som förr.

 

Vi ha sovit redan länge i vår kyrkogårdsvrå

och vilat våra gammalmansben -

vi ha vakat för att skönja om himlen är blå,

för att värma oss i månens sken.

 

Under stjärnornas ögon må vi samlas till ting

medan nordvinden härjar hård,

må vi bänka oss ned i en domarering

på din fridlysta kolaregård.

 

Ty vi vandra, vi vandra och hava ej ro

i de gravar som svälten har grävt,

och fast friden var djup i vårt jordbyggda bo,

vårt hat har den aldrig kvävt.

 

Och vårt hat är ett vandrande dödmanshat

som skall spöka tiderna ut,

och vår sorg är en tårlös sorg, kamrat,

och vår jämmer är utan slut.

 

Men ve oss, för sent ha vi gått ur vår grav

för att krämares domare bli -

de män som skuro vår plågas stav

äro döda och vandra som vi.

 

 

Dan Anderssons (1888 – 1920) dikt ”Gengångare” ur diktsamlingen ”Kolvaktarens visor” från 1915.

 

 

Att proletärförfattaren Dan Andersson är riktigt folkkär det märker jag som är läsare av Dalademokraten. Det är inte många nummer av denna morgontidning där inte Dan Andersson omnämns. Det kan ju bero på att författaren föddes i Dalarna (ena kuula med bara Dalarna på…). Gammal hann han aldrig bli då han alltför tidigt omkom i en tragisk olycka på ett hotell i Stockholm. Men som poet lever Dan Andersson kvar i folkdjupet för alltid.

 


Vinterland

 
 
 
Sannegårdshamnen, i kall vinter, frusen.
 
 
 
 
 
På vardagarna får isfiskarna ha isen för sig själva.
 
 
 
 
 

Till helgen passar skridskoåkarna på att lufta de sällan använda rören.

 

 

 

 
 

Men Älven är inte frusen. Har den frusit till i modern tid? Så försöker du ta dig över till Amerikaskjulet till fots lär inte ens Sjömanshustrun och Masthuggskyrkan i skön förening kunna skydda dig från att bli blöt.

 

Och som varje vinter gäller det gamla rådet från Frank Zappa (1940 – 1993): Do not eat the yellow snow.

 

-Nej, det är inte citrus-sorbet!

 


Handbollsfest

 

Jag antar att jag är sist av gratulanterna, alla andra har hunnit före, men även jag vill gratulera det fantastiska svenska handbollslandslaget till silvermedaljen i Egypten. Vem hade kunnat tro att detta nederlagstippade, orutinerade lag skulle ta sig ända till final och där förlora en stenhård och jämn match mot det danska mästarlaget. Inte jag i alla fall. Men som vanligt visar det sig att grundbulten i framgången är lagbygget, laget framför jaget. Vilka goa killar det har varit att jobba stenhårt för varandra, det har varit en fröjd att följa dem framför TV:n. Ett stort tack till det svenska landslaget i handboll!

 

I finalen tycker jag att Sverige som lag var minst lika starkt som Danmark. Det var de två danska superstjärnorna Niklas Landin och Mikkel Hansen som räddade de röd-vita. Men dom gubbarna börjar bli gamla och då tar vi över igen. Härliga tider väntar.

 


Vinterbilder

 

Ibland lyser solen även i Göteborg. Det händer också då och då att vi får några dagar med vinterväder. Och när dessa händelser råkar sammanfalla är det mer eller mindre lag på att alla Göteborgs invånare måste gå ut för att njuta av vädret. Och när dagens människor är ute och promenerar, då är det mer eller mindre ofrånkomligt att kameror klickar. Så även på Norra Älvstranden.

 

 

 

 
 
 

På Slottsberget låg på medeltiden en kungaborg och vid sekelskiftet arton – nittonhundra var berget bebyggt som en kåkstad där fattiga varvsarbetare bodde i misär. Historien skiftar. Just idag i vintervädret ser berget närmast ut som en gräddbakelse med färggrant strössel.

 

Om vi lämnar surrealismens gräddbakelse, så lär det ha varit Kung Magnus Eriksson (1316 – 1374), som var sonson till Magnus Ladulås, som gav Slottsberget med tillhörande slott till sin hustru Drottning Blanka i morgongåva. Historiens vingslag…

 

 

 
 
 
 

Säj vet ni vem som har en gungande fregatt

Där du kan festa både dag och natt

Vem bjur på party till glädje och skratt

Kräks ut i havet genom närmaste spygatt

 

Nån frågar finns piraten uppå Kattegatt

Men därom kan det inte råda nån debatt

 

Jo Stena Olssons Compagnie

Stena Olssons Compagnie

Stena Olssons Compagnie

Ingen dålig industri

 

Jag kan aldrig stå emot impulsen att ur mitt minne citera Nationalteaterns härliga rocklåt, varje gång jag ser en Stena-båt på älven. Och för några sekunder känns det som om kajen längs Eriksberg gungar i takt.

 

 

 

 

 

 

Vid Älvsborgsbrons fäste på fastlandet anlades redan på 1300-talet en borg. 1563, under Nordiska Sjuårskriget, erövrade dansken Gamla Älvsborg. Svensken fick betala 150 000 riksdaler i silvermynt på tre år för att få borgen tillbaka.

 

1612, under Kalmarkriget, var det dags igen, den slemme dansken intog borgen på nytt. Resultatet blev en ny lösensumma efter freden i Knäred 1613. Denna gång var lösensumman närmast gigantisk. Den kostade 1 miljon riksdaler silvermynt på sex år, vilket i stort sett tömde Sverige på tillgängligt silver.

 

1673 hade svensken tydligen tröttnat på att betala lösen för borgen till dansken, då rev man borgen till förmån för betydligt modernare befästningar. Idag finns bara spår kvar av Gamla Älvsborg.

 

Det är sådant här man kan fundera på vid promenader på Norra Älvstranden.

 


Mellanböcker

 

Jag läser inte för nöjes skull, som underhållning, i alla fall inte primärt. Att läsa är för mig en bildningsresa där jag kryssar bland litteraturens storheter och deras alster. Detta kräver koncentration och engagemang från min sida. Det tycker jag både författarna och deras böcker är värda.

 

Men ibland orkar man inte uppbåda tillräckligt med kraft för att göra ett stort verk rättvisa. Det är då man tar till en så kallad mellanbok, en bok som man inte tror kräver ett så stort engagemang, en bok att slappna av med och att få ladda läsbatterierna till.

 

Jag har läst ”Stuv Malmö, kom!”, av Fredrik Ekelund, en bok som kom 1984. Den tänkte jag skulle vara perfekt som mellanbok. En habil arbetarskildring som till stora delar utspelar sig i Malmö hamn, från den tid då vårt samhällsbygge var något världsunikt, stod det i min hjärnas litteraturregister. Men att den var så bra, det kom som en stor överraskning. Vilken språklig glädje den boken är skriven med. Ekelunds drastiska personskildringar och hans mustiga historier får honom att framstå som en modernare variant av Fritiof Nilsson Piraten (1895 – 1972). Fy sjutton vad roligt jag hade när jag läste den boken och vad jag efteråt saknar det klassmedvetna och djupt politiserade 1970-talet.

 

Det är svårt att hålla till godo med nutidens tomma, uppblåsta och dumma självupptagenhet när man själv har upplevt 1970-talet. Det är med den känslan jag lägger ifrån mig Fredrik Ekelunds bok. Den är definitivt inte bara en ”mellanbok”, utan något mycket större!

 

 

 

Bild, Malmö hamn, wikipedia.org

 

 

 

Exorcism

 

Så där ja, nu åker den gamla almanackan i papperskorgen. Dom måste ha vart synska, dom där Berglin.

 

 

 

 
 
 

 


Måsriksdag

 

Så har måsarnas årliga måsriksdag dragit igång i Sannegårdshamnen. Stora och viktiga frågor skall diskuteras, avgörande beslut kommer att fattas.

 

-I år blir det inget skrikande och skränande från vår sida utanför Dixi Stadelmanns sovrumsfönster, inget skitande på hans balkong, inga nedsmutsade fönster. Gubbfan har plockat fram en gammal slangbella ur gömmorna. Rena luftvärnet! Så se upp. Men när han har slitit ut den gamla ”bellan”, då tar vi honom! Inte en blund, en balkong som är en bekvämlighetsinrättning för oss måsar och inget dagsljus genom hans nedskitna fönster mer. Måspower!

 

 

 

 


Utan titel

 

LÅT DET GLOBALA KAPITALET GRÅTA AV

RÖKEN FRÅN DERAS BRINNANDE TEM-

PELBYGGNADER LÅT DE LÖJLIGA SMÅ-

FÖRETAGARNA BEGRÅTA SINA KROSSA-

DE SKYLTFÖNSTER LÅT JALDUNG STOPPA

BLODFLÖDET HOS SINA STATSANSTÄLL-

DA VÅLDSVERKARE LÅT JOURNALISTER-

NA OCH LEDARSKRIBENTERNA FÖRSVARA

SITT EGET INTRESSE INTRESSET LJUGER

INTE VI VILL INTE HA EN DEL AV KAKAN

VI VILL HA HELA JÄVLA BAGERIET KROSSA

KROSSA KROSSA

 

 

Dikt utan titel av Johan Jönson ur diktsamlingen ”I krigsmaskinen”.

 

 

 

Efter att ha läst Jönsons diktsamling ”I krigsmaskinen” om hur det är att leva i ett senkapitalistiskt samhälle, i alla fall om man inte befinner sig i samhällstoppen, är det svårt att sitta och skönmåla, önskedrömma och luras på nätet om hur bra man har det, om hur det är att surfa på vågornas topp. Därför säger jag bara: Läs boken, sluta ljuga och ägna tiden åt något nyttigt istället. Ändra världen! Vi måste förändra världen tillsammans.

 


Gott Nytt År

 
- 2020, dra dit pepparn växer! Jag vill aldrig se dig mer. Försvinn ur mitt liv.
 
 
 
 
 
- 2021, kom, kom, gulleplutt. 2021, du måste bli nått, bli nått bra. Du är vårt hopp!
 

God Jul

 

 

 

 

 

Nu är det ljus i våra hus. Men i mörkret smyger Mörksuggan omkring. Kommer hon att glufsa i sig tomten i år tro? Ingen vet.

 

- Run Rudolph run!

 


RSS 2.0