Kärt barn
Babels Torn? Mammons Torn? Karlatornet? Kärt barn har många namn. Men jag har mitt eget: Pinnen! Det tycks vara stört omöjligt för mig att sluta skriva om skyskrapan på Lindholmen, men nu när bygget av de översta våningarna börjar bli klart och man förstår hur högt det verkligen blir får jag stilla mig. Jag lovar mig själv att inte skriva mer om Pinnen på länge. Jag måste hålla upp ett tag. Länge… flera dagar minst.
Undrar hur det vore att bo högst upp? Ser man Skagen? Kan man förnimma doften av Gammel Dansk och Classic, hör man sorlet från Bodilles svagt i västanvinden en ljummen sommarkväll?
Bombmaffian
”Efter brandbombningen av Tokyo i mars 1945 for Curtis LeMay och 21:a bombkommandot fram över resten av Japan som vilda djur. Osaka. Kure. Kobe. Nishinomiya. LeMay lät bränna ned 68,9 procent av Okayama, 85 procent av Tokushima, 99 procent av Toyama – sammanlagt 67 japanska städer och alla under loppet av ett halvår. Kaoset som uppstod till följd av kriget gör det omöjligt att säga hur många japaner som mördades. Kanske en halv miljon. Kanske en miljon. Den 6 augusti 1945 flög Enola Gay, ett specialutrustat B-29-bombplan, från Marianerna till Hiroshima och släppte världens första atombomb. Ändå fortsatte LeMay med sina bombräder. I hans memoarer får kärnvapenanfallen bara några sidor. Det var inget som angick honom något särskilt.”
Ur Malcolm Gladwells bok ”Bombmaffian” som handlar om USA:s flygvapen och bombkriget mot Tyskland och Japan under andra världskriget.
Curtis LeMay ledde USA:s bombningar av Japan med B29-bombplan efter att ha blivit förflyttad från bombkriget mot Tyskland. Under Vietnamkriget, som flygvapenchef, uttryckte han en vilja att ”bomba Vietnam tillbaka till stenåldern”.
”Vilken kick det var att stirra på de arroganta, fula, hjulbenta jävlarna med sina runda ansikten och utstickande framtänder och inse vilken sits det här försätter dem i. Många nyligen demobiliserade soldater ute. De flesta poliser hälsar. Människor i allmänhet bara apatiska. Vi glodde skadeglatt på förödelsen och återvände hem vid tretiden och kände oss väl till mods.”
Ur Joseph Stilwells dagbok, från dagen när han vandrade omkring i den japanska staden Yokohamas ruiner. Av staden återstod efter Japans kapitulation bara spillror efter USA:s bombningar. Stilwell var högsta chef för de amerikanska stridsinsatserna i Kina, Burma och Indien.
Mitt problem är att jag har läst för mycket historia, varit för intresserad av geopolitik för att stå ut med dagens propagandabulletiner från kriget i Ukraina. Detta krig blev slutpunkten för journalistiken och den definitiva övergången till propagandamakeri. Jag tänker på den ”tunge” journalisten John Pilger som rekommenderade sina vänner att inte ta del av västerlandets journalistik kring Ukraina. Den är helt enkelt för dålig. Själv gör jag min medborgerliga plikt genom att ta del av maktmedias dagliga bulletiner, men bara en stund. Jag låter inte deras marinad impregnera mig i mitt sanningssökande så att jag blir oemottaglig för vad som sker i verkligheten. Jag söker alla ”sanningar”, letar i all propaganda, försöker genomskåda alla lögner i mina försök att förstå vad som verkligen händer.
Inspektörerna
När man passerar sextio
är sjukdomarna ett slags inspektörer.
De värderar vad som är kvar av dig,
hur de återstående åren skall bli.
De ger dig en lista med saker
du bör göra och sedan går de.
Du skrattar men du hör själv
hur konstigt det där skrattet låter.
Jag drömde aldrig om ett annat liv,
var nöjd med detta.
Nej, jag drömde om en annan tid
var missnöjd med dessa tider.
Ibland rörde de två vid varandra:
förvåning från bägge håll.
Min kropp nedsänkt i klasshistorien.
Min själ i kommunismen.
Inspektörerna har anlänt.
De säger inte så mycket, de nickar
bara åt varandra och sveper sedan
tysta ut ur dessa rum igen.
En morgon vaknar du
och kommer knappt ur sängen.
Men när du väl är uppe
är levandet faktiskt starkare än förr.
Dikten ”Inspektörerna” ur ”Bardomsbrunnen, en historia om sjukdom och minne i brutna rader” av Göran Greider. Utkom 2021.
Jag har läst Göran Greiders bok, ”Barndomsbrunnen”, inte dikt, ingen roman, men en självbiografisk bok om författarens svåra sjukdom som ställer allt på sin spets och som får honom att söka sig tillbaka till barndomen för att försöka förstå det liv som blev och som nu är så hotat.
Jag är ingen snabbläsare, ingen bokslukare längre. Men jag läser alltid, långsamt och eftertänksamt. Men jag kan inte förneka att det är med viss tillfredsställelse som jag lägger ifrån mig en läst bok och noterar den som genomgången och bearbetad i hjärnans arkiv. När jag hade kommit en bra bit in i Greiders Barndomsbrunnen slog mig tanken: låt den inte ta slut. Varje gång jag vände blad blev ett nederlag. Boken skulle ta slut förr eller senare. När författaren i slutet av boken alltmer lämnade de konkreta erfarenheterna av sjukvården och uppväxten i arbetarklassen blev min olust inför bokens slut allt mindre. Och när jag slog igen boken efter att ha läst klart var jag mätt och nöjd. Det var en mycket bra och för mig ”läkande” bok, i min situation där jag ställs inför en likartad svår sjukdom.
Jag tror att kommer man ur arbetarklassen är man ganska svältfödd på berättelser, från sin egen klass, som inte bygger på medelklassens längtan efter arbetarklassens schablonartade vålds- och misär-historier. I Greiders bok får jag mig något helt annat till livs. Stärkande!
Det blir mer och mer ensamt här
Det kom inte som en överraskning. Jag visste ju att en av min tidiga ungdoms hjältar, Pugh Rogefeldt, var svårt sjuk. Ändå var det som om radions dödsbud fick allt att stanna av för en stund. Återigen denna sorg inför det faktum att fler och fler av dem som har gjort livet värt att leva lämnar de levandes skara. Snart har jag fler av dem på ”andra sidan” än vad jag har här. Sorgligt.
Pughs album ”Bolla och rulla” (1974) är definitivt en av de skivor som jag har lyssnat mest på genom åren. Under några år i mitten och i slutet av 1970-talet låg den mer eller mindre konstant på skivtallriken. Även om jag har lyssnat rätt mycket på hans övriga skivor också är det Bolla och rulla som ligger mig varmast om hjärtat. Vilken skiva!
Skönt skimrande … Pugh
Bee-wow, bee-wow
Tack för allt, Pugh, och vila i frid.
Pugh Rogefeldt 1947 – 2023
Karlatornet igen
Jag tycks inte kunna avhålla mig från att följa Karlatornets tillblivelse. Så här kommer ett foto till. Denna gång från älvsidan, från i vintras.
Dåtid: hamnkranar, en kvarleva från en annan tid. Precis som Dixi Stadelmann sjäv.
Nutid: fartygstrafiken på älven. Även om jag undrade för mig själv om staden Göteborg inte ville vara en sjöfartsstad längre när man byggde den nya Hisingsbron som är så låg att den försvårar för fartygstrafiken.
Framtid: Karlatornet. Ett reservat för de bättre bemedlade. Det nya Sverige.
Bryter tystnaden
Jag har länge lidit av dålig hälsa. Men hur dåligt det än är så kan det alltid bli sämre. Hur djupt man än har grävt gropen så går det alltid att gräva djupare. Det finns ingen botten. Jo, det gör det nog om jag tänker efter…
Nu har jag inte kunnat skriva på ett tag i bloggen. Jag har legat på sjukhus, vilket är bland det värsta jag vet. Utgående från min hälsostatus har jag ändå vistats förvånansvärt lite på sjukhus, men jag har lång erfarenhet, ända tillbaka från 1980-talet, så jag anser att jag har skaffat mig en gedigen bakgrund i frågan. Och sjukvården har under denna period blivit sämre och sämre. Och nu är vi på väg mot katastrof!
Samtidigt läser jag om stora militärövningar. Man kastar pengar på krigsmakten. Där kan man aldrig få nog. Jag säger bara: inte ett öre mer på det militära vansinnet! Lägg resurserna på sjukvården!
Så, nu är jag tillbaka igen efter tystnaden och så länge möjligheten finns kör jag på. Ännu lever Dixi Stadelmanns blogg.
Nej
Lyssnade på Nyhetsmorgon på radions P1. Förstod snabbt att det var morgonen efter finalen NFL.
Nej, jag är inte intresserad av amerikansk korgboll. Inte heller av NFL. Jag kommer aldrig sitta uppe en natt för att se Super Bowl. Baseball kan jag ingenting om. Intresserar mig inte det minsta. Alla hjärtans dag och Halloween kan ni stoppa upp där bak.
Nej! Jag erkänner aldrig USA:s rätt att styra hela världen. Hur mycket ni än tjatar. Mitt huvud kan ni inte tjata hål i. Jag är alldeles för tjockskallig för det.
Nej! Nej! Nej!
Bild, larspekka.wordpress.com
Min snackekompis
Jag har just läst Ulf Lundells ”Vardagar 4”, som utspelar sig hösten 2019 till senvintern 2020. I bokserien Vardagar har Uffe verkligen blivit min ”snackekompis”. Typ en gammal kompis man träffar varje dag för en förmiddagsfika och lite snack, högt och lågt, om den nära tillvaron och om hur världen ser ut i stort. En kompis man har känt så länge att man inte behöver förställa sig på något sätt, ingen fasad behöver upprätthållas, det finns ingen anledning att försöka framstå bättre än vad man är. Allt är tillåtet: vrede, småskuren ilska, glädje, skadeglädje, optimism (nej, glöm den förresten), pessimism, gnäll, elakhet, men framför allt massor av riktigt svart humor. Efteråt skiljs man åt med tanken: nu orkar jag en dag till. Så är det för mig att läsa Ulf Lundells Vardagar.
Nu när jag har kommit fyra böcker in i serien tycker jag mig börja känna författaren så bra att jag vet vad jag gillar och vad jag har svårare för i det han skriver. I utrikespolitiken, geopolitiken har jag svårt att förstå hur han tycks acceptera USA:s strävan efter världshegemoni, hans syn på att Sverigedemokraterna skall marginaliseras genom att sossarna anammar stora delar av deras invandringspolitik, hans ibland alltför extrema försök att reta upp vad jag kallar den ”borgerliga dumfeminismen”, en feminism som tycks ha anammat den högerkristna framgångsteologins tankevärld.
Nedan följer ett avsnitt ur ”Vardagar 4”.
Helvetes djävlar vad trött jag är på Carola!
Ingen står mig så upp i halsen som hon
Det kristna mjäkljuset som omger henne
Godheten. Briljantkorset runt halsen. Hennes eviga
frälsningsrus. Och: var kommer alla fula djävla
influencers ifrån? Den ena anskrämligare än den andra
Och alla pod-stars? Var är Stjärnorna idag?
Dom är däruppe på mörka himlapällen
Härnere får vi nöja oss med att det mediokra alltmer
breder ut sig plus förstås den hela tiden
vinnande Skiten
Det författaren senare skriver ligger nästan kusligt nära mig själv. Men det är nog symptomatiskt för vår tid att det tycks finnas så många som är villiga att stiga av maktens framtidståg och som drömmer om en helt annan framtid.
Det känns nästan som att jag måste sluta fylla mitt liv med tidningar
och media. Världen blir alltmer främmande och känslan av att allt
håller på att gå åt helvete växer sej starkare för var dag.
Det är apokalyptiskt
Snart är 5G här också.
Silicon Valley kommer att (om det finns en sån) i framtiden dömas
ut som födelseorten till det robotartade helvetesmaskineri som vi
har att hantera.
Jag känner för att dra mig tillbaka helt och hållet, göra mig en
kokong av vinyl filmrullar och musik och konst och hålla den här
världen borta så mycket som det går.
Nu skall jag låta tiden gå ett tag så att jag kan bygga upp suget igen efter en ny del i Ulf Lundells mastodontprojekt ”Vardagar”. På´t igen!
Bild, adlibris.com
Texten nedan skrev jag efter att ha läst ”Vardagar 3”.
Nästan lika snabb som Lucky Luke.
I min barndom läste jag ibland på biblioteket ett seriealbum med en cowboy i huvudrollen som hette Lucky Luke. Det fantastiska med honom var att han drog sin revolver snabbare än sin egen skugga. Huruvida Ulf Lundell när han hamrar på sin skrivmaskin skriver snabbare än sin egen skugga vet jag inte, men det har jag kanske svårt att tänka mig. Och han skriver kanske inte snabbare än vad jag läser heller, men hans skrivande går i alla fall så snabbt att jag inte hinner smälta vad han åstadkommer i samma takt som den flitige mannen producerar. Nu är jag klar med Vardagar 3 och i min bokhylla står Vardagar 4 samt Vardagar 5 och väntar.
Det kändes faktiskt inte fullt så inspirerande som jag trodde att det skulle göra när jag hämtade Ulf Lundells Vardagar 3 ur bokhyllan. Boken kändes som en riktig tegelsten med sina nästan niohundra sidor. Behöver jag läsa den här? Jag kan väl Uffe nu, efter att ha läst hans två första i serien av vardagar? Känns inte trean som jag håller i mina händer lite lönnfet? Kanske till och med aningen gubbfet? Och efter att ha kommit en kort bit in i boken skaver även språket lite. Är det inte väl mycket rockenroll i språkbehandlingen? Jag kommer på mig själv flera gånger med att behöva läsa meningarna om och om igen för att få ihop det. Men när jag resignerar och börjar tänka: jobbet måste göras, boken skall läsas igenom, då kommer en efter hand växande känsla av tillfredsställelse. De många sidorna är plötsligt inget problem och jag förlikar mig med Uffes språk och tycker till och med att det svänger om det som vanligt. Vad är det då som räddar Vardagar 3?
Ulf Lundell talar en sanning om det Sverige jag ser förfalla runt omkring mig, en sanning som annars är gömd bakom borgerlighetens massiva informationsövertag. Jag och Lundell vandrar gemensamt genom ruinerna av det välfärdssamhälle arbetarrörelsen byggde upp. Det av nyliberalismen terrorbombade öde landskap som blev kvar när avregleringar, privatiseringar, avdemokratiseringar och skattesänkningar hade blåst bort allt det som hade uppnåtts genom decennier av hårt arbete. Tack Uffe för att du vågar tala klartext.
När det gäller det personliga känns det som om man som läsare kommer ännu närmare huvudpersonen än i Vardagar 1 och 2. Ännu mindre känns dolt och förskönat för läsaren. Hur naket det egentligen är kan man som läsare givetvis inte veta, men nog känner man sig ibland som en förtrolig vän.
Så var det det här med humorn. Boken är full av en härligt svart, ibland självironisk humor som är oemotståndlig. Nedanstående är klippt direkt ur boken. Läs!
”Jaha, tänkte jag när jag satt i frisörstolen
och såg mej i spegeln: Där sitter du
ditt gamla skäggiga luder”
”På väg till frukosten
Camouflageshorts, ryggsäck, midjeväska, solglasögon
En städkille från kanske Pakistan, vi hälsar, han säger:
You look like an one-man-army
Inte bara ser ut, tänker jag, tränger mig in i en hiss”
Ja, ja, Uffe hos frisören och Uffe på hotell i Stockholm. Och när sedan Uffe kallar Blondinbella för Blondinbullen kan jag trots min inledande skepsis inte göra annat än att kapitulera och släppa loss ett gapskratt så att boken guppar tungt på magen. Jag är såld och helt förlorad i Uffe-land igen!
Bild, ginza.se
Texten nedan skrev jag efter att ha läst ”Vardagar 2”.
Jag läser Ulf Lundell Igen.
Efter att ha läst Ulf Lundells ”Vardagar” var det bara att ta sig an fortsättningen i ”Vardagar 2”.
I detta samtal med Uffe vill jag befinna mig för evigt. Men det är väl slut nu? Inte kan det komma en Vardagar 3? Tusentals sidor: Tala med mig Uffe! Lämna mig inte ensam i detta skitbruna samhälle. En sak vet vi i alla fall båda två: Det är bara med hjälp av den svartaste svarta humor man orkar en dag till.
Det Uffe skriver om Sara Skyttedal är högoktanigt bränsle för själen!
Sara Skyttedal, hon är fan som en
ond Pippi Långstrump
Det är nåt fel på damen
80% av all public service ska bort
det ska istället tas om hand av
kommersen
Vad fan är det med dom här idioterna?
Detta larviga högmod på slak lina
Högerns små rebeller
Fan vad Svart-Pippi längtar efter att få stå och
halsa champ i riksdagen
Fan vad många små högerrebeller trivs som fan nu
när katterna är så slöa, vilsegångna
bild, ginza.se
Texten nedan skrev jag efter att ha läst ”Vardagar”.
Jag läser Ulf Lundell, jag läser Ulf Lundell. Har du läst honom nån gång?
När jag växte upp, i mina tidiga tonår, var Uffe min ”hemliga” storebror. Jag lyssnade på hans skivor, jag läste hans böcker. Han visade vad jag som arbetarklassgrabb kunde göra. Nu var jag ju inte riktigt så begåvad som ”brorsan”, men han var ändå en förebild. Tills han blev religiös och spelade in sitt kristna album. ”Hej då, Uffe”, sa jag. Och vi skiljdes åt för en lång tid.
Tiderna förändrades. Borgarna vann striden. Alltfler av mina kära gamla proggare visade sig vara borgarungar som hade låtsats och lekt arbetare under några år. Då kom Uffe tillbaka. Religiositeten hade han lämnat bakom sig. Nu var han fly förbannad och stormade som en tygellös orkan mot det borgerliga tjyvsamhälle vi hade fått. Han var inte min storebror längre, han var bara min broder. Han sa det jag sa, han kände vad jag kände: ”Det har gått åt helvete”! ”Ni har förstört landet”! ”Baggbölingar”!
Ulf Lundell skriver om sitt liv, sitt samhälle, sin värld i sin bok ”Vardagar”. Och han gör det på ett sätt som gör att jag inte kan sluta läsa. Aldrig har väl sexhundra sidor tagit slut så fort. När jag säger och skriver samma saker, så är det bara: ”sinnessjukt gubbgnäll”. När Ulf Lundell skriver i sin bok ”Vardagar” är det stor konst. ”Det är bra Uffe”! ”På dom bara”!
Det enda jag vänder mig emot i boken är hans konventionella syn på historien och utrikespolitiken. Men det är kanske inte så konstigt när han söker sin näring i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen och Aftonbladet. Det är så det ser ut i dagens Sverige, det finns väldigt få motbilder mot den borgerliga opinionsbildningen.
Nedan följer ett avsnitt ur boken ”Vardagar”.
Klippte iallafall gräset
Mörsade ner löven
Sen:
Såg alla intron jag kunde hitta på
You Tube
av Stones Midnight Rambler
Hur, jag säjer
HUR
trodde Hitler att han skulle kunna
inta Stor-Britannien?
Det introriffet av Keith Richards
skulle ha sänkt dom som engelsmännen
sänkte spanjorernas
överlägsna flotta under Elisabeth I
När K drar igång det där
sjunger det ta mej fan
i en hel ö-nation
Det är det kukigaste riffet någonsin
När K R dör
slutar jag med allt tänkande om rock
När han dör och Dylan dör
då blir det för mej
TOMT
Ödsligt
på Jorden
Men:
musiken finns ju kvar
bild, adlibris.com
Solen lyser på Pinnen
En vinterdag i slutet av årets första månad tittade plötsligt solen fram, ganska ovanligt i Göteborg. Fram med kameran! Bilden togs från Sannegårdshamnen.
Sosseriet
Väljarna i det danska valet gav sitt stöd till en röd-grön koalition ledd av Socialdemokraternas Mette Frederiksen. Hon med sitt ”arbetarparti” valde emellertid att samregera med två borgerliga partier, Venstre och Moderaterne. Nu leder hon som statsminister en regering tillsammans med Uffes pojk och Luxus- Løkke, två riktiga sosseätare.
Bland det första den nya regeringen väljer att göra är att försöka genomföra en borttagning av den danska helgdagen ”Den stora bönedagen”. Helgdagen, från början en kyrklig högtid, i dagens sekulariserade samhälle mer en ledig dag i den vackraste vårtid för vila och rekreation, för slitna arbetare, men även den speciella konfirmationsdagen.
Att arbetarrörelsen protesterar och vill ha en folkomröstning i frågan tycks det socialdemokratiska partiet inte bry sig om. Regeringens motiv för att tvinga ut det arbetande folket till ännu en arbetsdag är att öka statens inkomster. Dessa inkomster skall sedan användas till att bygga ut den danska krigsmakten. Smaka på den!
I dessa tider när fackföreningarna ofta ignoreras, tycks kyrkans åsikter väga tyngre igen. Biskopen i Köpenhamn protesterar och talar om det absurda i att avskaffa en kristen högtidsdag för att upprusta militären. Han hänvisar till bibelns ord om att omvandla svärden till plogar för jordbruket.
Fy satan vad jag är trött på dagens sosseri!
Jag får be biskopen om ursäkt för mitt ordval. Men ibland måste man tala klarspråk.
Fotbollens störste
Hela världen tycks sörja. Så stor är fotbollen. Pelé (Edson Arantes do Nascimento) har gått ur tiden.
Visst är det vanskligt att jämföra fotbollsspelares prestationer från olika generationer, men jag och många andra hävdar att Pelé var den störste genom fotbollshistorien. Han var komplett och kunde allt som fotbollsspelare. Han är den enda spelaren som har tagit hem tre VM-titlar till sitt land (1958, 1962, 1970). Från VM i Sverige 1958, då Pele´ bara var sjutton år, finns det fantastiska bilder från finalen på Råsunda mot Sverige när Pelé försmädligt elegant lobbar bollen över mittbacken Bengt ”Julle” Gustafsson i svenskt straffområde, för att därefter möta bollen på andra sidan om den lurade svenska backen och med en hård volley placera in bollen vid stolproten utan chans för den svenske målvakten. En delikatess från sjuttonåringen! Han gjorde även ett andra mål i matchen när Brasilien tog hem pokalen.
1975 stod jag som grabb på Ullevis läktare och såg Pelé, som då närmade sig slutet på sin karriär, spela med sin sista klubb, New York Cosmos, i en uppvisningsmatch mot ett allianslag av spelare från göteborgsklubbarna. Trots att Pelé närmade sig slutet på karriären hade han fortfarande en otroligt atletisk utstrålning; han hade de ”värsta” fotbollslåren jag någonsin har sett på en plan. Trots att Franz Beckenbauer var en av Pelés medspelare (om jag minns rätt) så hade jag bara ögon för den brasilianske mästaren. Jag visste redan då att jag aldrig skulle få se en bättre fotbollsspelare, att det var en levande legend jag beskådade, vars mästerskap aldrig skulle överträffas. Stort!
För att i ett måhända barnsligt försök att manifestera den här minnesvärda kvällen då jag såg Pelé spela la jag en gammal femöring i koppar på spårvagnsspåret och lät en spårvagn köra över den. Undrar var jag fick den idén ifrån? Det ”klonkade” till så att jag nästan blev rädd när vagnen passerade över den, men det gick bra. Efteråt stoppade jag den utplattade lite varma femöringen i fickan. Den skulle för alltid påminna mig om denna magiska kväll. Min ”fotbollsamulett” hade jag sedan i många år, ömsom i fickan, ömsom i skrivbordslådan.
Åren har gått och nu när jag är en betydligt äldre man undrar jag var pengen blev av. Var finns den idag? Den borde jag ha haft kvar. Slarvigt.
bild, wikipedia.org
Pelé, 1940 – 2022. Vila i frid.
GOD JUL
I Sannegårdshamnen lyser husen likt upptända julgranar. Jag som var med om den förra stora energikrisen i början av 1970-talet, då vi fick lära oss att släcka lampan om ljuset inte var absolut nödvändigt, kan tycka att dagens användande av belysning i energikrisen är lite förvånande. Men det handlar väl om att den moderna belysningsteknologin är betydligt snålare med energin. Och hur tråkigt vore det inte med en totalt nedsläckt jul? Man vill ju inte att tomtens ekipage skall åka vilse i vintermörkret.
En riktigt GOD JUL vill jag önska mina läsare!
Tråkiga problem
Jag kan bara beklaga de tekniska problem som har gjort och som fortfarande gör min blogg svåråtkomlig. Hade jag själv kunnat åtgärda dessa problem hade jag gjort det och samtidigt bett om ursäkt för olägenheten. Min bloggleverantör ”Blogg.se” som står för det tekniska och därmed ansvarar för att minimera de tekniska problemen tycks däremot aldrig be om ursäkt hur dåligt deras bloggar än fungerar. Synd!
Jag hoppas att saken snart löser sig. Man blir inte speciellt sugen på att lägga in nya inlägg när man inte vet om de går att läsa. Jag hoppas på en ljusare framtid!
På Hisingen lyser solen
Solen gick ner tidigt i Qatar för Belgien, Tyskland, Danmark och Uruguay. Jobbigt för dem.
Men i Sannegården lyser solen till och med i den annars så mörka december. Det måste bero på att ön hyser de Allsvenska mästarna, Häcken. Vad skulle det annars bero på?
Ja, visst, några mörka skyar hovrar över Ramberget, men man kan inte får allt; det är ju trots allt vinter.
Människan bygger sin värld
I min barndom byggde jag mycket med Lego. Jag växte upp på sextio- och sjuttiotalet då stora delar av Sverige var en enda stor byggarbetsplats, när det moderna samhället skulle skapas. Hur många kojor byggde inte jag och mina kompisar i skogen med ”överblivet” byggmaterial som vi ”lånade” från byggena.
Jag slutade skolan och på två av mina arbetsplatser råkade det bli så att under perioder kunde jag utanför fönstret följa byggarbeten på daglig basis. Jag har varit med om att bygga två egna villor och på Norra Älvstranden där jag nu bor byggs det konstant. Kanske är det mot denna bakgrund inte så konstigt att byggandet fascinerar mig. Så Karlatornets framväxt följer jag med stort intresse.
Eller kanske är det som Hasse och Tages sångtext säger (med en viss travestering):”Krig och konflikter gör mig lessen, men kaffe och bullar gör mig glad”, som i mitt fall får bli: Krig och konflikter gör mig lessen, men byggen gör mig glad.
Men en sak är i alla fall förbenat jobbigt med allt detta byggande på Norra Älvstranden. Jag har haft minst sex punkteringar på bilen sedan jag flyttade hit på grund av all spik och skruv som ”tappas” på gatorna här runt omkring. Irriterande!
Karlatornet skall stå färdigt 2024 och med sin höjd på 245 meter och 73 våningar blir det Sveriges högsta byggnad, ja till och med Nordens högsta. Man kan ju undra hur det går att sälja lägenheterna i dagens ekonomiska läge. Idag är bostad inte en social rättighet som det en gång var. Bostäder köps och säljs som vilken vara som helst på marknaden så frågan är adekvat.
