dixistadelmann.se

Det känns alltmer viktigt, när ens tid är utmätt, att välja rätt bok som nästa läsprojekt. Jag höll på att gå i samma fälla som många andra har gjort. De engelskspråkigas stora modernistiska klassiker, James Joyces (1882 – 1941) ”Odysseus”, hade jag redan läst. Nu slog mig tanken i sista stund att jag borde visa de tyskspråkiga samma respekt och läsa deras motsvarighet, Alfred Döblins ”Berlin Alexanderplatz”. De engelskspråkiga skall inte styra världen allena. Sagt och gjort!

Som en sentida Carl Michael Bellman (1740 – 1795) beskriver Döblin sin stad Berlin i ett impressionistiskt flöde. Eller kanske målar han, inte med pensel utan med språket impressionisternas tavlor. Vackert så. Annars är det nog mer expressionism man kommer att tänka på när man läser romanen. Eller är det Rainer Werner Fassbinders (1945 – 1982) underbara Tv-serie som har satt sitt tunga avtryck i en?

Hur som helst är nedanstående avsnitt i romanen lysande litteratur!

”Dunk, dunk arbetar pålkranen utanför Aschinger på Alexanderplatz. Den är en hel våning hög och driver ner järnbalkarna i marken som ingenting.

Kylig luft. Februari. Folk går med överrockar. Den som äger en päls, har den på sig, den som inte äger någon, har inte heller någon på sig. Kvinnorna ha tunna strumpor och måste frysa, men det ser trevligt ut. Natthärbärgeskunderna ha krupit undan i kylan. När det är varmt, sticka de åter ut näsorna. Under tiden pimpla de dubbla spritransoner, och vilken soppa, den skulle man inte vilja simma i som lik!

Dunk, dunk hamrar pålkranen på Alexanderplatz.

Många människor ha tid att se på hur den hamrar. En man där uppe drar ideligen i en kedja, då puffar det till där uppe, och ratsch får bjälken sig en duns i huvudet. Där stå män och kvinnor och särskilt pojkar och glädja sig åt hur smort allting går. Ratsch, får bjälken sig en duns i huvudet. Efteråt är den liten som en fingerstump, men så får den sig en till, och sen kan den hälsa hem. Till slut är den försvunnen. För tusan, dom klämde di ner fint, konstaterar man belåtet och fortsätter.”

Ur romanen ”Berlin Alexanderplatz” från 1929 av Alfred Döblin (1878 – 1957).

-Vem fan har stuckit en pinne rakt ner i Slottsberget?

-Det måste vara dom stora, stygga, ondögda och vildögda trollen. Trolleri!

-Såna illbattingar!

Den Hemliga Fotografen plägar fylla år var augusti. Så och i år. Jag gör som jag alltid gör, gratulerar bloggens stjärna. Grattis på födelsedagen!

Samtidigt passar jag på att visa en bild av Den Hemliga Fotografen. En av mina absoluta favoriter.

Norra älvstranden, min egen och många andras vackra omgivning, fotograferad den första vårdagen efter en kall vinter, genom en skulptur på kajen utförd av konstnären Pål Svensson.

En kajpromenad ger chans att se många intressanta konstverk. Kan rekommenderas. Samtidigt kan man få se bloggens egen Tintin ute på uppdrag, om man har tur, med kameran i högsta hugg.

Jag läste någonstans om journalistik, det diskuterades om vad som var en nyhet. En hund biter en man i benet är ingen nyhet. Däremot, om en man biter en hund i benet, då är det en nyhet. Jag tror ni fattar…

Jag tänker på detta när jag ser Uppdrag Granskning på SVT. Här behandlas ryskt spioneri i östersjöområdet och i det sammanhanget tas även sprängningen av Nordstreamledningarna i Östersjön upp. Här är det ”hunden biter mannen” som gäller. Det vill säga att det är Ryssland som spionerar i området och som dessutom spränger sina egna gasledningar. Varför de nu skulle göra det sistnämnda framstår dock som lite svårförklarat. Om det nu inte handlar om den gamla vanliga ryska ”ondskan”. Det argumentet finns ju alltid att ta till när det gäller det stora landet i öster. Inte mycket nytt presenteras, samma gamla teser tuggas om och om igen. Ryssen spionerar på oss och övriga Nato-länder.

Jag förstår att ryssen spionerar om än inte i samma omfattning som USA. Jag förstår att alla länder spionerar i den omfattning de kan och så mycket som de anser sig behöva. Detta borde inte vara en nyhet vid det här laget. Och framför allt borde inte ryssens spionage vara det. Så mycket som vi har blivit matade med detta genom åren. Men man kör på i gamla hjulspår. Det gäller att uppbåda både vrede och rädsla för att underlätta omdaningen av Sverige till en vasallstat under USA och Nato. Men så förutsägbart, uttjatat och tråkigt, säger jag.

Den berömde amerikanske grävjournalisten, den Pulitzerpris-belönade, Seymour Hersh har publicerat artiklar när det gäller sprängningen av Nordstream som pekar på USA som ansvarig och som bygger på uppgifter från en välunderrättad insiderperson. DET VORE EN NYHET, om det är sant. Detta borde undersökas, om vi nu har några fria, kritiska, skickliga journalister kvar i detta vårt bleka nya land. Mannen biter hunden i benet! Frågan är bara om detta får undersökas. Vi har ju fått nya lagar som gör att information som kan skada Sveriges förhållande till främmande makt (läs USA) inte kan presenteras utan risk för att personerna bakom framtagandet av denna information kan straffas.

Att det nu är så relativt tyst om vilka som står bakom sprängningen av de ryska gasledningarna i Östersjön tyder på att man har svårt att knyta Ryssland till dådet. Med de propagandaresurser som står till de västliga makternas förfogande skulle det ju egentligen räcka med det minsta av ”bevis” för att det mäktiga propagandamaskineriet skulle kunna dra i gång och förvandla frågan till besvarad, enligt USA:s och vasallstaternas önskan. Detta trots att de mäktigaste företrädarna för regimen USA: Biden, Nuland och Blinken, tillsammans har uttalat sig för att stoppa de ryska gasleveranserna via ledningarna i Östersjön. Det är svårt att se att något annat land än USA skulle ha så stora fördelar av en sprängning av ledningarna i Östersjön.

Seymour Hersh? Ja, precis, han som avslöjade amerikanernas Son My massaker i Vietnam-kriget och tortyren och mördandet som USA stod bakom i Abu Ghraib fängelset i Irak. En ikon.

Bild, Seymour Hersh, wikipedia.org

-Dixi, Eriksberg och Sannegården måste ju inte bara ligga där du bor. Namnen finns ju på fler platser i riket.

-Man måste tro. Jag tror att ölen och osten produceras inom kilometern från mig. Tron räddar miljön.

FN kritiserar USA för hanteringen av Guantanamo-basen i Kuba. I begynnelsen satt där hundratals fångar (600 fångar 2003) från imperiemaktens så kallade krig mot terrorismen, idag är det trettio män kvar. Fångarna har aldrig fått någon rättssäker rättegång och de flesta har aldrig ens fått veta vad de är anklagade för. Enligt FN har behandlingen av fångar varit ”ondskefull, omänsklig och nedlåtande”. FN har aldrig tidigare fått tillstånd att besöka tortyrlägret på Kuba. Sändebudet Fionnuala Ni Aol som har skrivit rapporten uppmanar USA att äntligen stänga fängelset.

Ovanstående passar inte in i maktens berättelse och kommer att förbigås i tystnad. Sverige är nu helt och fullt en vasallstat till USA.

I stället hör jag i radions nyhetssändning att en ”ung man” har skjutits ihjäl av fransk polis i Paris. När jag senare får de närmare omständigheterna klara för mig ser jag närmast en avrättning framför mig. I samma nyhetssändning rapporteras även om civila förluster från en av Rysslands bombningar av Ukraina. Det sägs att ett barn har dödats. Den ”unge mannen” i Frankrike visar sig vara 17 år gammal. ”Barnet” i Ukraina är också 17 år gammalt. Det är med sådana metoder maktmedia styr våra tankar. Vi och dom.

Det är något sjukt i kungariket Danmark och inte bara där… Claus Hjort Fredriksen tillhörande det borgerliga partiet Venstre skall stå inför dansk domstol anklagad för att som dansk försvarsminister ha brutit mot landsförräderiparagrafen. Han har helt enkelt röjt statshemligheter under sin tid som försvarsminister. Själv försvarar han sig med att säga att han bara bekräftade vad pressen redan visste. Vad var det då han bekräftade?

Han bekräftade att imperiemakten USA i samarbete med Danmark spionerade på europeiska politiker, även svenska, i en operation som gick under namnet operation Dunhammer. Och med detta har han begått synden att chikanera imperiemakten USA. Vilket brott! Sådant måste stävjas. Inte skall väl allmänheten få veta att världens härskare förnedrar inte bara sina fiender utan även sina lojala vasallstater. Detta borde väl vara en ganska stor nyhet i media, men icke. Tystnaden är lika stor som krypandet för imperiemakten är monumental. Sedan kan jag tycka att bakom de vackra orden om vänskap och solidaritet så härskar något annat; vårt grannland, vårt broderland, spionerar på oss, allt för att ligga bra till hos imperiemakten. Förresten är säkert vi likadana, samma krypande, samma lismande, samma falskhet.

Det slumpade sig så att den sista bok jag läste innan Rysslands invasion av Ukraina drog i gång i februari 2022 var Michail Gorbatjovs självbiografi ”Som jag minns det”.

Gorbatjov kallade sig demokratisk socialist, precis som Olof Palme gjorde, och när jag läser biografin blir jag överraskad när jag inser att vad Sovjetunionens sista president Gorbatjov var ute efter var att transformera Sovjetunionen till något som kanske kunde ha liknat Palmes visioner för Sverige. I detta arbete hade Gorbatjov ingen lycka, för många stalinistiska strukturer återstod i Sovjetunionen, och i väst, under USA:s ledning, fick han inte heller något stöd. USA:s intressen låg i att krossa Sovjetunionen och införa en nyliberal kapitalism i landet. Gorbatjov sveks av i stort sett alla och Sovjetunionen splittrades i vad Gorbatjov kallade en kuppartad process och i Ryssland infördes en USA-stödd regim med en kapitalistisk rövarekonomi av värsta sort. Gorbatjov störtades och Palme mördades. Vann den ideologiska kampen gjorde politiker som Ronald Reagan och Margaret Thatcher. Hur det gick vet vi idag. Nyliberalismen såddes och idag skördar vi fascismen. Jag hade personligen varit mer nöjd om politiker som Gorbatjov och Palme hade gått segrande fram.

I boken beskriver Gorbatjov med viss bitterhet hur han och Sovjetunionen fick försäkringar och garantier från USA och Västeuropa om att USA och Nato inte skulle flytta fram sina positioner öster ut, som svar på Gorbatjovs beslut att låta Tyskland återförenas och att upplösa Warszawa-pakten och låta medlemsstaterna söka sina egna vägar ut ur ett säkerhetssystem dominerat av Sovjetunionen.

Och det är inte en historieskrivning som bara Gorbatjov står för utan vad jag kan se i andra källor är det ett historiskt faktum som USA och Väst borde ha svårt att förneka. När Sovjetunionen slutligen kollapsade och det kalla kriget slutade fick sovjetiska ledare och sedan ryska, försäkringar från amerikanska och västeuropeiska ledare att Nato inte skulle expandera mot Rysslands gränser. ”Det skulle inte bli någon expansion av Nato en tum österut”, framförde USA:s utrikesminister James Baker till Sovjetledaren Gorbatjov den 9 februari 1990. Liknande garantier och försäkringar från andra amerikanska ledare samt brittiska, tyska och franska politiker under 1990-talet förstärker detta.

Sedan 2007 har Ryssland upprepade gånger varnat för att Nato:s väpnade styrkor vid ryska gränsen var en för Ryssland oacceptabel situation, precis som ryska styrkor i Mexiko eller Kanada skulle vara oacceptabla för USA, eller som sovjetiska robotar på Kuba var 1962. Särskilt pekades en Nato-expansion i Ukraina ut som exceptionellt provocerande. Och idag är Michail Gorbatjov död, begravd i en tystnad han inte förtjänade, och ett fruktansvärt krig pågår i Ukraina; ett krig som kan beskrivas som ett krig mellan Ryssland och Ukraina, som ett inbördeskrig i Ukraina, som ett krig mellan Nato och Ryssland och som ett krig mellan USA och Ryssland. Vill det sig riktigt illa kan lågan vara tänd som sätter hela världen i brand.

Till sist ett exempel på Gorbatjovs humor ur boken. Han berättar en anekdot om Sovjetunionens dåvarande ledare Leonid Brezjnev:

En gång bjöd Brezjnev hem sin mor för att visa hur han hade det. Först visade han henne sin våning på Kutuzovskij prospekt i Moskva, sedan den datja i byn Zaretjje vid ringvägen där han som regel bodde. Slutligen sitt lantresidens i Zavidovo där han tyckte om att tillbringa sin lediga tid och dit han ofta for för att jaga. Slutligen for de hela familjen till Krim på semester, där generalsekreteraren hade sitt sydliga residens. Efter allt detta undrade han hur hans mor reagerade på allt hon hade sett.

-Men jag måste fråga dig: vad skall du göra med all denna rikedom när kommunisterna kommer tillbaka?!

bild, Michail Gorbatjov (1931 – 2022), berlingske.dk

Babels Torn? Mammons Torn? Karlatornet? Kärt barn har många namn. Men jag har mitt eget: Pinnen! Det tycks vara stört omöjligt för mig att sluta skriva om skyskrapan på Lindholmen, men nu när bygget av de översta våningarna börjar bli klart och man förstår hur högt det verkligen blir får jag stilla mig. Jag lovar mig själv att inte skriva mer om Pinnen på länge. Jag måste hålla upp ett tag. Länge… flera dagar minst.

Undrar hur det vore att bo högst upp? Ser man Skagen? Kan man förnimma doften av Gammel Dansk och Classic, hör man sorlet från Bodilles svagt i västanvinden en ljummen sommarkväll?

”Efter brandbombningen av Tokyo i mars 1945 for Curtis LeMay och 21:a bombkommandot fram över resten av Japan som vilda djur. Osaka. Kure. Kobe. Nishinomiya. LeMay lät bränna ned 68,9 procent av Okayama, 85 procent av Tokushima, 99 procent av Toyama – sammanlagt 67 japanska städer och alla under loppet av ett halvår. Kaoset som uppstod till följd av kriget gör det omöjligt att säga hur många japaner som mördades. Kanske en halv miljon. Kanske en miljon. Den 6 augusti 1945 flög Enola Gay, ett specialutrustat B-29-bombplan, från Marianerna till Hiroshima och släppte världens första atombomb. Ändå fortsatte LeMay med sina bombräder. I hans memoarer får kärnvapenanfallen bara några sidor. Det var inget som angick honom något särskilt.”

Ur Malcolm Gladwells bok ”Bombmaffian” som handlar om USA:s flygvapen och bombkriget mot Tyskland och Japan under andra världskriget.

Curtis LeMay ledde USA:s bombningar av Japan med B29-bombplan efter att ha blivit förflyttad från bombkriget mot Tyskland. Under Vietnamkriget, som flygvapenchef, uttryckte han en vilja att ”bomba Vietnam tillbaka till stenåldern”.

”Vilken kick det var att stirra på de arroganta, fula, hjulbenta jävlarna med sina runda ansikten och utstickande framtänder och inse vilken sits det här försätter dem i. Många nyligen demobiliserade soldater ute. De flesta poliser hälsar. Människor i allmänhet bara apatiska. Vi glodde skadeglatt på förödelsen och återvände hem vid tretiden och kände oss väl till mods.”

Ur Joseph Stilwells dagbok, från dagen när han vandrade omkring i den japanska staden Yokohamas ruiner. Av staden återstod efter Japans kapitulation bara spillror efter USA:s bombningar. Stilwell var högsta chef för de amerikanska stridsinsatserna i Kina, Burma och Indien.

Mitt problem är att jag har läst för mycket historia, varit för intresserad av geopolitik för att stå ut med dagens propagandabulletiner från kriget i Ukraina. Detta krig blev slutpunkten för journalistiken och den definitiva övergången till propagandamakeri. Jag tänker på den ”tunge” journalisten John Pilger som rekommenderade sina vänner att inte ta del av västerlandets journalistik kring Ukraina. Den är helt enkelt för dålig. Själv gör jag min medborgerliga plikt genom att ta del av maktmedias dagliga bulletiner, men bara en stund. Jag låter inte deras marinad impregnera mig i mitt sanningssökande så att jag blir oemottaglig för vad som sker i verkligheten. Jag söker alla ”sanningar”, letar i all propaganda, försöker genomskåda alla lögner i mina försök att förstå vad som verkligen händer.