Strålande tider

 

Jag sitter i mitt arbetsrum och väntar på att bli uppringd från vårdcentralen. Jag behöver förnya ett recept. Jag har ungefär en kvart att fördriva. Känner mig lite rastlös, ingen idé att göra något nyttigt. Istället förirrar jag mig ut på nätet och råkar hamna hos Hemnet. Hittar, lite nyfiken, en av de dyraste lägenheterna i Göteborg just då. Den ligger vid Linnégatan. Slötittar, tills jag råkar få se en bild på fastighetens hiss. Jag läser med stigande förundran:

 

 

Bild, alvhem.com

 

 
 
 

Ni står framför en antikvitet. Denna hiss är från år 1900, då huset byggdes. Hissen renoverades år 2008 med nytt maskineri och inredning. Monogrammet som är ingraverat på glas med fasade kanter är original och kan utläsas Ernst Kruger. Han var arkitekt och första ägare till fastigheten fram till 1920, då Fastighetsföreningen Linnea bildades som andelsförening. Hjälp oss att skydda denna skönhet!

Det är därför inte tillåtet med transport vid in- och utflyttning eller transport av andra tunga varor, som vitvaror, byggmaterial och motsvarande. Skaffa bärare, som använder trapporna. Tack för att ni hjälper till att bevara denna bit historia. Det finns högst tio liknande hissar kvar i Göteborg. Bostadsrättsföreningen Linnea.”

 

 

 

Är vi tillbaka i år 1900 igen, när huset byggdes? När maskiner var mer värda att vårda än människor? Arbetare, bärare finns det gott om, slit på dem istället för den fina hissen, tänker jag tjurigt. Ett riktigt stort, tungt och gediget vinkylskåp till det nyrenoverade köket, uppburet på ryggen via trapporna, det är fint det se; mjukar upp styvnackade bärarryggar. Så skall den tas: arbetarklassen. Spara hissen och låt dem släpa på, allt för en billig penning.

 

Strålande tider, härliga tider, som i Thor Modéens (1898 – 1950) monolog. Pigan i pigkammaren och kulierna släpandes i trappan. Strålande tider, härliga tider, klassamhället är tillbaka 2021. Borgarna har lyckats.

 

Varför ringer dom inte från vårdcentralen? Jag behöver verkligen något mot min magsurhet, känner jag nu.

 


Den lille språkpolisen har vaknat

 

Jag bryr mig inte nämnvärt om hur ”vanligt” folk behandlar det svenska språket, varken i skrift eller i tal, så länge det med lite god vilja går att förstå, men när människor som har språket som främsta verktyg, exempelvis journalister, politiker, kulturmänniskor, visar dålig språkbehandling då vaknar den lille språkpolisen inom mig. Så gammal har jag tydligen börjat bli. Detta att professionellt folk har allt svårare att uttrycka sig på ett bra och korrekt sätt har jag noterat blir allt vanligare. Min teori är att det beror på litteraturens alltmer undanskuffade plats i samhället. Dessa grupper läser allt mindre god litteratur. Det är i alla fall min teori.

 

Här kommer ett par exempel hämtade från en ledarsida i en väl etablerad morgontidning. Jag har varken intresse av att hänga ut tidningen eller ledarskribenten så därför anger jag ingen källa. Läs och förskräcks!

 

Exempel 1:

”Att så nära liggande länder som de nordiska kan ha så olika förhållanden i flera avseenden, som näringar och politik, är att tänka på när större länder diskuteras som kan uppfattas som olika i delområden av dem.”

 

Exempel 2:

”De kriminella är som en sekt i tankesystem och moralisk syn. Eller snarare bristande moraliska syn eller omoraliska syn.”

 

Som att tvingas lyssna på ”skönsång” som framförs av någon, måhända hur skicklig som helst i det musikaliska, men som av någon helt obegriplig anledning har hela munnen full av gårdagens klistriga havregrynsgröt, säger jag.

 


Tekniska problem

 

Min blogg har legat nere några dagar på grund av tekniska problem. Nu är den i gång igen.

 

På´t igen!

 


Vad fan angå mig Afghanistans affärer

 

”Ni har klockorna. Vi har tiden.”

 

Citatet ovan brukar tillskrivas talibanerna.

 

 

Jag har problem, svåra problem. Jag är inte flexibel nog. Min ryggrad är inte tillräckligt mjuk. Vår tid kräver en helt annan människotyp.

 

Då var de gerillasoldater, frihetshjältar, stödda av USA och västvärlden i sin kamp mot sovjetsoldaterna. Nu är samma grupper kvinnoförtryckare, terrorister och bakåtsträvare, bekämpade av USA och västvärlden. Konjunkturerna förändras och det krävs av en att man skall hänga med i åsikterna. Jag har svårt för det. Jag är omodern. Jag har helt enkelt svårt att ställa in mig i ledet på kommando.

 

Dagens skeende i Afghanistan ger mig närmast yrsel och jag famlar i tankarna.

 


Med en enkel tulpan

 

Idag vill jag hylla min ”hemliga fotograf” på bemärkelsedagen. Hurra, hurra, hurra, hurra!

 

Jag använder ett fotografi som hon har tagit i nolornas stad och som har blivit ett av mina favoritfotografier. Fotot har så taktila kvaliteter att man vill stiga rakt in i bilden och böja sig ner i det gröna bara för att få känna bladens krispighet mellan fingrarna.

 

 

 

 
 
 

…Så med en enkel tullipan uppå bemärkelsedan

jag har den äran, jag har den äran att gratulera…

 


Generationer komma och gå

 

Det är skimmer i molnen och glitter i sjön,

det är ljus över stränder och näs

och omkring står den härliga skogen grön

bakom ängarnas gungande gräs.

 

Och med sommar och skönhet och skogsvindsackord

står min hembygd och hälsar mig glad.

Och det är som det vore min faders röst,

när han ännu var lycklig och ung.

 

 

Dikt av Gustaf Fröding ur Stänk och flikar. Dikter (1896).

 

(Texten är ett bearbetat utdrag av originaltexten.)

 

 

 

 
 
 

 Pappa (1940 – 2021).        

 

Annat var det förr

 

 

 

Likt övergivna gamlingar som känner att ingen behöver dem längre står några kranar kvar längs kajerna i Göteborgs inre hamn med sina böjda nackar. Numera pågår arbetet med att lasta och lossa fartyg längre ut i väster och några fartyg byggs inte längre här, vad jag vet i alla fall.

 


Så var det förr

 

Det var mörker utan ljusning, en vandring genom en tunnel av natt. Dagar lades till dagar, år till år och allt han kunde tänka på var när allt detta skulle sluta.

 

Han drack, och det gav viss lindring. Han som alltid varit måttlig och med förakt betraktat de ohämmade suputer man kunde passera på gatan. Nu var han en av dem, fast inom hemmets fyra väggar. Skyddad från insyn kunde han tillåta sig att bli än mer nedgången, än mer förtappad, närmast djurisk. Nerspydd och halvnaken kravlade han mellan sängen och toaletten och tillbaka till sängen igen. Hela tiden en halvtom pava inom räckhåll. Inte Jaloviina längre, det gjorde för ont. Den allra billigaste whiskyn fick duga.

 

 

Ovanstående är en text från Henrik Bromanders utmärkta roman ”Skymningstid”.

 

 

 

Ja, så såg livet ut innan vi fick sociala medier. Nu är allt blankt och rosaskimrande och vi är så lyckliga. Men lite dumma i huvudet har vi allt blivit…

 


I baktakt

 

Som vanligt när någon dör som betyder mycket för mig ställde jag den naiva frågan: varför måste alla dö? Det enkla svaret är väl biologiskt: allt levande dör förr eller senare. Så enkelt och så svårt är det.

 

När nyheten kom att Peps Persson hade gått bort kändes det som om mitt livsrum blev trängre och dystrare. Väggarna kom ännu närmare och det blev mörkare. Ännu en av mina ljuskällor hade slocknat.

 

Peps kände inte mig, men jag tyckte mig känna honom genom hans musik som jag har lyssnat på sedan början av 1970-talet. Blues och reggae med texter som betydde hur mycket som helst. Rotrock som förändrade mitt liv. En gång fick jag till och med se var han bodde, ett enkelt hus i snapphaneland. Detta vågar jag knappt skriva eftersom jag vet att Peps var en privat och tillbakadragen person som inte ville vara offentlig mer än nödvändigt. Men jag visste var han bodde…

 

Bild, sydsvenskan.se

 

 
 

Peps Persson (1946 – 2021)

 

 

 

FALSK MATEMATIK

 

Ett o ett e två

två o två e fyra,

lönerna e låga

men varorna e dyra.

 

Ska de' va så svårt att fatta

att det e falsk matematik,

som gör den fattige så fattig

o den rike så förbannat rik.

 

Två o två är fyra

fyra o fyra e åtta

En del har femton badrum

o jag har en sprucken potta.

 

Ska de' va...

 

Tre o tre e sex

sex o sex e tolv

Fru Wallenberg putsar naglarna

o fru Svensson skurar golv.

 

Ska de' va...

 

Noll o noll e noll

o noll-noll noll-noll-noll

var du än släpper slantarna

så rullar dom åt samma håll.

 

Ska de' va...

 


Fotbollen regerar

 

Grannen i öster har ju alltid varit pigg på att döpa om sin till storleken andra stad. Den har hetat alltifrån Sankt Petersburg, Petrograd, Leningrad till Sankt Petersburg igen. Efter gårdagens match är det väl hög tid igen. Emil Forsberg gör ju minst ett mål varje gång han spelar för Sverige i staden vid Finska Viken. Så nu borde väl staden hedra hans namn. Vad sägs om Sankt Emilsburg? Kanske har Putte där borta i Moskva något att säga i frågan?

 

Lagbyggaren Janne Anderssons geni sträcker sig längre än fotbollen. Jag läste att han rekommenderade att ha senapen under korven. Det är genialt! Senapen kladdar inte, ingen stark senap under näsan som får ögonen att tåras. Man tappar inte korven på skjortan när den ligger ”klistrad” i brödet. Nu när vi inte längre har en statsminister som kan leda en regering säger jag bara, i väntan på en lösning av krisen i riksdagen: Vi tar Janne som en övergångslösning, Janne som statsminister. Hellre Janne än Jimmie!

 

EM-sommar, fotbollen regerar.

 

 

 

 

Bild, Janne Andersson, svt.se

 

 
 
 

Läs mer

 

Soldaterna i Italien skrev ett ofantligt antal brev. En amerikansk veteran skrev 500 under två år bara till sina föräldrar. Medan mottagandet av brev skänkte soldaterna ett fönster tillbaka till deras gamla liv, så betraktades skrivandet både som en mental hälsokur och som en privat fristad, ett sätt att ta itu med de långa perioderna av tristess och av att ständigt befinna sig tillsammans med andra.

 

Brev från Cassino innehåller vanligen också böner om att få material att läsa utskickat. Böcker hörde till livets nödvändigheter för soldaterna, återigen för att motverka tristessen och skapa en godtagen privat sfär och en länk till deras tidigare liv. ”Några tidskrifter och böcker”, har en soldat påpekat, ”tillhandahöll den civilisation med vilken man mötte smärtan, det allmänna larmet och den förskräckliga, men nu mycket beundrade, gemytlighet i vilken vi stövlade fram.” Det rådde en väldig efterfrågan bland britterna på Penguins och Pelicans pocketböcker, och amerikanska förläggare skyndade sig att skicka ut sina egna listor över pocketböcker under kriget. Att läsa vad som helst var bättre än ingenting, påpekar Bill Mauldin: ”Soldater vid fronten läste etiketter på paketen med matransoner, där innehållet är uppräknat, bara för att läsa något.” Mest efterfrågade var lokala, inte nationella, tidningar där männen kunde läsa om sin hemstad och om folk och platser som de kände till.

 

 

Ovanstående text kommer ur ”Slaget vid Monte Cassino” av engelsmannen Matthew Parker.

 

 

 

 

Ju svårare tiderna är, ju värre situationen är, desto viktigare är litteraturen. Det visste föregående generationer. Men det tycks nutidens generationer ha förträngt.

 

I denna obildningens tid: Att läsa eller inte läsa, det är inte frågan. Läs mer, lär mer, läs mer, skratta mer, läs mer, gråt mer, läs mer, känn mer, läs mer, var mer, läs mer, res mer, läs mer, tänk mer, läs mer, odla mer, läs mer, gör mer, läs mer, revolutionera mer, läs mer, lev mer. Läs mer!

 

Och så skriv lite också emellanåt.

 

 

 

 

 

 
 
 

 

- Dixi, din pösmunk, du låter ju som en gammal läroverksadjunkt. Din tid är förbi. Skynda dig nu upp på färjan som väntar på dig.

 

 


En pinsam historia

 

Det skulle ha varit Sveriges försvarsminister, socialdemokraten Peter Hultqvist, som var utskickad för att gjuta olja på vågorna i Agendas studio efter den avslöjade spionskandalen, i stället fick jag se en feg lismande knähund i slips och kostym som darrande försökte rädda Supermakten från att chikaneras som simpel spionmakt. Han gläfste till pliktskyldigt mot dansken som har hjälpt supermakten, världens härskare, att spionera på Norge, Sverige, Tyskland och Frankrike, länder som har gjort allt för att ses som supermaktens vänner. Försvarsministern vägrade att avge minsta kritik mot USA, men dansken fick ett par tjuvnyp, när det i själva verket är så att de europeiska länderna tävlar i att ömsom göra drängtjänst åt Supermakten och ömsom fungera som dörrmatta. Sverige ligger numera i täten i båda grenarna.

 

Spionskandalen är redan flera månader gammal, då det så tidigt som i höstas avslöjades att USA och Danmark hade spionerat på svensk försvarsindustri i samband med att Danmark bestämde sig för att köpa amerikanskt stridsflyg i stället för svenskt. Detta lyckades dock de svenska politikerna tiga ihjäl, måna som man är att betraktas som Supermaktens mest devota följare. Men nu kommer skandalen upp till ytan igen efter mediala avslöjanden i flera länder. Denna gång förhoppningsvis med större kraft och kanske finns det nu även mod att ifrågasätta att visselblåsaren Edward Snowden, som avslöjade USA:s gigantiska spioneriinsatser i global skala, där alla länder, vänner som fiender är utsatta, skall sitta fast i Ryssland, det enda landet som vågade förbarma sig över honom. Så mycket var västvärldens deklarationer om press- och yttrandefrihet värda i praktiken.

 

I min värld vore Sverige ett litet, men rakryggat land, som står får lag och moral i det internationella umgänget och som inte tvekar att kritisera varken småstater eller stora mäktiga nationer med ett oanständigt uppträdande i världspolitiken. Ett alliansfritt land som strävar efter neutralitet i militära konflikter, men som alltid i första hand väljer fredsvägen, det är mitt Sverige. Men då får vi skaffa oss en ny vitaliserad socialdemokrati med en riktig försvarsminister. Om de borgerliga partierna hyser jag inget hopp.

 

 

 

Bild, Edward Snowden, wikipedia.org

 

 

Bob Dylan 80

 

Jag skålar för Bob Dylan.

Jag skålar för Indiana Jones.

Jag skålar för gubbarna i Stones.

 

 

Jag skålar för sanningen

och önskar jag hade klarat av den.

 

Jag skålar för lögnen

och önskar att jag inte hade behövt den.

 

Jag skålar för livet

och önskar döden.

 

Jag skålar för moralen

två gånger för säkerhets skull.

 

Men Mr Jones skålar jag inte med

han ger mig bara mardrömmar.

 


När magnolian blommar

 
 
När magnolian blommar är det vapenvila i det krig som kallas livet. Sådan är överenskommelsen. Den gäller alla, utan undantag. Så är det bara.
 
Nu blommar magnolian magnifikt på vår gård. Blomma på!
 
 
 
 
 
 
 
 

En sjuk historia

 

En del texter hoppas man att de skall bli inaktuella, men nedanstående text, som jag har använt tidigare, vägrar tydligen att gå den vägen. Nu är det ledsamt nog dags igen. Hur länge kan detta pågå?

 

 

 

Jag har flyttat in i och tagit över grannens hus. Visst, jag tvingade bort honom, men jag är inte omänsklig, grannen med sin stora familj får bo kvar längst bort på tomten i ett skjul bakom stängsel. Han är dock en ond människa och har börjat skjuta på mig och mitt hus med sitt luftgevär. Jag har nu i självförsvar närmast ödelagt hans skjul med min kanon och halva hans familj har jag skjutit bort. Men han fortsätter att skjuta.

 

Varför inte polisen gör något? Ja, det undrar jag också. Varför skall han få fortsätta med sin terror mot mig?

 

Varför polisen inte gör något mot MIG? Det var ju också en fråga, men jag skall svara då jag är en resonabel man: jag är bästa vän med Sheriffen.

 

 

 

bild, romanoprodi.it

 

 

 
 
 
 

Alla eventuella likheter med verkligheten är avsiktliga.

 

 

RSS 2.0