Konfirmation

 

Sannerligen: det enda jag kommer att minnas

av min konfirmation

är nog denna döda fluga

i koppen med choklad.

 

 

 

Dikt av den chilenske poeten Jaime Quezada, född 1942, ur samlingen ”Mellan sten och ocean”, ”Femton poeter från Chile”. I urval och översättning av Lasse Söderberg.

 

 

 

Traditionens makt är stark, även jag är konfirmerad. Om jag hade varit ung idag hade jag inte konfirmerat mig, men på den tiden var det något som de flesta ungdomar gick igenom antingen de var troende eller inte. Jag har aldrig varit troende. Nedan finns ett avsnitt ur min roman ”Desertör” som handlar om konfirmationen. Läs om ni har lust.

 

 

 

Ur minnets labyrinter steg hans konfirmationspräst fram. Svart var färgen han förknippade med denne man. Då måste han ha varit i sextioårsåldern och rimligtvis var han död nu. Undrar om han är där uppe eller där nere, tanken fick Tommy att dra på munnen.

 

Synden hade varit prästens livselexir. Det var egentligen bara när den kom på tal som hans oblatlika hy fick färg och hans normalt så trötta röst åter fick malm i klangen. Tommy mindes fortfarande konfirmationslektionen med en rysning, när mannen triumferande hade hållit upp ett fotografi föreställande ett nyfött spädbarn inför gruppen och med vibrato i rösten förklarat att inte ens detta barn var fri från synd. Arvsynden, hade han sagt och blotta uttalet av detta ord hade fått hans svartklädda kropp att nästan darra av återhållen upphetsning, arvsynden, tänk på arvsynden hade han förkunnat i triumf inför gruppen av ungdomar.

 

Denne gränslöst reaktionäre svartrock hade illustrerat sjunde budet, ”du skall icke stjäla” genom att tala om arbetare som stal från arbetsgivaren genom att inte alltid göra sitt bästa på jobbet. Sex utanför äktenskapet var givetvis synd enligt prästen, men Tommy hade kommit på den gamle mannen när han handlade porrtidningar i grannkommunen. Han hade väl hett blod den gamle snuskgubben, vilket nästan kändes som ett förmildrande drag. Det visade ju i alla fall att det inte bara var is rakt igenom under kappan.

 

När han höll gudstjänst var det normala att det nästan var tomt i kyrkan, förutom några gamlingar, mest kvinnor i hatt, som väl kände hur döden närmade sig och ville försäkra sig om att försäkringspremien var betald och hans konfirmationselever som var tvungna att enligt reglerna bevittna alla hans föreställningar. På första advent, det året, hade det emellertid varit fullt hus i kyrkan och denna händelse firade mannen stilenligt genom att hålla en svavelosande straffpredikan om skenheligheten inför församlingen. Den mannen var helt enkelt placerad i fel århundrade, sextonhundratalet hade varit helt rätt, men på nittonhundrasjuttiotalet var hans uppenbarelse lika obscen som en spottloska på ett bakbord hade varit.

 

Ännu ett förmildrande drag var att gubben rörde sig på ett närmast löjligt sätt, genom att alltid gå med höga knälyft, vilket fick till följd att det såg ut som om han alltid vadade i djupt vatten, eller tog sig fram i ett träsk. Tommy hade tyckt att prästens sätt att röra sig hade en viss likhet med doktor Johns (musikern från New Orleans) sätt att digga musiken under en livekonsert som han hade sett på tv. Doktorn hade också varit klädd i särk, dock vit, så i Tommys skalle gick svartrocken hädanefter under namnet doktor John och hans tidigare så nervpinande tråkiga gudstjänster, gjordes i Tommys fantasi om till heta hejdlöst svängande konserter, där den ena psalmen i het träskrocksversion svängde bättre än den andra.

 

Ett högt lyft ben mot horisonten, var det sista han såg av denne svarte man, innan minnet av prästen tonade bort.

 

 

 
 

Bild, Dr John (1941 – 2019), acloserwalknola.com

 

Nästan lika snabb som Lucky Luke

 

I min barndom läste jag ibland på biblioteket ett seriealbum med en cowboy i huvudrollen som hette Lucky Luke. Det fantastiska med honom var att han drog sin revolver snabbare än sin egen skugga. Huruvida Ulf Lundell när han hamrar på sin skrivmaskin skriver snabbare än sin egen skugga vet jag inte, men det har jag kanske svårt att tänka mig. Och han skriver kanske inte snabbare än vad jag läser heller, men hans skrivande går i alla fall så snabbt att jag inte hinner smälta vad han åstadkommer i samma takt som den flitige mannen producerar. Nu är jag klar med Vardagar 3 och i min bokhylla står Vardagar 4 samt Vardagar 5 och väntar.

 

Det kändes faktiskt inte fullt så inspirerande som jag trodde att det skulle göra när jag hämtade Ulf Lundells Vardagar 3 ur bokhyllan. Boken kändes som en riktig tegelsten med sina nästan niohundra sidor. Behöver jag läsa den här? Jag kan väl Uffe nu, efter att ha läst hans två första i serien av vardagar? Känns inte trean som jag håller i mina händer lite lönnfet? Kanske till och med aningen gubbfet? Och efter att ha kommit en kort bit in i boken skaver även språket lite. Är det inte väl mycket rockenroll i språkbehandlingen? Jag kommer på mig själv flera gånger med att behöva läsa meningarna om och om igen för att få ihop det. Men när jag resignerar och börjar tänka: jobbet måste göras, boken skall läsas igenom, då kommer en efter hand växande känsla av tillfredsställelse. De många sidorna är plötsligt inget problem och jag förlikar mig med Uffes språk och tycker till och med att det svänger om det som vanligt. Vad är det då som räddar Vardagar 3?

 

Ulf Lundell talar en sanning om det Sverige jag ser förfalla runt omkring mig, en sanning som annars är gömd bakom borgerlighetens massiva informationsövertag. Jag och Lundell vandrar gemensamt genom ruinerna av det välfärdssamhälle arbetarrörelsen byggde upp. Det av nyliberalismen terrorbombade öde landskap som blev kvar när avregleringar, privatiseringar, avdemokratiseringar och skattesänkningar hade blåst bort allt det som hade uppnåtts genom decennier av hårt arbete. Tack Uffe för att du vågar tala klartext.

 

När det gäller det personliga känns det som om man som läsare kommer ännu närmare huvudpersonen än i Vardagar 1 och 2. Ännu mindre känns dolt och förskönat för läsaren. Hur naket det egentligen är kan man som läsare givetvis inte veta, men nog känner man sig ibland som en förtrolig vän.

 

Så var det det här med humorn. Boken är full av en härligt svart, ibland självironisk humor som är oemotståndlig. Nedanstående är klippt direkt ur boken. Läs!

 

”Jaha, tänkte jag när jag satt i frisörstolen

och såg mej i spegeln: Där sitter du

ditt gamla skäggiga luder”

 

”På väg till frukosten

Camouflageshorts, ryggsäck, midjeväska, solglasögon

En städkille från kanske Pakistan, vi hälsar, han säger:

You look like an one-man-army

Inte bara ser ut, tänker jag, tränger mig in i en hiss”

 

 

Ja, ja, Uffe hos frisören och Uffe på hotell i Stockholm. Och när sedan Uffe kallar Blondinbella för Blondinbullen kan jag trots min inledande skepsis inte göra annat än att kapitulera och släppa loss ett gapskratt så att boken guppar tungt på magen. Jag är såld och helt förlorad i Uffe-land igen!

 

Bild, ginza.se

 

 

 
 
 

Texten nedan skrev jag efter att ha läst ”Vardagar 2”.

 

Jag läser Ulf Lundell Igen.

 

Efter att ha läst Ulf Lundells ”Vardagar” var det bara att ta sig an fortsättningen i ”Vardagar 2”.

 

I detta samtal med Uffe vill jag befinna mig för evigt. Men det är väl slut nu? Inte kan det komma en Vardagar 3? Tusentals sidor: Tala med mig Uffe! Lämna mig inte ensam i detta skitbruna samhälle. En sak vet vi i alla fall båda två: Det är bara med hjälp av den svartaste svarta humor man orkar en dag till.

 

Det Uffe skriver om Sara Skyttedal är högoktanigt bränsle för själen!

 

 

Sara Skyttedal, hon är fan som en

ond Pippi Långstrump

Det är nåt fel på damen

80% av all public service ska bort

det ska istället tas om hand av

kommersen

Vad fan är det med dom här idioterna?

Detta larviga högmod på slak lina

Högerns små rebeller

Fan vad Svart-Pippi längtar efter att få stå och

halsa champ i riksdagen

Fan vad många små högerrebeller trivs som fan nu

när katterna är så slöa, vilsegångna

 

 

bild, ginza.se

 
 
 
 

Texten nedan skrev jag efter att ha läst ”Vardagar”.

 

Jag läser Ulf Lundell, jag läser Ulf Lundell. Har du läst honom nån gång?

 

När jag växte upp, i mina tidiga tonår, var Uffe min ”hemliga” storebror. Jag lyssnade på hans skivor, jag läste hans böcker. Han visade vad jag som arbetarklassgrabb kunde göra. Nu var jag ju inte riktigt så begåvad som ”brorsan”, men han var ändå en förebild. Tills han blev religiös och spelade in sitt kristna album. ”Hej då, Uffe”, sa jag. Och vi skiljdes åt för en lång tid.

 

Tiderna förändrades. Borgarna vann striden. Alltfler av mina kära gamla proggare visade sig vara borgarungar som hade låtsats och lekt arbetare under några år. Då kom Uffe tillbaka. Religiositeten hade han lämnat bakom sig. Nu var han fly förbannad och stormade som en tygellös orkan mot det borgerliga tjyvsamhälle vi hade fått. Han var inte min storebror längre, han var bara min broder. Han sa det jag sa, han kände vad jag kände: ”Det har gått åt helvete”! ”Ni har förstört landet”! ”Baggbölingar”!

 

Ulf Lundell skriver om sitt liv, sitt samhälle, sin värld i sin bok ”Vardagar”. Och han gör det på ett sätt som gör att jag inte kan sluta läsa. Aldrig har väl sexhundra sidor tagit slut så fort. När jag säger och skriver samma saker, så är det bara: ”sinnessjukt gubbgnäll”. När Ulf Lundell skriver i sin bok ”Vardagar” är det stor konst. ”Det är bra Uffe”! ”På dom bara”!

 

Det enda jag vänder mig emot i boken är hans konventionella syn på historien och utrikespolitiken. Men det är kanske inte så konstigt när han söker sin näring i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen och Aftonbladet. Det är så det ser ut i dagens Sverige, det finns väldigt få motbilder mot den borgerliga opinionsbildningen.

 

Nedan följer ett avsnitt ur boken ”Vardagar”.

 

 

Klippte iallafall gräset

Mörsade ner löven

 

Sen:

Såg alla intron jag kunde hitta på

You Tube

av Stones Midnight Rambler

Hur, jag säjer

HUR

trodde Hitler att han skulle kunna

inta Stor-Britannien?

Det introriffet av Keith Richards

skulle ha sänkt dom som engelsmännen

sänkte spanjorernas

överlägsna flotta under Elisabeth I

 

När K drar igång det där

sjunger det ta mej fan

i en hel ö-nation

Det är det kukigaste riffet någonsin

 

När K R dör

slutar jag med allt tänkande om rock

När han dör och Dylan dör

då blir det för mej

TOMT

Ödsligt

på Jorden

 

Men:

musiken finns ju kvar

 

 

bild, adlibris.com

 
 
 
 

Ubåtsvalsen

 

Östersjöns vatten är kallt

och ryssens u-båtar ser vi överallt.

Ja, jösses Amalia, ja, jösses Amalia,

sanningen är bara tråkig formalia.

 

/Mustela Vison, Ubåtsvalsen

 

 

Amalia: Militärens berömda ”bevis”, i form av en bandinspelning, för att det var sovjetiska u-båtar som kränkte oss i Hårsfjärden 1982 visade sig vara ljud från en svensk gammal skuta från 1899 med namnet Amalia som råkade befinna sig i området.

 

 

 

bild, barnensskattkista.files.wordpress.com

 

 
 
 

Efter att ha sett ”Dokument inifrån” på SVT om hur den svenska militären och den politiska högern med Carl Bildt i spetsen skapade en ubåtshysteri i Sverige som man sedan utnyttjade för att få även socialdemokraterna att dansa ubåtsvalsen till militärens och högerkrafternas stora förnöjelse, kan jag bara säga: även om det visade sig vara ”en vals” de drog, så vann de ändå. Den svenska militären vann resurser och status. Sverige knöts till USA. Carl Bildt fick hjälp i sin politiska karriär. Lögnen har gjort sin plikt. Lögnen kan gå.

 

Att filosofera är att lära sig dö

 

En utmattad och nedbruten soldat gick fram till Caesar på vägen och bad om tillstånd att få dö, och efter en blick på hans orkeslösa gestalt svarar Caesar leende: ”Så du tror att du lever?”

 

Ovanstående citat är ur Montaignes Essayer (bok 1), kapitlet ”Att filosofera är att lära sig dö”.

 

 

Man kommer till en punkt i livet då det är dags att läsa den franske författaren Michel de Montaigne (1533 – 1592). Jag är tydligen där nu.

 


Strålande tider

 

Jag sitter i mitt arbetsrum och väntar på att bli uppringd från vårdcentralen. Jag behöver förnya ett recept. Jag har ungefär en kvart att fördriva. Känner mig lite rastlös, ingen idé att göra något nyttigt. Istället förirrar jag mig ut på nätet och råkar hamna hos Hemnet. Hittar, lite nyfiken, en av de dyraste lägenheterna i Göteborg just då. Den ligger vid Linnégatan. Slötittar, tills jag råkar få se en bild på fastighetens hiss. Jag läser med stigande förundran:

 

 

Bild, alvhem.com

 

 
 
 

Ni står framför en antikvitet. Denna hiss är från år 1900, då huset byggdes. Hissen renoverades år 2008 med nytt maskineri och inredning. Monogrammet som är ingraverat på glas med fasade kanter är original och kan utläsas Ernst Kruger. Han var arkitekt och första ägare till fastigheten fram till 1920, då Fastighetsföreningen Linnea bildades som andelsförening. Hjälp oss att skydda denna skönhet!

Det är därför inte tillåtet med transport vid in- och utflyttning eller transport av andra tunga varor, som vitvaror, byggmaterial och motsvarande. Skaffa bärare, som använder trapporna. Tack för att ni hjälper till att bevara denna bit historia. Det finns högst tio liknande hissar kvar i Göteborg. Bostadsrättsföreningen Linnea.”

 

 

 

Är vi tillbaka i år 1900 igen, när huset byggdes? När maskiner var mer värda att vårda än människor? Arbetare, bärare finns det gott om, slit på dem istället för den fina hissen, tänker jag tjurigt. Ett riktigt stort, tungt och gediget vinkylskåp till det nyrenoverade köket, uppburet på ryggen via trapporna, det är fint det se; mjukar upp styvnackade bärarryggar. Så skall den tas: arbetarklassen. Spara hissen och låt dem släpa på, allt för en billig penning.

 

Strålande tider, härliga tider, som i Thor Modéens (1898 – 1950) monolog. Pigan i pigkammaren och kulierna släpandes i trappan. Strålande tider, härliga tider, klassamhället är tillbaka 2021. Borgarna har lyckats.

 

Varför ringer dom inte från vårdcentralen? Jag behöver verkligen något mot min magsurhet, känner jag nu.

 


Den lille språkpolisen har vaknat

 

Jag bryr mig inte nämnvärt om hur ”vanligt” folk behandlar det svenska språket, varken i skrift eller i tal, så länge det med lite god vilja går att förstå, men när människor som har språket som främsta verktyg, exempelvis journalister, politiker, kulturmänniskor, visar dålig språkbehandling då vaknar den lille språkpolisen inom mig. Så gammal har jag tydligen börjat bli. Detta att professionellt folk har allt svårare att uttrycka sig på ett bra och korrekt sätt har jag noterat blir allt vanligare. Min teori är att det beror på litteraturens alltmer undanskuffade plats i samhället. Dessa grupper läser allt mindre god litteratur. Det är i alla fall min teori.

 

Här kommer ett par exempel hämtade från en ledarsida i en väl etablerad morgontidning. Jag har varken intresse av att hänga ut tidningen eller ledarskribenten så därför anger jag ingen källa. Läs och förskräcks!

 

Exempel 1:

”Att så nära liggande länder som de nordiska kan ha så olika förhållanden i flera avseenden, som näringar och politik, är att tänka på när större länder diskuteras som kan uppfattas som olika i delområden av dem.”

 

Exempel 2:

”De kriminella är som en sekt i tankesystem och moralisk syn. Eller snarare bristande moraliska syn eller omoraliska syn.”

 

Som att tvingas lyssna på ”skönsång” som framförs av någon, måhända hur skicklig som helst i det musikaliska, men som av någon helt obegriplig anledning har hela munnen full av gårdagens klistriga havregrynsgröt, säger jag.

 


Tekniska problem

 

Min blogg har legat nere några dagar på grund av tekniska problem. Nu är den i gång igen.

 

På´t igen!

 


Vad fan angå mig Afghanistans affärer

 

”Ni har klockorna. Vi har tiden.”

 

Citatet ovan brukar tillskrivas talibanerna.

 

 

Jag har problem, svåra problem. Jag är inte flexibel nog. Min ryggrad är inte tillräckligt mjuk. Vår tid kräver en helt annan människotyp.

 

Då var de gerillasoldater, frihetshjältar, stödda av USA och västvärlden i sin kamp mot sovjetsoldaterna. Nu är samma grupper kvinnoförtryckare, terrorister och bakåtsträvare, bekämpade av USA och västvärlden. Konjunkturerna förändras och det krävs av en att man skall hänga med i åsikterna. Jag har svårt för det. Jag är omodern. Jag har helt enkelt svårt att ställa in mig i ledet på kommando.

 

Dagens skeende i Afghanistan ger mig närmast yrsel och jag famlar i tankarna.

 


Med en enkel tulpan

 

Idag vill jag hylla min ”hemliga fotograf” på bemärkelsedagen. Hurra, hurra, hurra, hurra!

 

Jag använder ett fotografi som hon har tagit i nolornas stad och som har blivit ett av mina favoritfotografier. Fotot har så taktila kvaliteter att man vill stiga rakt in i bilden och böja sig ner i det gröna bara för att få känna bladens krispighet mellan fingrarna.

 

 

 

 
 
 

…Så med en enkel tullipan uppå bemärkelsedan

jag har den äran, jag har den äran att gratulera…

 


Generationer komma och gå

 

Det är skimmer i molnen och glitter i sjön,

det är ljus över stränder och näs

och omkring står den härliga skogen grön

bakom ängarnas gungande gräs.

 

Och med sommar och skönhet och skogsvindsackord

står min hembygd och hälsar mig glad.

Och det är som det vore min faders röst,

när han ännu var lycklig och ung.

 

 

Dikt av Gustaf Fröding ur Stänk och flikar. Dikter (1896).

 

(Texten är ett bearbetat utdrag av originaltexten.)

 

 

 

 
 
 

 Pappa (1940 – 2021).        

 

Annat var det förr

 

 

 

Likt övergivna gamlingar som känner att ingen behöver dem längre står några kranar kvar längs kajerna i Göteborgs inre hamn med sina böjda nackar. Numera pågår arbetet med att lasta och lossa fartyg längre ut i väster och några fartyg byggs inte längre här, vad jag vet i alla fall.

 


Så var det förr

 

Det var mörker utan ljusning, en vandring genom en tunnel av natt. Dagar lades till dagar, år till år och allt han kunde tänka på var när allt detta skulle sluta.

 

Han drack, och det gav viss lindring. Han som alltid varit måttlig och med förakt betraktat de ohämmade suputer man kunde passera på gatan. Nu var han en av dem, fast inom hemmets fyra väggar. Skyddad från insyn kunde han tillåta sig att bli än mer nedgången, än mer förtappad, närmast djurisk. Nerspydd och halvnaken kravlade han mellan sängen och toaletten och tillbaka till sängen igen. Hela tiden en halvtom pava inom räckhåll. Inte Jaloviina längre, det gjorde för ont. Den allra billigaste whiskyn fick duga.

 

 

Ovanstående är en text från Henrik Bromanders utmärkta roman ”Skymningstid”.

 

 

 

Ja, så såg livet ut innan vi fick sociala medier. Nu är allt blankt och rosaskimrande och vi är så lyckliga. Men lite dumma i huvudet har vi allt blivit…

 


I baktakt

 

Som vanligt när någon dör som betyder mycket för mig ställde jag den naiva frågan: varför måste alla dö? Det enkla svaret är väl biologiskt: allt levande dör förr eller senare. Så enkelt och så svårt är det.

 

När nyheten kom att Peps Persson hade gått bort kändes det som om mitt livsrum blev trängre och dystrare. Väggarna kom ännu närmare och det blev mörkare. Ännu en av mina ljuskällor hade slocknat.

 

Peps kände inte mig, men jag tyckte mig känna honom genom hans musik som jag har lyssnat på sedan början av 1970-talet. Blues och reggae med texter som betydde hur mycket som helst. Rotrock som förändrade mitt liv. En gång fick jag till och med se var han bodde, ett enkelt hus i snapphaneland. Detta vågar jag knappt skriva eftersom jag vet att Peps var en privat och tillbakadragen person som inte ville vara offentlig mer än nödvändigt. Men jag visste var han bodde…

 

Bild, sydsvenskan.se

 

 
 

Peps Persson (1946 – 2021)

 

 

 

FALSK MATEMATIK

 

Ett o ett e två

två o två e fyra,

lönerna e låga

men varorna e dyra.

 

Ska de' va så svårt att fatta

att det e falsk matematik,

som gör den fattige så fattig

o den rike så förbannat rik.

 

Två o två är fyra

fyra o fyra e åtta

En del har femton badrum

o jag har en sprucken potta.

 

Ska de' va...

 

Tre o tre e sex

sex o sex e tolv

Fru Wallenberg putsar naglarna

o fru Svensson skurar golv.

 

Ska de' va...

 

Noll o noll e noll

o noll-noll noll-noll-noll

var du än släpper slantarna

så rullar dom åt samma håll.

 

Ska de' va...

 


Fotbollen regerar

 

Grannen i öster har ju alltid varit pigg på att döpa om sin till storleken andra stad. Den har hetat alltifrån Sankt Petersburg, Petrograd, Leningrad till Sankt Petersburg igen. Efter gårdagens match är det väl hög tid igen. Emil Forsberg gör ju minst ett mål varje gång han spelar för Sverige i staden vid Finska Viken. Så nu borde väl staden hedra hans namn. Vad sägs om Sankt Emilsburg? Kanske har Putte där borta i Moskva något att säga i frågan?

 

Lagbyggaren Janne Anderssons geni sträcker sig längre än fotbollen. Jag läste att han rekommenderade att ha senapen under korven. Det är genialt! Senapen kladdar inte, ingen stark senap under näsan som får ögonen att tåras. Man tappar inte korven på skjortan när den ligger ”klistrad” i brödet. Nu när vi inte längre har en statsminister som kan leda en regering säger jag bara, i väntan på en lösning av krisen i riksdagen: Vi tar Janne som en övergångslösning, Janne som statsminister. Hellre Janne än Jimmie!

 

EM-sommar, fotbollen regerar.

 

 

 

 

Bild, Janne Andersson, svt.se

 

 
 
 

Läs mer

 

Soldaterna i Italien skrev ett ofantligt antal brev. En amerikansk veteran skrev 500 under två år bara till sina föräldrar. Medan mottagandet av brev skänkte soldaterna ett fönster tillbaka till deras gamla liv, så betraktades skrivandet både som en mental hälsokur och som en privat fristad, ett sätt att ta itu med de långa perioderna av tristess och av att ständigt befinna sig tillsammans med andra.

 

Brev från Cassino innehåller vanligen också böner om att få material att läsa utskickat. Böcker hörde till livets nödvändigheter för soldaterna, återigen för att motverka tristessen och skapa en godtagen privat sfär och en länk till deras tidigare liv. ”Några tidskrifter och böcker”, har en soldat påpekat, ”tillhandahöll den civilisation med vilken man mötte smärtan, det allmänna larmet och den förskräckliga, men nu mycket beundrade, gemytlighet i vilken vi stövlade fram.” Det rådde en väldig efterfrågan bland britterna på Penguins och Pelicans pocketböcker, och amerikanska förläggare skyndade sig att skicka ut sina egna listor över pocketböcker under kriget. Att läsa vad som helst var bättre än ingenting, påpekar Bill Mauldin: ”Soldater vid fronten läste etiketter på paketen med matransoner, där innehållet är uppräknat, bara för att läsa något.” Mest efterfrågade var lokala, inte nationella, tidningar där männen kunde läsa om sin hemstad och om folk och platser som de kände till.

 

 

Ovanstående text kommer ur ”Slaget vid Monte Cassino” av engelsmannen Matthew Parker.

 

 

 

 

Ju svårare tiderna är, ju värre situationen är, desto viktigare är litteraturen. Det visste föregående generationer. Men det tycks nutidens generationer ha förträngt.

 

I denna obildningens tid: Att läsa eller inte läsa, det är inte frågan. Läs mer, lär mer, läs mer, skratta mer, läs mer, gråt mer, läs mer, känn mer, läs mer, var mer, läs mer, res mer, läs mer, tänk mer, läs mer, odla mer, läs mer, gör mer, läs mer, revolutionera mer, läs mer, lev mer. Läs mer!

 

Och så skriv lite också emellanåt.

 

 

 

 

 

 
 
 

 

- Dixi, din pösmunk, du låter ju som en gammal läroverksadjunkt. Din tid är förbi. Skynda dig nu upp på färjan som väntar på dig.

 

 


RSS 2.0