Lögner

 

Vi har alltid rätt.

Dom har alltid fel.

 

Son My. Tortyr, våldtäkter.

Döda allt som andas.

 

Vi står för sanningen.

Dom ljuger alltid.

 

Hanoi. Julen 1972.

Palmes tal.

 

Vi är goda.

Dom är onda.

 

Allende. Bomber mot Monedapalatset.

Nationalstadion

 

Vi har så mycket moral att den räcker dubbelt upp.

Dom har ingen.

 

Sabra. Shatila.

Döden i gränderna.

 

Vi skall styra.

Dom skall lyda.

 

Abu Ghraib.

 

Jag äter våra lögner oupphörligen.

Lapar lögnerna,

som fet ljummen vargul grädde,

tryfferad med spyflugor och inälvsmask.

Kväljer.

Kräks.

Äter igen.

 

Assange. Snowden. Manning.

 

Kväljer.

Kräks.

Äter.

 


Natobön

 

Nato vårt som är i himmelen.

Helgat varde ditt namn.

Ske Natokommandots

vilja, i himlen

så ock på jorden.

Vår dagliga Natopropaganda,

giv oss i dag

och förlåt oss vår gamla

fredsretorik

såsom vi också förlåta

dem

vi exporterar vapen till.

Och inled oss icke i

alliansfrihet

utan fräls oss från

självständighet.

Ty riket är Natos och

makten

och härligheten i evighet.

Amen

 

 

”Dikt” av Göran Greider.

 

 

 

Det verkar som om vi nu skall föras in i Nato utan att svenska folket får ge uttryck för sin vilja genom en folkomröstning. Socialdemokraterna, eller i alla fall partiets ledning, tycks ha ändrat sin inställning till Nato på rekordtid och vill nu få in Sverige i organisationen snabbast möjligt. NEJ! Säger jag. Ge oss först en folkomröstning!

 

Maktens taktik i frågan påminner mig om folkomröstningarna runt om i Europa gällande medlemskapet i EU. De länder vars befolkningar var mest positiva fick rösta först. Då kunde sedan etablissemanget i vårt land säga: se, alla länder röstar för ett EU-medlemskap, då kan inte heller Sverige stå utanför. Nu tycks vårt östliga grannland, Finland, användas som ”murbräcka”. ”Går Finland med i Nato, så måste även vi i Sverige göra det”.

 

Jag förstår inte riktigt varför. Sverige och Finland har väl tidigare gått olika vägar inom säkerhetspolitiken. När Finland anfölls av Sovjetunionen strax för andra världskriget, valde Sverige att inte gå med i kriget på Finlands sida. Vi nöjde oss med moraliskt och materiellt stöd och flera tusen svenska frivilliga reste till Finland för att slåss på finsk sida med vapen i hand, men vi gick inte i krig för Finlands sak.

 

När sedan under andra världskriget Finland valde att liera sig med Nazi-Tyskland och deltog i Hitlers angrepp på Sovjetunionen valde Sverige neutralitetens väg och lyckades med detta stå utanför krigshandlingarna.

 

När våra länder tidigare har valt, eller kanske tvingats att välja olika vägar, förstår jag inte varför det nu tycks vara oundgängligt att vi går samma gemensamma väg. Svenska folket måste få välja fritt.

 

Läs historien om första världskriget, om hur allianser mellan Europas stater, där man lovade varandra hjälp i ett eventuellt krig, ledde med automatik till ett världskrig, utan att man efteråt riktigt kunde säga hur det gick till.

 

Till sist kan det tyckas något apart att vi knyter oss till Natos ledande och styrande nation, Usa, i hopp om att detta skall öka vår nationella säkerhet, när supermakten med ambition att styra världen är i krig, eller krigsliknande tillstånd med hot om eller faktiskt utövande av militärt våld i stort sett hela tiden.

 

 

Bild, wikipedia.org

 

 

Kristian Lundberg

 

Kristian Lundberg skrev en av de bästa böckerna jag har läst. Hans roman ”Yarden” från 2009 fick mig som läsare att känna i kroppen hur det är att leva i ett samhälle där Kapitalet har vunnit över arbetarklassen och där all respekt för dem som bär klassamhället på sina axlar har försvunnit.

 

Vila i frid, Kristian.

 

Kristian Lundberg 1966 – 2022.

 


Kanske finns det ett litet hopp

 

Det är svårt att hitta ny musik som man står ut med, eller ännu hellre kan uppskatta, när man blir äldre. All min favoritmusik är som yngst från 1970-talet, ja kanske från 1981 eller 1982 som senast, om jag skall vara exakt. Undantaget som bekräftar regeln är ”ungdomen” Lars Winnerbäck. Honom har jag lyckats tillägna mig, även om det tog några år av intensiva försök. Men nu är han en klar favorit som jag brukar dra till med när jag blir anklagad för att vara en gammal surgubbe vars musiksmak är mer stelnad än alltför långkokt hemkola.

 

Mitt musikintresse väcktes i början av 1970-talet, då jag var strax över tio. Musikinspirationen kom väl ofta från kompisar, men framför allt från dåtidens Sveriges Radio. Den var en guldgruva med sina initierade musikprogram. Uj, uj, uj vad mycket ny och gammal bra musik man hittade och vilken musikalisk allmänbildning man fick. Det gick knappast att undvika.

 

Idag har vi en public-service-radio helt förstörd av kommersiella krafter, dock ännu inte riktigt lika dålig som den riktiga kommers-radion, men mycket sämre än forntidens, den radio jag lyssnade på. I vilken samhällssektor man än släpper in kommersen så påverkas allting; det finns ett före och ett efter. Även om SR:s spellista inte är riktigt lika begränsad som den i kommersradio, ännu, så undrar jag varför vår gemensamma radio över huvud taget har ett så begränsat låtutbud. Ett alltför litet antal, företrädelsevis av typen ”kommersmusik”, barnramsor till elektronisk rytm, går runt, runt, runt. Vad jag saknar min ungdoms radio med sin mångfald och sin kunskap!

 

Nej, vill man få ny musikalisk inspiration idag får man söka sig andra vägar. Och som vanligt är gamle Uffe Lundell en säker guide. I en av hans Vardagar läste jag om en ung engelsk rockmusiker, Sam Fender. Rekommenderar Uffe, så måste man ge grabben en chans, tänkte jag och började lyssna. Och som jag fastnade för honom. Det kan väl aldrig bli som när man var ung när man nu är vuxen. Man får ett annat förhållningssätt till artisten, men med Sam Fender är det bra nära. Han har allt jag har saknat hos dagens artister. Om Bruce Springsteen var rockens framtid i början av sjuttiotalet så är Fender samtidens hopp. Ta en del Springsteen, en gnutta U2 i ljudbilden (kan gärna hoppas över om jag får bestämma) och ett kryddmått hederlig gammal punk tillsammans med Fenders egen arbetarklassvrede så uppstår potent rock med vassa och ibland nästan ursinniga texter. Vem är jag att ge Fender råd? Men vore jag grabbens manager hade jag gett honom rådet att lyssna på Springsteens råd: Rockgitarr lär man sig spela framför spegeln. Det ser för töntigt ut när Fender hänger gitarren långt upp på bröstet. På höften Sam, på höften!

 

Jag lyssnar ännu efter Fender på radion men har ännu inte hört honom. Varför? Dock såg jag på Sportspegeln på Tv och där hade man använt en av hans låtar som bakgrundsmusik i ett reportage om Everton i Liverpool. Undrar vad grabben säger om det att han får illustrera Liverpool när han själv är från Newcastle och stödjer stadens fotbollslag, The Magpies.

 

Till sist bara: Sam fender, vilket fantastiskt namn på en rockmusiker, slås väl bara av Martin Gibson Fender. Finns det nu någon med det namnet? Annars är ju namnet ledigt.

 

 

Den rasande texten till Sam Fenders ursinniga låt ”Aye” nedan:

 

They don't act up for the camera
They just sit back and command them
And collect and deflect and abandon
They even wrote all the Ten Commandments
They watched Jesus get nailed at the cross
In real time and in their heads

 

They watched Boudica fall to the Romans
They watched Lennon as they shot him dead
They watched Jackie pick up Kennedy's head
They watched kids go to Epstein's bed
They watched Hollywood whitewash remake movies
Of napalm falling like water on rock

 

They watched the atom bomb reduce two cities to dust
And paint the whole narrative as totally just
They fly drones above our heads
That paint the ground black and red
Children's eyes clasped in dread
They all knew where it led

 

Trade ties steeped in guile
They knew the fall was coming all the while
And they double down on misery
The age-old blatant mystery
Subterfuge in synergy

 

Poor hate the poor
Hate the poor
Hate the poor
Hate the poor
Poor hate the poor
Hate the poor
Hate the poor
Hate the poor

 

It's a blame game
It's a fame trap
It's the martyrdom of the spoken
It's the last breath of the awoken
And the woke kids are just dickheads
And the dickheads are all ages
And everybody's pointing at somebody's sweetheart
I'm a scumbag
Making my peace with the internal drag
Making my thesis on the faceless man
He's got the whole world in his fucking hands

 

I don't have time for the very few
They never had time for me and you
I don't have time for the very few
They never had time for me and you
I don't have time for the very few
They never have time for me and you
I don't have time for the very few
They never have time for me and you
I don't have time for the very few
They never have time for me and you

 

I'm not a fucking patriot anymore
I'm not a fucking singer anymore
I'm not a fucking liberal anymore
I'm not a fucking anything or anyone
I'm not a fucking anything or
I'm not a fucking anything
I'm not a fucking—
I'm not a—
I'm not—
Aye

 

 

  

 

Bild, Sam Fender, wikipedia.org

 

 

 


Att sträva mot himlen

 

Sedan kriget i Ukraina startade har det mesta känts mer eller mindre meningslöst. Jag gör bara det som jag måste och det gör jag under protest, hjärnan vill inte vara med. Det är tur att så mycket annat pågår som vanligt. Det är så mänskligt, så typiskt för människan som art att vi arbetar på vad som än händer. Så måste det nog vara. Det är bäst så.

 

I mitt grannskap byggs det vidare på det som skall bli skyskrapan Karlatornet. Bygget stod närmast stilla ett tag, jag tror att man hade ekonomiska problem, men nu tycks det flyta på rätt bra. Tittar man från Sannegården, där jag bor, mot Lindholmen är det omöjligt att inte se Karlatornet. Det sticker upp. När det är klart måste man kunna se det från nästan hela Göteborg.

 

Huset skall stå färdigt 2024 och med sin höjd på 245 meter och 73 våningar blir det Sveriges högsta byggnad, ja till och med Nordens högsta, om jag inte är helt fel ute. Själv har jag en gång bott på 24:e våningen på ett hotell på Amager i Köpenhamn. Det tyckte jag var otroligt högt. Men vad vet jag. Jag är ju bara en enkel människa, som aldrig har varit i det stora landet i väster. Där lär det finnas skyskrapor!

 

 

 
 
 

Om världspolitiken

 

Wovon man nicht sprechen kann, daruber muss man schweigen. Om det man inte kan tala, därom måste man tiga.

 

Tractatus logico – philosophicus, sats 7, Ludwig Wittgenstein (1889 – 1951).

 

 

Dixi Stadelmann har mycket att säga om vad som händer i världspolitiken just nu. Men…

 


Vårens ankomst

 

Redan i slutet av februari gjorde våren en framstöt när jag såg en äldre herre stå nedanför mitt fönster på kajen slickandes på en glasstrut. Men eftersom han var klädd i grova kängor, vinterrock och mössa betecknar jag denna vårens första framstöt som bara en rekognosering. Det var väl den knappnålsstora nickelgula (ni vet den godaste karamellen i gammaldags Nickel) solen som visade sig några minuter på himlen efter lång frånvaro som lockade farbrorn till denna handling.

 

Men nu i helgen var det definitivt dags för vårens stora seger över vintern, i alla fall här i Göteborg. Jag såg det gamla paret sitta med termosfika på bänken vid vattnet, massor av människor flanerade längs kajen, en liten kille gick i t-tröja med en sötdricka i handen och så det ultimata vårtecknet: den första fritidsbåten ligger på plats i hamnbassängen. Vår!

 

Det känns tryggt att veta att vad som än händer med en själv eller med den övriga mänskligheten så kommer alltid naturen att finnas kvar. Årstiderna kommer och går trots krig, sorg och smärta. Naturen segrar alltid.

 

Bilden nedan visar vår vackra kastanj i trädgården. Träden var det bästa med den villaträdgården: eken, knäckepilen (som tyvärr blev sjuk), blodlönnen, hästkastanjen, björken, rosenhagtornen, rönnen, granen, hasseln och tulpanträdet (en raritet). Även om vi sålde huset med trädgården och flyttade till stan så lever minnena kvar. Och huset som var rött och vitt hette Dannebrogen. Tuppeskinn!

 

 

 

 


Surt sa stäppvargen

 

Vidrigt illa smakade hela tillvaron, jag kände hur äcklet långsamt nådde sin höjdpunkt, hur livet stötte mig ifrån sig och slängde undan mig. Ursinnig sprang jag igenom den grå staden, allting luktade fuktig jord och begravning. Nej, på min grav skulle ingen asfågel få stå med sin talar och sitt sentimentala medkristna svammel. Vart jag såg, vilken riktning jag försökte ge mina tankar, ingenstans kunde jag upptäcka någon glädje, ingenting kallade, ingenting lockade, allting stank, ruttet och utbränt, stank av fadd och unken halvbelåtenhet, allting var gammalt, visset, grått, slappt, tomt. Gode Gud, hur var det möjligt? Hur hade det kommit därhän med mig, den bevingade ynglingen, diktaren, musernas vän, världsfararen, den glödande idealisten? Hur hade allt det här kunnat smyga sig på mig, denna förlamning, detta hat mot mig själv och andra, denna känslornas stelkramp, detta djupa, förbittrade äckel, denna helvetiska avgrund av inre tomhet och förtvivlan?

 

Texten ovan kommer ur nobelpristagaren Hermann Hesses (1877 – 1962) berömda roman från 1927, ”Stäppvargen”.

 

 

Verkar vara en känslig och svartsynt kille den där Stäppvargen. Hade han levt i min tid hade jag bara sagt: Spik i foten, spik i foten; annat var det under franska revolutionen, då rullade huvudena, tjoff, tjoff, tjoff. I min tid hade han inte klarat sig. För nu är tiderna för jävliga!

 

Sanningen är nog, om jag lugnar ner mig lite, att människans lott är lika jävlig i alla tider. Lyckan i ett liv är som ett par, tre knäppningar med fingrarna, resten är vånda och kamp. Det enda en enkel människa kan göra är att leva sitt liv i sin egen hjärna när tiderna är för hårda där ute.

 

Surt sa Stäppvargen om samtiden.

 

 

 

bild, lansstyrelsen.se

 

 

Språket som verktyg i jordbruksnäringen

 

Ur LRF:s medieträning (?):

 

När det går bra då kallar vi oss entreprenörer och företagsledare. Då är vi bästa kompisar med Wallenberg och de andra storkapitalisterna. Kavaj, skjorta och blanka skor. Vi sitter på kontoret och tittar ut på gårdens maskinpark.

 

När konjunkturen är normal och det går ihop i kassaboken då är vi lantbrukare.

 

När det är svåra tider och det går dåligt då är vi bönder igen. LRF-kepsen på huvudet, stövlar på fötterna, snus under läppen och skit under naglarna. Vi står på ängen och kliar en kossa i pannan. Då rinner snart jordbruksbidragen från det svenska folket återigen ner i våra fickor. Ingen kan motstå en svensk bonde.

 

Så skall den språkliga slipstenen dras.

 


Ack, om jag vore bankrånare

 

Kan man bli bankrånare idag? Finns det överhuvudtaget bankrånare nu för tiden?

 

Det var bättre förr. Då fanns det riktiga bankrånare. På sätt och vis respekterar jag rånare som Clyde Barrow (1909 – 1934), John Dillinger (1903 – 1934) och vår svenske Clark Olofsson. De gjorde något olagligt och fick ta konsekvenserna av det. Det är väl lättare att förstå att ”vanligt folk” rånar banken än att det är som idag: banken rånar vanligt folk, helt ostraffat. Vi tar tacksamt och menlöst emot när bankdirektörer och kapitalägare först rånar oss och sedan pissar på oss.

 

Var är min ljusa hatt, min mörka kostym, min vita skjorta och de blankputsade skorna. Är min Ford V8 och min ”machine gun” genomgångna? Det var väl så han närmade sig bankerna, Warren Beatty som Clyde Barrow i Arthur Penns (1922 – 2010) film ”Bonnie and Clyde”, när han tog sig an arbetet med att lätta bankernas pengabörda?

 

Det är märkligt att så fort jag har med min bank att göra kommer alltid dessa sjuka, eller skall man säga friska tankar. För övrigt anser jag att bankväsendet skall socialiseras!

 

 

Bild, ginza.se

 

 
 
 

”Vad är ett bankrån mot att grunda en bank”.

 

Mackie Kniven ur Tolvskillingsoperan (1928), Bertolt Brecht (1898-1956)

 


I denna tid

 

Sveriges Radio har följt mig genom hela livet. Jag är nog det närmaste man kan komma en fanatisk lyssnare. P1 på vardagar och P4 till helgen och kvällar och nätter brukar vara min melodi.

 

Men nu måste jag erkänna att jag ibland stänger av radion när krigshetsen blir alltför kvävande. Den tar allt mitt syre. Jag måste ha en renande tystnad för att kunna andas djupt och fritt. Ledsamt att det har blivit så.

 

Jag drömmer mig tillbaka till arbetarrörelsens Sverige. Jag minns när Palme talade om folkrätt, förtroendeskapande åtgärder, förhandlingar och nedrustning. Jag minns när han använde begrepp som gemensam säkerhet och kunde kritisera alla stormakters maktspel.

 

Jag skäms inte för vår alliansfrihet och strävan efter neutralitet. Jag kommer aldrig att skämmas för våra tvåhundra år av fred. Jag trivs inte i denna tid.

 


Obey the colors

 

Runt 1970 i bostadsområdet i Vallhamra där jag växte upp höll de flesta grabbarna på Blåvitt. Några hade GAIS närmast hjärtat. Öisare existerade knappast. Även jag ”valde” Blåvitt som fem-sex-åring. Kanske var det grupptrycket från de äldre killarna som bestämde.

 

En dag skulle jag och lillbrorsan få varsin fotbollsdräkt. Det var stort! Hela familjen åkte in till stan en ledig lördag. I en sportaffär som sålde göteborgslagens dräkter slog ett pojkhjärta stenhårt i bröstet av förväntan. Jag behövde inte hjälp av någon expedit för att hitta min dräkt. Jag hittade snabbt en blåvitt-tröja i min storlek och sprang stolt fram till mamma och pappa som tillsammans med brorsan väntade på att bli expedierade. Resultatet blev inte riktigt vad jag hade väntat mig. ”Nej”, sa mamma, ”du kan inte springa omkring i en randig pyjamasdräkt”. ”Usch va ful”, fyllde hon i. Pappa hängde på, han var ju Öisare, och det bestämdes utan prut att småkillarna skulle få varsin röd-blå öisdräkt. Brorsan sa ingenting, han var väl för liten och var nöjd med vilken mundering som helst. Jag protesterade, men tvingades vika mig inför övermakten. Två enade föräldrar besegrade man inte hur mycket man än gnällde. Barnuppfostran var lite annorlunda på den tiden och vi åkte hem med två öisdräkter i påsar. Och skall jag vara ärlig så lade sig min besvikelse ganska fort när vi kom hem och man fick prova den röda tröjan, de blå byxorna och de röd-blå strumporna framför spegeln. Det stora var ju egentligen att jag nu skulle kunna spela fotboll med grabbarna på gården i full fotbollsmundering. Även om den inte var blå-vit. Gnälligare än så var jag inte.

 

Hur många rynkade, misstrogna grabbnäsor jag hade stirrat på vet jag inte, men till slut efter flera månader blev jag så trött på att svara på den ständiga frågan: ”E du verkligen Öisare”? att jag slutade säga att jag höll på Blåvitt, men hade fått en öisdräkt av farsan. Nu blev ÖIS mitt hjärtas favoritlag. De kunde springa runt i sina pyjamaskläder. Jag var blå-röd för alltid och det har jag aldrig ångrat.

 

 

Bild, ”Obey the Colors” av konstnären Michael Kvium, editioncopenhagen.dk

 

 

 
 
 

 

Jag tolkar verket ”Obey the colors” av den danske konstnären Michael Kvium som den enskilda konstnärens maktlöshet gentemot Konsten. Artisten kan ha planerat att måla vad som helst, men ibland talar Konsten (med stort K) bara om för honom vad som gäller. Den här gången var det den röda och blå färgen som gällde. Bara att foga sig under villkoren; ”Obey the colors”.

 

Satan vad han är bra, Michael Kvium!

 

 

Troll-Karpov

 

Lite kusligt är det allt att jag tycks vara den enda som vet att om nätterna samlas trollen i Sannegården för att spela sina trollschackturneringar. Trots att de ibland bullrar och stökar omkring så att marken och husen vibrerar sover människorna lugnt vidare. Först strax innan gryningen kommer och när nattens mästare är korad drar trollen sig trötta tillbaka till skogarna mellan Göteborg och Borås för att vila ut i sina grottor. I morgonens bleka ljus finns det sedan inga spår kvar efter dem. Människorna tror att det bara är en konstnärlig installation som de ser längst in i hamnbassängen. Men jag vet. Spooky!

 

 

 

 


Chile gränsar i nordväst till Bolivia (Skoluppsats)

 

Han såg ut som en korsfäst

säger pappa

och tar en cocacola ur kylskåpet

Men pappa talade aldrig med mig om Che

Pappa pratar om hästarna på kapplöpningsbanan

och om en häst där som heter Quijote

 

På första sidan i El Mercurio

finns ett foto av Che

som jag klipper ut för att klistra in i min skrivbok

Jag sitter vid matsalsbordet

och läser om hur de dödade Che i en dalgång i Bolivia

och mamma kommer med ett glas mjölk

och tror att jag gör min geografiläxa

 

En gång dödade jag en sparv

med slangbåge

och fick fullt med blod på händerna

När jag blir lika gammal som pappa

skall jag inte spilla tid

på hästkapplöpningar i TV.

 

 

Dikt, ”Chile gränsar i nordväst till Bolivia (Skoluppsats)”, av den chilenske poeten Jaime Quezada, född 1942, ur samlingen ”Mellan sten och ocean”, ”Femton poeter från Chile”. I urval och översättning av Lasse Söderberg.

 

 

Bild, Che Guevara (1928 – 1967), wikipedia.org

 

 
 
 
 

Så var det även för mig som kommer ur arbetarklassen. Man satt där vid köksbordet som liten grabb och stavade sig igenom tidningen. Rakt igenom läste man, från ledarsidan till TV-programmen. Aptiten var glupande. Det gällde att skapa sin egen världsbild i motsats till den som trycktes ner i halsen av den ekonomiska makten. Man läste allt, tidningar, böcker men även reklam och fanns det inget annat när man satt och åt dög även mjölkpaketet. Läsas skulle det. Gåtan måste lösas. Varför ser det ut som det gör i livet? När man hittade Che Guevara sorterade man in honom som en hemlig guldklimp i sitt vetande. Alla bitar måste hittas i det hemliga pussel som förklarade världen, samhället och livet.

 

Jag minns också två smågrabbar, strax innan tonåren. En av dem hade fått ett luftgevär av sin pappa. Varför väckte vapen sådant intresse i den åldern? En varm högsommarförmiddag på landet tröttnade de på att skjuta prick på papptavlan uppsatt på ladväggen. Nu skulle det jagas på riktigt. I ordlöst samförstånd. Alla västernfilmer med indianer hade väl gjort sitt till. Två grabbar, ett luftgevär, en fick vara spanare, en bar vapnet skjutfärdig. En halvtimma i taget, sedan bytte man roller. Rättvist skulle det vara. Flera timmar på ängar och i skogen. Varmt, ingen fågel hittades inom skjutavstånd. Två besvikna killar, oförlösta, gick tillbaka mot ladan. Återupptog skjutandet mot ladväggen.

 

Då satt det plötsligt en talgoxe i häggen, inom skjutavstånd. De tittade på varandra i samförstånd. Han som hade geväret sköt. Kulan tog rakt i det gula bröstet, ett fjun av dun singlade långsamt mot marken. De skyndade sig fram till den tydligt livlösa fågeln. Men det fanns ingen glädje dem emellan, bara skam. De hämtade en spade och begravde fågeln under busken under tystnad. Det var fruktansvärt hett i solgasset. De tog cyklarna och åkte ner mot sjön för att bada. Vattnet svalkade inte riktigt som det brukade. De talade aldrig mer om fågeln och de sköt definitivt aldrig mer mot något levande. Och det var inte längre lika roligt att skjuta med geväret heller. En av de grabbarna var jag.

 


Nytt år

 

-2020, dra dit pepparn växer! Jag vill aldrig se dig mer. Försvinn ur mitt liv.

 

-2021, kom, kom, gulleplutt. 2021, du måste bli nått, bli nått bra. Du är vårt hopp!

 

 

 
 
 

Förra årets nyårshälsning såg ut som ovan. Å, vad jag gullade med det nya året då. Men vad hade jag för det? Ingenting! 2021 blev ju samma skitår som året före. Vad göra?

 

Ingen önskar ju en fiskare ett ”lycka till” inför en fisketur. Istället tillönskar man ett ”skitfiske”, för att fisket skall bli bra. Jag följer mönstret och säger om 2022: året som nu kommer må bli ett riktigt skitår!

 

 

RSS 2.0