Mellanböcker

 

Jag läser inte för nöjes skull, som underhållning, i alla fall inte primärt. Att läsa är för mig en bildningsresa där jag kryssar bland litteraturens storheter och deras alster. Detta kräver koncentration och engagemang från min sida. Det tycker jag både författarna och deras böcker är värda.

 

Men ibland orkar man inte uppbåda tillräckligt med kraft för att göra ett stort verk rättvisa. Det är då man tar till en så kallad mellanbok, en bok som man inte tror kräver ett så stort engagemang, en bok att slappna av med och att få ladda läsbatterierna till.

 

Jag har läst ”Stuv Malmö, kom!”, av Fredrik Ekelund, en bok som kom 1984. Den tänkte jag skulle vara perfekt som mellanbok. En habil arbetarskildring som till stora delar utspelar sig i Malmö hamn, från den tid då vårt samhällsbygge var något världsunikt, stod det i min hjärnas litteraturregister. Men att den var så bra, det kom som en stor överraskning. Vilken språklig glädje den boken är skriven med. Ekelunds drastiska personskildringar och hans mustiga historier får honom att framstå som en modernare variant av Fritiof Nilsson Piraten (1895 – 1972). Fy sjutton vad roligt jag hade när jag läste den boken och vad jag efteråt saknar det klassmedvetna och djupt politiserade 1970-talet.

 

Det är svårt att hålla till godo med nutidens tomma, uppblåsta och dumma självupptagenhet när man själv har upplevt 1970-talet. Det är med den känslan jag lägger ifrån mig Fredrik Ekelunds bok. Den är definitivt inte bara en ”mellanbok”, utan något mycket större!

 

 

 

Bild, Malmö hamn, wikipedia.org

 

 

 

Exorcism

 

Så där ja, nu åker den gamla almanackan i papperskorgen. Dom måste ha vart synska, dom där Berglin.

 

 

 

 
 
 

 


Måsriksdag

 

Så har måsarnas årliga måsriksdag dragit igång i Sannegårdshamnen. Stora och viktiga frågor skall diskuteras, avgörande beslut kommer att fattas.

 

-I år blir det inget skrikande och skränande från vår sida utanför Dixi Stadelmanns sovrumsfönster, inget skitande på hans balkong, inga nedsmutsade fönster. Gubbfan har plockat fram en gammal slangbella ur gömmorna. Rena luftvärnet! Så se upp. Men när han har slitit ut den gamla ”bellan”, då tar vi honom! Inte en blund, en balkong som är en bekvämlighetsinrättning för oss måsar och inget dagsljus genom hans nedskitna fönster mer. Måspower!

 

 

 

 


Utan titel

 

LÅT DET GLOBALA KAPITALET GRÅTA AV

RÖKEN FRÅN DERAS BRINNANDE TEM-

PELBYGGNADER LÅT DE LÖJLIGA SMÅ-

FÖRETAGARNA BEGRÅTA SINA KROSSA-

DE SKYLTFÖNSTER LÅT JALDUNG STOPPA

BLODFLÖDET HOS SINA STATSANSTÄLL-

DA VÅLDSVERKARE LÅT JOURNALISTER-

NA OCH LEDARSKRIBENTERNA FÖRSVARA

SITT EGET INTRESSE INTRESSET LJUGER

INTE VI VILL INTE HA EN DEL AV KAKAN

VI VILL HA HELA JÄVLA BAGERIET KROSSA

KROSSA KROSSA

 

 

Dikt utan titel av Johan Jönson ur diktsamlingen ”I krigsmaskinen”.

 

 

 

Efter att ha läst Jönsons diktsamling ”I krigsmaskinen” om hur det är att leva i ett senkapitalistiskt samhälle, i alla fall om man inte befinner sig i samhällstoppen, är det svårt att sitta och skönmåla, önskedrömma och luras på nätet om hur bra man har det, om hur det är att surfa på vågornas topp. Därför säger jag bara: Läs boken, sluta ljuga och ägna tiden åt något nyttigt istället. Ändra världen! Vi måste förändra världen tillsammans.

 


Gott Nytt År

 
- 2020, dra dit pepparn växer! Jag vill aldrig se dig mer. Försvinn ur mitt liv.
 
 
 
 
 
- 2021, kom, kom, gulleplutt. 2021, du måste bli nått, bli nått bra. Du är vårt hopp!
 

God Jul

 

 

 

 

 

Nu är det ljus i våra hus. Men i mörkret smyger Mörksuggan omkring. Kommer hon att glufsa i sig tomten i år tro? Ingen vet.

 

- Run Rudolph run!

 


Skolminnen

 

Under hela min utbildningstid tyckte jag att lärare var ett konstigt yrke. Det fanns lärare som inte la två strån i kors och var urusla i sitt yrke och det fanns andra som var både kunniga och ambitiösa (även om de var alltför få) och båda typerna var lika mycket lärare år efter år. Jag har svårt att tänka mig att det finns andra yrken där man kan vara lika dålig och ändå få vara kvar i yrket över tid. Nu talar jag om min skoltid, idag är det säkert annorlunda (hoppas jag). Jag känner så många lärare att jag inte vågar skriva något annat… (Jag vill ju inte ha stryk av Margaret Teacher!).

 

”Jag tycker du uttrycker dig väldigt väl och ser fram emot att få läsa uppsatser av dig, som handlar om mer seriösa ämnen. Välj ett ”tyngre” ämne nästa gång.”

 

Ovanstående stod antecknat i min uppsats, ”En fisketur”, tillsammans med betygssiffran, när jag fick den tillbaka efter att ST hade läst den.

 

ST var den bästa läraren jag hade under hela min utbildningstid. Hans kunnande och hans ambitionsnivå var beundransvärda. Jag hade honom i svenska på gymnasiet. Han gav mig verktygen som gjorde att jag utvecklades från bokläsare till litteraturälskare. För mig har detta betytt oerhört mycket genom livet.

 

Men när han efterfrågade mer seriösa och ”tyngre” ämnen hade han fel! Vad kan vara mer seriöst och tungt att skriva om än västerhav, havsöring och säl? Inte vet jag!

 


En fisketur

 

När jag vaknade mitt i natten av att väckarklockan ringde, skulle jag ha givit mycket för att få stanna kvar i sängvärmen. Men lovat är lovat, tänkte jag och steg upp i det råkalla rummet. Jag hade nämligen lovat min kompis Peter och hans pappa Lars att följa med till Onsala för att fiska havsöring.

 

Vi hade varit ute en månad tidigare, en kylig marsdag, då vinden piskade havet till skum. En hel dag hade vi tillbringat vid Onsalakusten, med ideliga bottennapp och stela fingrar värkande av köld. Humöret dalade mer och mer ju längre dagen gick. Och när vi fick åka hem utan vare sig havsöring eller torsk var humöret verkligen i botten.

 

När jag drog upp rullgardinen och fick se hur aprilsolen tittade fram vid horisonten, kändes det bättre. I det ena hörnet av rummet stod både mitt gamla nio fots kustspö och ett lättare enhandsspö färdigriggade. Kaffetermosen hade jag fyllt kvällen före och mamma hade hjälpt mig med mackor, så allt var färdigt. I fönstret såg jag Lars och Peter komma ut till bilen med spön och packning. Jag klädde på mig snabbt, tog spön och min lilla packning och skyndade tyst ut. Jag ville inte väcka mamma och pappa, även om jag anade att pappa redan var vaken. Ryggen. Morgonen var absolut vindstilla men något av nattkylan hängde kvar.

 

När jag steg in i bilen möttes jag av två trötta men förväntansfulla sportfiskare.

-Idag tar vi dom, sa Lars på samma gång som han startade bilen, lade i växel och körde ut på vägen.

Med ”dom” menade han trinda, starka, silverblänkande havsöringar. Hela resan mot Onsala var det tyst i bilen och jag och Peter passade på att ta en tupplur.

 

Jag vaknade av att Lars bromsade på den smala, krokiga vägen som leder fram till klipporna. Sista biten fick vi ändå gå eftersom vägen var för dålig. Vi gick och småpratade om betesval och annat som man alltid pratar om innan fisket kommer igång. Här ute blåste en lätt bris som nätt och jämt lyckades krusa vattenytan. Bland klipporna såg vi en och annan morgonsömnig hare komma skuttande bland ljungen i klippskrevorna. Packningen ställde vi som vanligt i samma vindskyddade skreva. Sedan kunde fisket börja.

 

Jag valde ett tiograms Toby i redskapslådan, medan Peter och Lars tog var sitt Möresilda. Som upphängare hade vi alla var sin streamer. Mitt i viken där vi fiskade finns ett litet område med sandbotten kantat av vajande tång. Där placerade jag första kastet. Kastet gav inget resultat. Nästa kast lade jag just vid kanten av området. Draget fick sjunka ungefär en meter innan jag startade invevningen. Sekunden senare bugade sig spöt i en bestämd pulserande rörelse. Jag hade fisk på. Med mitt lätta enhandsspö gav jag en bestämd press. Fisken gick ned på botten och bökade. Vid det här laget var jag på det klara med att det troligen var en torsk. Efter några minuter hade jag den så nära att jag kunde håva den. Det var en torsk, en röd och grann bergstorsk närmare bestämt.

 

Den närmaste timmen fick både jag, Lars och Peter massor av bergstorsk. Men det var havsöring vi var ute efter. Längre ut i viken kunde man se fisk gå upp till ytan och vaka. Jag tog spöt och håven och gick längre ut på udden. Härifrån såg jag tydligt hur fisken gick upp till ytan och tog småfisk. Kanske var det havsöring? Ännu var fiskarna utom kasthåll, så jag satte mig ner på berghällen och väntade. Inne i viken stod Lars och Peter fortfarande kvar. De plockade upp en och annan torsk av de bugande spöna att döma. Solen hade satt igång att värma på allvar, så jag tog av mig min jacka. I fickan hade jag en banan och medan jag satt där och njöt av solvärmen och åt banan kom vaken närmare och närmare. Vinden hade friskat i och vattenytan var inte längre blank. Längre ut fick jag se en knubbsäl komma simmande. Han såg mycket lustig ut när han stack upp sitt huvud för att hämta luft, en mustaschprydd torped. Han beskådade mig till synes nyfiken medan jag tittade tillbaka på honom med min banan i munnen, sekunden senare dök han ner igen och försvann.

 

Nu hade en del av vaken kommit inom kasthåll. Jag tog mitt spö och reste mig upp. De första kasten blev resultatlösa. Inför nästa kast lät jag spolen på haspelrullen gå ut maximalt innan jag lyfte bygeln. Mellan spötoppen och draget var ett häng på cirka femtio centimeter. På så sätt kunde jag utnyttja spöt maximalt och få ett riktigt långt kast. Vid nedslaget startade jag draget direkt. Det fick en kilande gång strax under vattenytan. Det kunde tydligen inte fisken motstå. Plötsligt var det stopp, sedan en rusning. Det är en havsöring, tänkte jag med bultande hjärta och stigande puls. Så snabbt jag kunde släppte jag efter på bromsen, några sekunder senare stannade havsöringen. Åter skruvade jag åt bromsen. Havsöringen kom emot mig relativt snällt, men när jag hade den vid vattenytan färdig för håven kom en ny rusning. Nu kom Peter springande.

-Hjälp mig med håvningen, skrek jag.

När jag hade honom inne vid strandkanten för andra gången var han betydligt spakare. Peter fick tag i håven och håvade fisken, men i samma ögonblick trampade han snett och föll i vattnet. Nu var både han och havsöringen i vattnet.

-Upp med fisken, skrek jag förtvivlat.

En kraftansträngning från Peters sida och fisken var uppe på land. Senare kom även Peter upp lyckligt. Där låg havsöringen på berghällen som en silverglänsande projektil. Jag var glad som en speleman och dansade omkring och skrek:

-Jag har fångat den! Han är min!

Peter var av förklarliga skäl mindre glad.

 

Peter bytte om, sedan satte vi oss och åt. När Lars dök upp berättade vi om våra bravader och han fick sig ett hjärtligt skratt.

 

Senare när vi kom hem och vägde den, visade det sig att jag hade slagit mitt personliga rekord för havsöring. Två och ett halvt kilo för en havsöring fångad på västkusten av mig är inte så illa, tänkte jag nöjt, medan Peter nös och snöt sig. Han fick ingen havsöring den dagen.

 

 

 

 

bild, knubbsäl, naturvardsverket.se

 

 


Säldagar

 

Bland det bästa med att bo i Sannegårdshamnen är att man då och då får se en säl komma uppdykandes i hamnbassängen, inte ofta utan tvärt om väldigt sällan, men jag blir lika glad varje gång. Varför? Jag vet inte riktigt, men mustaschprydda sälansikten jagar bort mörkret en stund, så är det bara. Därför är det väl symptomatiskt att detta förbannade pandemiår har jag inte sett en enda säl i hamnbassängen. Till och med dessa djur tycks hålla sig borta i det kompakta mörkret.

 

När jag letade igenom ett skåp i bokhyllan råkade jag hitta en gammal uppsats från första året i gymnasiet som jag av någon anledning har sparat. Jag tog mig tid och satte mig ner och läste igenom den. Jag var beredd på det värsta, men jag behövde ingen skämskudde, den yngre versionen av mig var tydligen inte helt dum i huvudet. Historien innehöll en säl och jag blev glad för en stund. Uppsatsen kommer här nedan, läs om ni har lust.

 

I väntan på uppsatsen presenterar jag en säldikt.

 

 

Sälar har en märklig inverkan

 

Idag såg jag en säl sticka upp sin nos i hamnbassängen utanför mitt fönster. Det är inte ofta det händer: tredje gången på sex år.

 

 Säldagar är bra dagar.

 

 Livet och världen blir liksom lite lättare att fördra.

 

Säldagar är bra dagar.

 

Idag såg jag en säl.

 


Aniara

  

79

 

Vi kom från Jorden, Doris land,

klenoden i vårt solsystem,

det enda klot där Livet fått

ett land av mjölk och honung.

Beskriv de landskap som där fanns,

de dagar som där grydde.

Beskriv den människa som i glans

sitt släktes likdräkt sydde

tills Gud och Satan hand i hand

i ett förstört, förgiftat land

kring berg och backar flydde

för människan: askans konung.

 

 

Harry Martinson (1904 – 1978), dikt 79 ur Aniara (1956).

 

 

 

 
 
Bild, wikipedia.org

 

 

 

Jag önskar att dikt 79 ur Aniara skulle kunna fungera som ett moraliskt imperativ för dagens socialdemokrati. Nu säljer partiet ut decennier av svenskt fredsarbete mot kärnvapen. Supermakten USA talar om för lilla Sverige att vi inte skall underteckna FN-avtalet mot kärnvapen och socialdemokraterna viker sig, allt för att behaga Supermakten. Jag skäms!

 

 

Humor

 

Jag läste för en tid sedan Åke Edwardsons roman, ”Bungalow”. Boken har blivit liggande på skrivbordet, men nu var det dags att sortera in den i bokhyllan igen. Vissa rader fastnar…

 

När jag läser Edwardson slår mig tanken ibland: om de ”Goa Gubbarna” i Göteborg hade kunnat skriva (Ja, skriva kan de förhoppningsvis, men en roman, det kan kanske inte så många av dem, vad vet jag? Det skulle väl vara Glenn H då. Jag behöver väl inte skriva att jag bara skojar? Förlåt mig Glenn.), så hade de väl skapat med samma humor och humör som Edwardson då och då plägar göra.

 

Det är skönt att ibland få sig ett hjärtligt skratt. Han är väl inte allvarlig, Åke, det där han skriver om Bolton och Dylan? Tänk om han är det? HJÄLP!

 

Texten nedan är ur Åke Edwardsons roman från 2019, ”Bungalow”.

 

Han reste sig när glaset var tomt, det gick snabbt eftersom han var törstig. Tonicburken var tom och det fanns ingen mer i kylen så han tillverkade en dry martini, eller en enkel Montgomery egentligen, tre fjärdedelar gin och en fjärdedel vermouth, men utan vermouth, eftersom han inte hade någon. Drinken var torr och sval, han hade lite is kvar. Nu stod han vid drinkbordet igen…

 

I Singapore på nittiotalet hade han köpt en cd med Boltons samlade hits arrangerade och sjungna av kinesiska musiker, bra alltihop naturligtvis med sådant material. Michael Bolton har gjort den bästa versionen av ”Like a rolling stone”, inklusive Dylans egen. Inte många vet eller förstår det.

 


De tappra sexhundra

 

Britternas kavalleri går till anfall mot ryssarna i slaget vid Balaklava, (25/10 1854) i Krimkriget. I rent dödsförakt rider sexhundra kavallerister ( i verkligheten nästan 700 ) in i en dal där ryskt artilleri är grupperat på tre sidor. Målet är att slå ut en rysk artilleriställning längst in i dalen. När det ryska artilleriet har gjort sitt jobb återvänder etthundranitton brittiska kavallerister till anfallets utgångspunkt. Efter sig lämnar de sina döda kamrater längs hela dalens botten. Denna ”bedrift” i krigshistorien har blivit kallad: ”Dödsritten vid Balaklava”. Någonting som egentligen visar den brittiska militärens totala militära inkompetens gjorde makten sedan om till ett lysande exempel på engelskt hjältemod.

 

Varför skriver jag då om den lätta brigadens anfall vid Balaklava? Jo, min blogg jubilerar med detta inlägg. Jag har nu uppnått sexhundra dödsföraktande inlägg. Sexhundra tappra inlägg till ingen nytta, uppvisande inget annat än min totala inkompetens i ett fåfängt försök att storma övermakten.

 

Lärde sig då britterna något av detta totala fiasko vid Balaklava? Nej, inte mycket. Det är väl bara att studera vad som sedan hände i slaget vid Somme i det första världskriget. Har Dixi då lärt sig något av sina första sexhundra blogginlägg? Inte ett spån; det blir minst hundra till!

 

 

 
 

Bild, Lätta brigadens anfall vid Balaklava, konstnär Richard Caton Woodville, wikipedia.org

 

 

Jag ser rött

 

Dra kragen tätt kring halsen idag
Det blåser snålt och kallt
Gå med knuten näve i fickan idag

 

Du ser det överallt
Femhundratusen utan jobb idag
Dom behövs inte mer
Gott om herrar som hoppar fallskärm idag
Se hur dom dalar ner

 

Jag ser rött
Rött som blod
Rött som köttet i slaktarns bod
Rött
Som solen i gryningen
Rött som män och kvinnors mod
Jag ser rött
Rött
Jag ser rött

 

Gott om flaskor och burkar att plocka i år
Femti öre styck
Gott om timmar att slå ihjäl i år
Gott om styrkedryck
Gott om lögner och tystnad och svepskäl i år
Vi har hör det förut
Gott om klöver och blåklint och blåbär i år
Gott om stora beslut

 

Jag ser rött
Rött som hat
Rött som ett huvud lagt på fat
Rött
Som kärleken
Rött som vin och vänskap och mat
Jag ser rött

 

Jag ser rött
Rött som blod
Rött som dammet från en ödelagd jord
Rött
Som fläckarna på lakanen
Som seglet på skeppet där alla går ombord
Jag ser rött
Rött
Rött
Jag ser rött

 

Dom finns här överallt idag
I sina slutna rum
Dom är på väg att ta över alltihop idag
Varenda meter och tum
Snön ligger djup överallt idag
Ingen värme än
Isen ligger tjock som ett pansar idag
Mitt i sommaren

 

Jag ser 1, 2, 3, 4,
1, 2, 3, 4,
1, 2, 3, 4,
1, 2, 3, 4,
Rött
Rött
Rött som blod
Rött som syster och brodermord
Rött som själva sanningen
Som vinet på den sista måltidens bord
Jag ser rött!
Rött
Rött
Jag ser rött
Rött
Rött
Jag ser rött
Rött
Rött
Jag ser rött
Rött
Rött
Jag ser rött
Rött
Rött
Rött
Rött
Rött!

 

 

 

 

 
 
 
 

Som jag har skrivit tidigare och som jag säkert kommer att skriva igen: Borgerligheten sådde nyliberalismen, nu skördar vi fascismen. I denna vredens, smärtans och sorgens tid lånar jag orden ovan från Ulf Lundell och hans låt ”Jag ser rött”. Vill man höra musiken också går låten att leta upp på nätet. Uffe, texten och musiken tillsammans, det är rena dynamiten!

 

 


Den ständiga frågan

 

Mina gamla högtalare till datorn gick sönder i somras. Jag köpte ett par nya för en billig penning. Efter installationen av dessa ville jag höra att de fungerade som de skulle. Av någon anledning gick jag in på Youtube, där jag nästan aldrig har befunnit mig tidigare, men jag behövde lite musik för att höra hur högtalarna lät. Och vad letar en gubbe i min ålder upp om inte gamla goa Deep Purple. Sedan var jag fast. Uj, uj, uj vad jag har lyssnat. Och som vanligt aktualiseras den eviga frågan: Vem var den bäste sångaren? Ian Gillan med sin nyanserade röst lika klar som finaste kristall från Orrefors eller David Coverdale med röstresurser som ett skenande kärnkraftverk. Ian Gillans klara mästersång i ”Child in time” mot David Coverdales tårdrypande bluesbrölande i ”Mistreated”. En för mig omöjlig fråga att besvara.

 

I samband med mina musikaliska excesser på tuben bestämmer jag mig, nu kan jag inte smita undan längre, jag måste ta mig an den moderna litteraturens franska enfant terrible, Michel Houellebecq och hans roman ”Serotonin”.  Och när jag läser den hittar jag otroligt nog nedanstående stycke. Spooky!

 

”… hur som helst är jag säker på att han satte på det bästa han hade, det som betydde mest för honom. Det enda jag minns mer bestämt är en piratinspelning av ”Child in time” från Deep Purple- konserten i Duisburg 1970, ljudet i hans Klipschorns var verkligen makalöst, rent estetiskt var det kanske det vackraste ögonblicket i mitt liv, jag vill gärna lyfta fram det i den mån skönheten kan tjäna någonting till, i alla fall måste vi ha spelat den trettio eller fyrtio gånger, varje gång lika trollbundna av John Lords lugna, kontrollerade orgelspel, av ögonblicket av fullkomlig flykt när Ian Gillan gick från tal till sång, från sång till skrik och därefter tillbaka till tal, direkt efteråt följde Ian Paices majestätiska stick, visserligen understött av John Lords sedvanliga blandning av styrka och storslagenhet men Ian Paices stick var ändå överdådigt, det var troligen rockhistoriens vackraste stick, sedan kom Gillan tillbaka och i nästa parti fullbordades slingan, Ian Gillan flög på nytt från ord till sång och sedan från sång till rent skri och tyvärr slutade låten kort därefter och det var bara att sätta tillbaka pickupen igen, vi skulle ha kunnat leva i evighet på det viset, eller i evighet vet jag inte det var kanske en illusion men en vacker sådan…”

 

Jag får passa på nu när jag har chansen. Deep Purple: Jon Lord (1941 – 2012), Roger Glover, Ian Gillan, Ian Paice, Ritchie Blackmore, David Coverdale, Glenn Hughes. Tack för all härlig musik! Favoritlåtar? ”Highway star”, ”Lazy”, ”Strange kind of  woman”…

 

 

 
 

Bild, Deep Purple, Burn, wikipedia.org

 

 

 

Till sist kommer jag att tänka på att hur lätt vore det inte för en sadistisk svensklärare (en lärare av typen Caligula som Stig Järrel gjorde i filmen Hets) att förvandla alla skolans elever till darrande dyslektiker genom att avsluta varje svenskprov med frågan: hur stavas hans namn, den franska litteraturens enfant terrible?

 

-Va, skriver du:  ”Wellbäck”? Inte heller du får godkänt betyg. Satans dyslektiker!

 


En legendar har gått bort

 

Bild, Agne Simonsson, wikipedia.org

 

 
 

Agne Simonsson 1935 – 2020

 

 

En legendarisk fotbollsspelare har gått bort. Agne Simonsson som spelade i Örgryte, Landslaget, Real Madrid och Real Sociedad är en av Sveriges bästa spelare genom tiderna. Han gjorde mål i VM-finalen mot Brasilien 1958. Hans mål avgjorde matchen mot England på Wembley 1959 och han fick både Bragdguldet och smeknamnet "The king of Wembley" för detta. Som tränare gjorde han Örgryte till Allsvenska mästare 1985.

 

Jag är ledsen att jag är lite för ung för att ha sett honom spela, men jag såg honom som tränare i Örgryte. Han framstod alltid som en riktig gentleman. Vila i frid Agne.

 


RSS 2.0