Eftertankens kranka blekhet

 

Något sömndrucken måste jag ha varit när jag satte på radions Nyhetsmorgon på P1 som jag alltid gör så fort jag vaknat. Där berättades om en ny sjöpungsart med det illustra namnet ”havsspya” som hade invaderat Sverige och förändrat levnadsförhållandena för de andra arterna i sin omgivning. Detta genom att försura miljön i omgivningen vilket försvårade livsmöjligheterna för konkurrenterna. Jag får skylla på min trötthet när jag tog detta resonemang som en politisk analys av det svenska valresultatet. Det var det inte, istället kom nyheten från Vetenskapsredaktionen och handlade om djurlivet längs Sveriges kuster.

 

Havsspya längs våra kuster låter inte trevligt, men kanske ännu värre ter sig den blåbruna politiska spya som nu skall styra landet. Ett politiskt parti sprunget ur fascismen/nazismen skall vara med och forma allas vår gemensamma framtid. Är rädslan, avskyn och hatet mot arbetarrörelsen verkligen av så monumental omfattning att borgarna är villiga till vad som helst för att skydda sina intressen? En socialdemokrat vid bordet vid familjemiddagen? Aldrig! Hellre en stabil fascist, det känns säkrare och mysigare.

 

Men för mig är historien levande.

 

”Fascismen är borgerlig; den har överallt kommit till makten så gott som uteslutande med stöd av de borgerligt, antisocialistiskt inriktade folkgrupperna, den har i sina grunddrag bevarat den borgerliga produktionsordningen, den privata äganderätten till produktionsmedlen, den i princip fria konkurrensen, och den avvisar tanken på ekonomisk utjämning.” Detta skriver Herbert Tingsten (1896-1973) i sin bok ”Nazismens och fascismens idéer” från 1965.

 

Det sägs ofta att det tyska folket röstade fram nazistpartiet och gav dem makten. Så var det inte! Nazismen kom till makten med den etablerade högerns hjälp.

 

I juli 1932 kulminerar väljarstödet till NSDAP med cirka 37 procent.  1933 kommer sedan Hitler till makten genom ”intriger och maktspel” och med stöd av konservativa och högerpartier (källa NE).

 

Den etablerade högern i Tyskland trodde att man kunde använda nazismen som ett kontrollerat vapen mot vad man betecknade som samhällsomstörtande ideologier. Hitler skulle slå tillbaka vänstern och sedan skulle allt återgå till det normala, när nazismen hade gjort sitt. Men nazismens våldsamma eldstorm slocknar inte förrän allt är förbränt. Detta är historiens lärdom.

 

Det är med denna kunskap som bakgrund jag nu drömmer mardrömmar i nattens mörker. Alliansen överlevde vi. Skamalliansen blir mycket, mycket värre. Skamalliansen?

 

M + KD + SD = Skamalliansen

 


Kulturskymning

 

Jag lyssnade på Nyhetsmorgon i radions P1 och fick höra hur Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar fick frågan, under rubriken ”verket som värker,” om vilket kulturellt verk som hade påverkat henne mest och som satt djupast spår i henne. Svaret blev: Seinfeld! En amerikansk humorserie i den lättare genren i TV skulle alltså ha denna betydelse för vänsterns partiledare.

 

I min tankevärld skulle hon ha kunnat svara: ”Min barndom”, av Maksim Gorkij (1868 – 1936), eller dragit fram Vittorio De Sicas (1901 – 1974) neorealistiska film ”Cykeltjuven”, eller kanske om man vill hålla sig på det lite modernare spåret, ”Yarden”, av Kristian Lundberg (1966 – 2022). Men vad vet jag? Jag är ju bara en otidsenlig gammal gnällgubbe, vars uppväxt på 1970-talet gav mig helt andra förväntningar på våra politiska ledare. Jag är säker på att dåtidens ledare för arbetarrörelsen, Olof Palme (1927 – 1986) och CH Hermansson (1917 – 2016) hade givit helt andra svar på ”verket som värker”.

 

Jag har annars inte hört någon reaktion på detta radioinslag, men vad kan man vänta sig i denna tid. Barn som styrs av barn, som i sin tur styrs av makten i USA. Världsordningen är garanterad för en lång tid framöver.

 

Jag kan aldrig glömma att Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch blev avslöjad i media som en illitterat figur. Samtidigt som hon kräver att våra invandrare snabbt skall bli experter på vad hon kallar svensk kultur och på vår svenska kulturhistoria, kunde hon själv inte ens svara på vilka svenska berömda författare som har skrivit: ”Giftas”, ”Gösta Berlings saga” och ”Gentlemen”. Skam!

 

Jag är en främling i denna tid, denna tid är en främling i mig.

 


Det svarta molnet

 

När livet är för jävligt,

när kroppen är som Hamburg efter kriget – totalt utbombad,

när själen är som ett maskstunget äpple,

när vi inte längre är oss själva,

när de bruna planerar för maktövertagande,

när vi gör drängtjänst åt Supermakten,

när kriget bara pågår och pågår,

när makten vill få oss att känna att fascisterna i Azovregementet är ”våra pojkar”,

då blir det för mycket,

då ägnar jag mig åt att studera himlen ovan Sannegårdshamnen.

 

Och på armen tickar klockan.

 

Är det Dylans svarta moln som sakta sänker sig över oss?

 

 

 

 
 

Vad är det som händer

 

 

 

Är det Ringhals som brinner, eller har ett kärnvapenkrig dragit igång, eller är det ”han där uppe” som har börjat smida sitt järn till stål? Eller handlar det ”bara” om ett järtecken?

 

NEJ!

 

Det är den hemliga fotografen som firar jubileum! Tanten har blivit så gammal att när alla ljusen på hennes födelsedagstårta tänds så färgas både himlen och vattnet rött i Sannegårdshamnen.

 

Jag vill önska den hemliga fotografen en fin födelsedag och många goda år till! Men hoppa över ljusen på tårtan nästa gång så slipper brandkåren rycka ut i onödan.

 


Jag har läst en bok

 

”Föraren svängde in på Elpenbachstrasse, en gammal platanallé, som löpte mellan små tegelhus med spikraka, välskötta häckar och gardiner likt en elegant fransk rad i en tysk text. Jag bad honom stanna utanför kyrkogårdens vaktmästarbyggnad och gav honom ordentligt med dricks för att han inte skulle köra iväg.”

 

Raderna ovan kommer ur den tyske författaren Ralf Rothmanns roman ”Att dö om våren”, som utspelar sig under nazitysklands apokalyptiska undergång. Kanske är det att gå aningen för långt att som The Guardian gör jämföra Rothmanns roman med Heinrich Bölls (1917 – 1985), Gunther Grass (1927 – 2015) och Erich Maria Remarques (1898 – 1970) bästa skildringar av krigets galenskap, men ”Att dö om våren” är en mycket stark krigsskildring.

 

”… som en fransk rad i en tysk text…”. Den metaforen sitter som en sportmössa!

 

 

 

-Dixi, ”sitter som en sportmössa”, var det den metaforen du kunde bidra med?

 

- Man gör så gott man kan med de förutsättningar man har.

 

- Stackars dina läsare, Dixi.

 


Flygfisken

 

Jonas Vingegaards förste cykeltränare såg med medlidande på den lille grabbens kropp där han kom, blyg men förhoppningsfull, till sin första cykelträning. Grabben var nästan helt utan både fett och muskler, bestod bara av skinn och ben. Men hans vilja gick inte att klaga på och trots få framgångar under lång tid falnade aldrig Jonas kärlek till cyklingen. På nordvästra Jyllands landsbygd fanns inga berg med backar för cykelträning. Det som fanns i övermått var däremot regn och blåst. Jonas tränade hårt och ihärdigt efter arbetet i fiskfabriken och till slut fick han chansen att visa upp sig för några av de större professionella cykelstallen. Och resten är som vi nu vet historia. Den grimme aelling från Jyllands landsbygd lämnade fiskrensandet på fabriken för att korsa mållinjen i Paris i sin gula segrartröja i Tour de France 2022. Den grimme aelling transformerad till en vacker svan. Grattis Jonas!

 

Årets Tour är den bästa jag har följt. Offensivare cykelåkning har väl aldrig skådats. Vilka stjärnor dom är, Jonas Vingegaard och Tadej Pogacar, som kämpade om totalsegern och Wout van Aert som kämpade om nästan alla segrar utom totalsegern Och tusan vet om inte van Aert i framtiden skulle kunna utvecklas till en cyklist även för totalen. Hans cykelbegåvning tycks vara snudd på utan gränser.

Vive La Tour! Kom så Jonas!

 

 

 

bild, Jonas Vingegaard, morgonposten.se

 

 

En enkel människas tankar

 

I en avhandling, benämnd ”vitbok”, av idéhistorikern Tony Gustavsson, har författaren kommit fram till att Sverigedemokraterna, SD, bildades av fascister.

 

Jag har själv inga högre akademiska meriter, men för mig är resultatet knappast överraskande; vilka skulle bilda ett parti som SD om inte fascister?

 

Nu väntar jag bara på nästa banbrytande avhandling: Är Påven katolik? Svaret är självklart för mig, men vetenskapen tar tydligen inget för givet!

 

Undrar om pissmyror blir irriterade om man läger ut sin filt för en fika i naturen på deras bo? Är det undersökt tro?

 


Julian Assange

 

Det är slut nu.

Vi kan sluta låtsas.

Västerlandet kollapsar.

Kanariefåglarna sjunger.

Ekonomiskt, socialt och moraliskt

kollapsar vi i väst.

Det finns inget att skylla på.

Varken Putin, covid eller Trump.

Kanariefåglarna twittrar allt högre

i google-gruvans mörka gångar:

Vi kollapsar.

Och Julian Assange ska förvisas till USA.

Men det är också goda nyheter.

För nu kan de inte gömma sig längre.

Vi kan se ondskan rakt framför oss.

Vi vet vilka de är.

Det är journalisterna på DN, SVT och Ekot.

Som inte värnar journalistiken.

Det är politiker indoktrinerade av imperialistisk självgodhet.

Som inte värnar politiken.

Det är finanshönorna med kvartalslånga tankespann.

Som inte värnar ekonomin.

Det är den apatiska laptop-eliten.

Som inte värnar livet.

Det är kulturmänniskorna

som inte vågar säga ett knyst

mer än att dygdesignalera

med ukrainska flaggor.

Som inte värnar kulturen.

De hör inte kanariefåglarna.

För de vill inte höra.

Deras status och makt är beroende

av deras dövhet och undfallenhet.

De lever uppkopplade i propagandaskval

och berusas av mediasagor om NATO.

Men även de ska få höra nu. Ingen ska slippa se.

Julian Assange ska utlämnas till USA.

För att ha bedrivit journalistik.

För att ha påvisat fruktansvärda brott mot mänskligheten.

Detta beslut betyder en ny världsordning.

Där ordet inte är fritt.

Där journalistik är förbjuden.

Där krig är gott.

Och gott är ont.

De ska möta folket

som visar sin avsky.

De ska se sin skuld

i vår moraliska och samhälleliga kollaps.

De ska förstå att de är delaktiga

i brott mot mänskligheten.

De ska förstå

att det är de som är terroristerna.

Det är nog nu.

Vi skäms för våra ledare.

Vi skäms för vår media.

Vi skäms för vår underlåtenhet

för det amerikanska imperiet.

Bara genom att finnas.

Bara genom sin existens.

Visar fallet Julian Assange vad vi måste göra.

Ingen kommer hjälpa oss.

Inga proffspolitiker.

Ingen etablissemangsmedia.

Inga välkända konstnärer och artister.

Det är bara vi som kan göra skillnad.

Vi som hör kanariefåglarna.

Västerlandet kollapsar.

Det är allvar nu.

Vi måste sprida ordet.

Släpp Julian Assange fri.

 

 

Dikt av Håkan Julander till stöd för Julian Assange.

 


Afton i juni

 

 

 

En afton i juni, onådens år 2022, i Sannegårdshamnen.

 


Den kärleken

 

Jag är ledsen.

Men jag ber inte om ursäkt.

Jag ber inte om förlåtelse.

Jag gav vad jag hade.

Jag hade inte mer.

 

För dig var det mer av affärstransaktion.

Du såg till att du inte gav

mer än vad du ansåg att du

fick.

Din ”börs” är inte tom.

Du kan ge dig ut på marknaden igen.

 

Jag har ingenting kvar.

För mig återstår tystnaden

i ensamheten.

Och bättre det än att behöva schackra

på känslornas marknad igen.

 


Skolminne

 

Man kom fram till promenaden bakom vars träd Saint-Hilaires tornspira skymtade. Jag skulle ha velat stanna där hela dagen, sitta och läsa och lyssna till kyrkklockorna, ty vädret var så lugnt och vackert att när timslagen ljöd tyckte man att de inte bröt dagens frid utan förlöste den från en del av dess innehåll, och att klocktornet, med den indolenta och omsorgsfulla punktligheten hos en människa som inte har något annat att göra, med jämna mellanrum pressade tystnadens fullhet på några gyllene droppar som värmen långsamt och naturligt samlat in och som nu föll en och en genom rymden.

 

Ur första delen, ”Swanns värld”, av Marcel Prousts (1871 – 1922) väldiga romansvit ”På spaning efter den tid som flytt”. I Gunnel Vallquists (1918 – 2016) översättning.

 

 

Det var en gång en randig katt, som visste hur man skulle gå på gatan mellan gula streck och se på ljus och passa på. Den katten var förfärligt klok. Han hade läst en läsebok.

 

Ur ”Läseboken C” av Signe Andersson, Britt G Hallqvist och Rikard Lindahl.

 

 

Det ligger många år i mitt eget läsande mellan dessa båda texter. Proust har jag läst i nutid medan den andra texten är ur min läsebok från andra klass på lågstadiet. Att jag i kvarlåtenskapen efter mina föräldrar hittade min gamla läsebok blev en källa till nostalgisk hågkomst.

 

Jag började skolan 1969. Det var min första lärarinna, AE, som lärde mig läsa. Det kanske har varit den största och lyckligaste händelsen i mitt liv att den redan på den tiden gamla damen ledde mig in i läsandets värld. Tack!

 

Min fröken AE var redan när jag började första klass en gammal dam. Jag minns henne i blå dräkt med kjol och väst och oftast bar hon läderstövlar på fötterna. Hon gick med käpp. Nu efteråt låter det lite apart: läderstövlar och käpp! Känns lite trettiotal, men så var det. Hon var av den gamla skolan: mycket kristendom i hennes undervisning. Vi bad alltid bordsbön till lunch. Annars var hennes stora passion USA, där hon hade varit i Kalifornien. Hennes kärlek till det stora landet i väster var jag helt oförstående inför. Detta var mitt under brinnande krig i Vietnam och hela min existens var uppfylld av att följa nyheterna om kriget. För mig handlade kriget om att världens rikaste land höll på att plåga livet ur ett fattigt lands befolkning och jag höll stenhårt på de tappra vietnameserna. Här grundlades min alltjämt högst levande aversion mot Supermakten.

 

AE hade stor auktoritet men ändå oftast med ett varmt hjärta. Jag upplevde att hon hade ett gott öga till mig. Jag var liten till växten och född sent på året, en liten omogen illbatting. Men fröken ledde mig framåt i skolans värld med korta fasta tyglar. En gång visade hon oss pojkar i klassen ett provrör innehållande två huggtänder. Hon sade sig ha blivit attackerad av en skallerorm under sin resa i Kalifornien. Med käppen som vapen hade hon krossat skallen på den och sedan hade hon behållit tänderna som trofé. Den gamla damen visste hur man knyter en hop vilda småkillar till sig. En fröken med käpp och läderstövlar och med ett provrör med skallerormständer i handväskan, vad mer kunde klassens småkillar begära? Ja, det vore väl Fantomen som klasspappa!

 

Som sagt var: åren går och snart har man bara sina minnen kvar. Kanske borde jag som Proust skriva min egen, ”På spaning efter den tid som flytt”. Men den skulle nog språkligt sett mer likna språket i min läsebok från lågstadiet än den store franske författarens flödande ordkonst. Ibland tycker jag att han där uppe kunde ha slösat lite mer av den begåvning han gav Marcel på den obetydligaste arbetaren i språkets vingård!

 

 

bild, arla.se

 

 

Pinnen

 
 
 
 

Slottsberget: … och där tittar en pinne upp!

 

 

 
 
 

Sannegården: … och där tittar också en pinne upp!

 

 

 

Nu börjar man förstå hur det kommer att se ut när Karlatornet är klart. Vartåt man än tittar på Hisingen, och troligen i hela Göteborg, kommer ”Pinnen” att titta fram. Det vill till att man gillar den eller i alla fall lär sig att acceptera ”Pinnen”, annars blir det jobbigt.

 


Uppmuntran

 

Nej, låt dig ej förhårdna

i denna hårda tid.

Dom alltför hårda brister,

dom alltför styva mister

sin vassa udd därvid.

 

Nej, låt dig ej förbittras

i denna bittra tid,

för grämelsen den bygger

ett galler runt omkring dig,

och makten klarar sig.

 

Nej, låt dig ej förskräckas

i denna skräckens tid.

Dom hoppas ju på detta,

att innan kampen börjat,

vi gett oss utan strid.

 

Nej, låt dig ej förbrukas,

men bruka väl din tid.

Nej, låt dig aldrig kuvas,

du stöder oss, vi stöder dig,

vi ger varandra liv.

 

Vi låter oss ej tystas

i denna tysta tid,

en dag ska marken grönska,

då står vi alla starka,

då är den här vår tid.

 

 

Text och musik: Wolf Biermann (”Ermutigung”), 1968. Svensk översättning: Per Olov Enquist och Caj Lundgren, 1972.

 

 

Bild, Wolf Biermann, wikipedia.org

 

 
 
 
 

 

KD-ledaren Ebba Busch ifrågasatte polisens strategiska beslut under påskupploppen som var riktade mot den danske nazianstrukne politikern Rasmus Paludan. Med orden: ”Så frågan som borde ställas, det är varför sköts det inte skarpt?”, visade hon en hårdhet och råhet som överraskade till och med mig som inte har haft några förväntningar på någon form av humanism och anständighet från den brun-blå sidan.

 

Men turligt nog tycks det fortfarande finnas några inflytelserika som upprörs över ropen på mer våld och hårdare tag i dagens Sverige.

 

Justitieminister Morgan Johansson, socialdemokrat: ”Ebba Busch kritiserar alltså polisen för att de inte ställde till en massaker i helgen. År hon inte riktigt klok? Jag är väldigt stolt över svensk polis och vad polisen gjorde i helgen under svåra förutsättningar. Vi ska vara tacksamma för att det är svensk polis som hanterar dessa svåra situationer, och inte uppjagade amatörer som Ebba Busch.”

 

Polisförbundets ordförande Lena Nitz: ”Detta är ett oerhört uttalande. Att en svensk politiker närmast uppmanar svensk polis att skada ett hundratal personer genom att skjuta skarpt hör inte hemma i en rättsstat.”

 

Låt dig ej förhärdas i denna hårda tid…

 

Lögner

 

Vi har alltid rätt.

Dom har alltid fel.

 

Son My. Tortyr, våldtäkter.

Döda allt som andas.

 

Vi står för sanningen.

Dom ljuger alltid.

 

Hanoi. Julen 1972.

Palmes tal.

 

Vi är goda.

Dom är onda.

 

Allende. Bomber mot Monedapalatset.

Nationalstadion

 

Vi har så mycket moral att den räcker dubbelt upp.

Dom har ingen.

 

Sabra. Shatila.

Döden i gränderna.

 

Vi skall styra.

Dom skall lyda.

 

Abu Ghraib.

 

Jag äter våra lögner oupphörligen.

Lapar lögnerna,

som fet ljummen vargul grädde,

tryfferad med spyflugor och inälvsmask.

Kväljer.

Kräks.

Äter igen.

 

Assange. Snowden. Manning.

 

Kväljer.

Kräks.

Äter.

 


Natobön

 

Nato vårt som är i himmelen.

Helgat varde ditt namn.

Ske Natokommandots

vilja, i himlen

så ock på jorden.

Vår dagliga Natopropaganda,

giv oss i dag

och förlåt oss vår gamla

fredsretorik

såsom vi också förlåta

dem

vi exporterar vapen till.

Och inled oss icke i

alliansfrihet

utan fräls oss från

självständighet.

Ty riket är Natos och

makten

och härligheten i evighet.

Amen

 

 

”Dikt” av Göran Greider.

 

 

 

Det verkar som om vi nu skall föras in i Nato utan att svenska folket får ge uttryck för sin vilja genom en folkomröstning. Socialdemokraterna, eller i alla fall partiets ledning, tycks ha ändrat sin inställning till Nato på rekordtid och vill nu få in Sverige i organisationen snabbast möjligt. NEJ! Säger jag. Ge oss först en folkomröstning!

 

Maktens taktik i frågan påminner mig om folkomröstningarna runt om i Europa gällande medlemskapet i EU. De länder vars befolkningar var mest positiva fick rösta först. Då kunde sedan etablissemanget i vårt land säga: se, alla länder röstar för ett EU-medlemskap, då kan inte heller Sverige stå utanför. Nu tycks vårt östliga grannland, Finland, användas som ”murbräcka”. ”Går Finland med i Nato, så måste även vi i Sverige göra det”.

 

Jag förstår inte riktigt varför. Sverige och Finland har väl tidigare gått olika vägar inom säkerhetspolitiken. När Finland anfölls av Sovjetunionen strax för andra världskriget, valde Sverige att inte gå med i kriget på Finlands sida. Vi nöjde oss med moraliskt och materiellt stöd och flera tusen svenska frivilliga reste till Finland för att slåss på finsk sida med vapen i hand, men vi gick inte i krig för Finlands sak.

 

När sedan under andra världskriget Finland valde att liera sig med Nazi-Tyskland och deltog i Hitlers angrepp på Sovjetunionen valde Sverige neutralitetens väg och lyckades med detta stå utanför krigshandlingarna.

 

När våra länder tidigare har valt, eller kanske tvingats att välja olika vägar, förstår jag inte varför det nu tycks vara oundgängligt att vi går samma gemensamma väg. Svenska folket måste få välja fritt.

 

Läs historien om första världskriget, om hur allianser mellan Europas stater, där man lovade varandra hjälp i ett eventuellt krig, ledde med automatik till ett världskrig, utan att man efteråt riktigt kunde säga hur det gick till.

 

Till sist kan det tyckas något apart att vi knyter oss till Natos ledande och styrande nation, Usa, i hopp om att detta skall öka vår nationella säkerhet, när supermakten med ambition att styra världen är i krig, eller krigsliknande tillstånd med hot om eller faktiskt utövande av militärt våld i stort sett hela tiden.

 

 

Bild, wikipedia.org

 

 

RSS 2.0