dixistadelmann.se

Var och såg Bill Viola på Akvarellmuseet i Skärhamn. Jag tror att jag kan säga att Viola är en stor konstnär, men någon större dos av humor finns inte i hans verk. Humorn får man stå för själv och som vanligt är det den oavsiktliga humorn som är roligast.

Efter utställningen åt jag och sambon lunch på muséets vanligtvis så utmärkta restaurang. En stor del av nöjet med att äta på lokal är diskussionerna kring matsedeln, tycker i alla fall jag. Jag har kommit upp i den åldern då glasögonen blir mer och mer oundgängliga, ett faktum som jag tycks ha något svårt att acceptera. När jag ligger i sängen och läser, när jag kör bil, eller sitter vid datorn, har jag inga problem med glasögon. Det är när jag är ute och rör på mig som brillorna känns som ett mycket opraktiskt påhäng. På utställningen hade jag givetvis på mig glasögon, men nu i restaurangen låg de i bröstfickan. Och visst skulle jag kunna ta mig igenom menyn utan läshjälpmedel.

Jag roade mig med att läsa högt ur matsedelns rätter. Jag läste de rätter som jag inte skulle beställa in. Det var något som kallades ”Dagens fångst”, vilket visade sig vara pocherad rödspätta. Det var en räksmörgås på rågbröd och lite annat. Matsedeln avslutades med något jag läste som ”Nattrullad fläskfia”. ”Vad sa du”, sa sambon med misstrogen min. ”Nattrullad fläskfia”, upprepade jag som den naturligaste sak i världen, samtidigt som jag tillade att ”kött skall jag inte ha, jag håller mig som vanligt till fisken”. ”Jag blir visserligen glad för att du inte beställer in Nattrullad fläskfia, men du kanske ska ta på dig glasögonen, så att du ser vad du läser”. Nu hade även jag börjat undra, visserligen finns det ju en del poesi, eller konstigheter om man så vill, i modern matlagning, men fläskfia, där går väl gränsen.

Det slutade med att jag åt Bohuslänsk fiskgryta med brillorna på näsan. Den ”Nattbakade fläsksidan” i menyn lämnade jag åt sitt öde. Jag såg inte någon annan i matsalen som åt fläsk heller.

Bild, Nordiska Akvarellmuseet i Skärhamn, tjorn.se

In i det sista fortsätter utrikesminister Carl Bildt att göra drängtjänst åt supermakten i väster. Under Olof Palmes tid hade vårt land en röst i världen - ja egentligen mer än så - vi var en röst i världen. Carl Bildt, som säkert anser sig själv vara en minst lika betydande person i utrikespolitiken som någonsin Olof Palme var, har degraderat denna röst i världen till att likt en papegoja upprepa vad herrarna i Washington och Bryssel talar om; i Bildts fall twittrar han herrarnas ord vidare och detta blir sedan Sveriges officiella utrikespolitik.

Nu när visselblåsaren Edward Snowden tillsammans med tre andra (Asma Jahangir, Pakistan, Basil Fernando och Asian Human Rights Commission, Bill McKibben och 350.org) har fått Right Livelihood-priset, ofta kallat det alternativa Nobelpriset, har utrikesminister Carl Bildt fått kalla fötter. Han vill inte på något sätt bidra till att genera supermakten. I samma stund som Snowden fick det svenska priset för att han avslöjade USA som historiens största näste för spioneri bestämde sig UD under Bildt för att stoppa traditionen att Right Livelihood-stiftelsen tillkännager pristagarna i UD:s lokaler.

I sin motivering skriver Right Livelihood-stiftelsen att Snowden får priset för att han: ”med stort mod och skicklighet har avslöjat en statlig övervakning av hittills oanad omfattning som ägt rum utanför demokratisk kontroll och i strid med grundläggande medborgerliga rättigheter”.

Om Sverige kan fördöma en nation som:

använder dödsstraff inom rättskipningen,

använder utomrättsliga avrättningar/mord mot dem som betraktas som nationens fiender,

ser oskyldiga offer som något nödvändigt i kampen mot nationens fiender,

använder tortyr,

låser in människor utan formella anklagelser och utan rättegång,

startar folkrättsvidriga angreppskrig,

störtar misshagliga länders regeringar,

övervakar och spionerar på allt och alla?

Självklart!

Självklart?

Ja, om det inte handlar om USA. För då är vi tysta, så tysta, i bästa fall; i sämsta fall är vi till och med medbrottslingar.

Bild, Edward Snowden, wikipedia.org

Äntligen fick farfar syn på en av dem som kastade granaterna – han hade ett ansikte som liknade en lång väg täckt av högmodigt gult damm som luktade räv.

Citatet ovan ur Mo Yans roman ”Det röda fältet”.

Det brukar sägas att en bild säger mer än tusen ord. Här är en mening med tjugonio ord ur den kinesiska nobbelpristagaren i litteratur, Mo Yans roman, ”Det röda fältet”, som får mig att se mer än tusen bilder. Orden leder rakt ut i expressionismen och konsthistorien knackar på i mitt medvetande.

bild, Mo Yan, wikipedia.org

Det tycks mig som om etablissemanget återigen skall lyckas övertyga det svenska folket om att vårt flygvapen behöver förstärkas. Det är svensk tradition att alltid ha ett av världens starkaste flygvapen, hur mycket pengar det än kostar. Motivet är som vanligt att det är ryssen vi skall skrämma med alla våra plan, men i själva verket är det lika mycket ett förtäckt stöd till svensk flygindustri.

I somras under den stora skogsbranden visade det sig att vårt land hade väldigt begränsade resurser när det gäller att från luften bekämpa denna typ av bränder. Vi fick låna brandflyg från Europa. Nu har jag som vanligtvis brukar vara mostståndare till att ge militären mer resurser kommit på en genial idé: varför inte utrusta de nya JAS-planen med den jordfräsfunktion som de första modellerna av JAS 39 Gripen hade. Då skulle man ju kunna använda planen även för bekämpning av skogsbrändet, om inte direkt, så indirekt genom att med jordfräsfunktionen plöja skyddande brandgator i skogarna. Tänka fritt är stort, tänka rätt är större.

Vi har en ny dyr och exklusiv arena i vår vackra huvudstad, ändå vinner danskarna med Parken, som är äldre, mindre och billigare, konkurrensen om att få presentera EM-fotboll. De märkvärdiga danskarna hade tydligen en gräsmatta i konceptet också. Att gräs och fotboll är intimt förknippade är minst sagt en gammaldags tanke; det är väl betydligt viktigare att man lägger pengarna på högklassiga företagsloger än på något så simpelt som gräs. Fotboll kommer ungarna att spela i alla tider, på vilka underlag som helst, men entreprenörer och företagsledare, de växer inte i gräs, däremot trivs de utmärkt i eleganta företagsloger på våra arenor.

Parken i Köpenhamn går före Friends Arena i Stockholm; tål vi denna nationella förödmjukelse?  Betänk att moskoviten må vara vår arvfiende, men även dansken har vi haft våra nappatag med i historien. Nej, låt ett av våra JAS-plan böka efter tryffel på Parkens så täta och gröna gräsmatta, så får vi se vad som blir kvar. Vi plöjde ner gräddan av Danmarks ungdom i Skånes feta mylla utanför Lund, 1676, nu bökar vi upp deras nationalarenas gräs; så skall dansken tas.

Bild, JAS 39 Gripen som jordfräs, jinge.se

Efter valrörelsen låg språket kvar

som ett ut-tuggat tugg-gummi

slängt i rännstenen.

I två veckor vägrade jag tala.

Jag kunde inte förmå mig att

ta ord i min mun.

Tills du ställde ultimatum.

”Konjak”

kom då över mina läppar.

Det var det enda ord jag kom på

i hastigheten

som jag inte trodde hade använts

av gycklarna på välviljans marknad.

Du hämtade ett glas och en flaska.

När den brännande vätskan

hade runnit ner i min strupe

kändes språket renare igen.

Och jag sa:

”tack”.

Sitt kakel och klinker handlar man givetvis hos Kakelproffsen.

- Var?

- I Falun.

- Var i Falun?

- På Ingarvet.

- Var på Ingarvet?

- På Ryckepungsvägen.

- Ryckepungsvägen?

- Ja, Ryckepungsvägen 7.

- Aj, aj, aj.

Idag tänker jag på fotboll efter all politik, kanske inte så konstigt när Champions League har dragit igång. Malmö tände hoppet igen efter första halvlek mot Juventus. Det var nästan som när Blåvitt härjade som värst ute i Europa på åttio- och nittiotalet. Men i andra halvlek visade Juventus att det är stor skillnad på att vara bäst i Sverige och att rankas som ett av Europas bästa lag. Sedan såg jag en del av matchen mellan Dortmund och Arsenal. Jag tyckte nästan synd om londonlaget i den tyska orkanen. ”Håll i brallorna annars blir ni helt avklädda”, tänkte jag. Och det gjorde spelarna i Arsenal för de lyckades hålla ner siffrorna och blev inte riktigt så avklädda som de kunde ha blivit. I kväll ser jag Bayern Munchen mot Manchester City. Mycket fotboll blir det och när jag ändå är igång plockar jag fram en äldre text om svensk fotbollshistoria.

Bild, Gunnar Gren som staty utanför Gamla Ullevi, wikipedia.org.

Efter att Alliansen förlorade valet och när Fredrik Reinfeldt avgick som statsminister och aviserade sin avgång som partiledare trodde jag att det skulle bli lättare att andas igen, men livremmen kring bröstkorgen är fortfarande lika spänd. Vänstern på den politiska skalan lyckades i stort sett bara behålla sin väljarandel från förra valet och FI misslyckades med att komma in i riksdagen trots att partiet var mycket nära. Där gick många progressiva väljares röster till spillo.

För många år sedan läste jag August Strindbergs ”Inferno” och speciellt en scen har etsat sig fast i mitt minne. Strindberg kommer svårt nedgången, efter sin uppslitande skilsmässa från sin andra hustru Frida Uhl, till Paris. Han är på flykt från sina själsliga demoner och står på kvällen i mörkret på sitt hotellrum, dit han precis har anlänt och spanar ut genom fönstret. Det är mörkt och han ser ingenting, men han föreställer sig att utanför fönstret breder en vacker blomsteräng ut sig. Med denna tilltalande tanke kommer han så småningom till ro i sin säng och somnar. När han sedan vaknar stiger han omedelbart upp och går fram till fönstret. Synen som möter honom är inte den vackra blomsterängen utan en ruffig bakgård fylld av utedass. Med ens blir den stackars Strindberg övertygad om att han har dött under natten och hamnat i Emanuel Swedenborgs exkrementhelvete.

Jag kan känna med August Strindberg; jag drömmer själv om politikens blomsterängar. En grön sommaräng fylld med röd vallmo breder ut sig inför min inre syn. Var och en efter förmåga, åt var och en efter behov, så enkelt och så vackert, enligt denna tanke kan man organisera ett samhälle, där demokratins blomsterängar breder ut sig.

Men återkallad till verkligheten får jag en helt annan utsikt. Socialdemokratin har i sin förvandling från samhällsförändrande arbetarparti till samhällsförvaltande medelklassparti misskött välfärdssamhället, men det som de borgerliga partierna har gjort under deras åtta år av regeringsinnehav mot välfärdssamhället är fruktansvärt. Som en knivmördare har de lämnat kroppen av det vi gemensamt hade byggt upp, full av hugg, liggande på marken. Vi har nu en samhällskropp som är en skugga av sitt forna jag, täckt av varande sår, ett samhälle drabbat av nekros där brunhögerns likmaskar kryper fram ur såren i mängder. Tretton procent av rösterna får ett rasistiskt parti med rötterna i nazismen! Jag måste ha hamnat i Swedenborgs exkrementhelvete!

Så kommer jag att tänka på att Socialdemokraternas ordförande Stefan Löfven, som nu troligen blir statsminister i en ny regering, brukar koketttera med att han inte kan skilja på höger och vänster i politiken. Ja, ni läste rätt; vi har en ordförande i SAP som skryter med att han inte kan skilja på höger och vänster och hur många gånger han än blir avvisad av de borgerliga partierna slutar han aldrig att drömma om att få samregera med borgarna. Riktigt lycklig är han nog bara när han får berätta om att han minsann har suttit vid samma bord som storkapitalet. Dagen efter valet - bara mörker. Finns det ingen ljusning någonstans?

bild, bosseliden.wordpress.com

När man ser dagens pompösa statsminister, i form av Fredrik Reinfeldt, mästra socialdemokraternas Stefan Löfven på samma sätt som han tidigare gjorde med Mona Sahlin i debatten, är det svårt att tro att han inte alltid har varit historiens största statsman. Minns när han som relativt nyvald statsminister var på officiellt besök i Washington och fick träffa USA:s president George W Bush.

Så satt äntligen lille Fredrik bredvid den store Presidenten. Fredrik satt längst fram på stolssitsen rak i ryggen och smekte den store Presidenten med sina underdåniga cockerspanielögon. I sin lilla svettiga vänsterhand hade Fredrik gömt sitt autografblock och en penna. Han skulle minsann inte försitta chansen att få den store Presidentens autograf.

Så glad han var över att få komma hit. Nu skulle han ställa allt till rätta. I Fredriks barndom hade Olof Palme generat det stora landet med sina tarvligheter. Palme hade talat om folkrätt, självbestämmande, demokrati och rättvisa. Han hade påstått att det inte var rätt att en stor nation plågade en liten nation. Så oförskämd han hade varit!

Sedan kom Göran Persson. Han hade varit mycket försiktigare, mer inkännande. Men dock hade han skrapat med foten och försiktigt viskat fram att det kanske inte var helt rätt att bryta mot folkrätten och starta angreppskrig mot Irak. Sedan när det var sagt kunde Persson andas ut och äntligen börja fraternisera med den store Presidenten.

Efter mötet när Fredrik kommer ut, tåras nästan hans cockerspanielögon när han tänker på att han har den store Presidentens autograf i fickan. Nu ska han få träffa en filmstjärna i Kalifornien som har blivit guvernör. Fredrik är lycklig!

Och när Fredrik sedan kommer hem, kan han tala om för sin UTRIKESMINISTER, att han, Fredrik, minsann också är kompis med den store Presidenten. Men det är klart, så bra kompis som UTRIKESMINISTERN är med Supermaktens representanter, kommer aldrig Fredrik att bli. Carl har ju i princip varit Supermaktens man i Sverige sedan urminnes tider.

Bilder, Fredrik Reinfeldt och George W. Bush, wikipedia.org

Vi har några döda poeter som är riktigt folkkära: Fröding, Ferlin och Dan Andersson är dem jag kommer på spontant. Kanske Taube, Tranströmer, Karin Boye…

Men om en levande poet skall tillskrivas denna hederstitel, ”folkkär”, så är det nog bara Bruno K. Öijer som kommer i fråga (kanske Göran Greider också, när jag tänker efter). Nåväl Bruno K. Öijer har i dagarna kommit med en ny diktsamling: ”Och natten viskade Annabel Lee”. Jag har inte köpt den (ännu?). Men nedan kommer en tidigare favoritdikt.

jag var ett barn

som gick undan

satt gömd någonstans

och hörde dom vuxna

gräla och plåga varandra

det var sommar

på himlen växte moln

myggorna surrade

längs min arm kröp en skugga

och det blev plötsligt kallt

mörkt och kallt

som om någon

skruvat ner veken i jorden

Dikt utan titel av Bruno K. Öijer, ur diktsamlingen ”Dimman av allt”, 2001.

”Det blev plötsligt kallt, mörkt och kallt som om någon skruvat ner veken i jorden”. Var och en får kämpa med sitt personliga mörker. Det är människans lott. Men när vårt kollektiva mörker blir så påtagligt som idag, då historiens likstankskalla andedräkt, i det Europa som bara vill glömma, på nytt sveper in städernas gator nattetid och när försåtlighetens ord i parlamenten åter manar, är det dags att vakna.

Bruno K. Öijer, svt.se

Minns hur det var…

Fredrick Federley har, efter sitt uppträdande i beslutsprocessen kring FRA-lagen, bytt namn till Fredrick Fjäderfä. Detta på grund av att han före riksdagsbeslutet flaxade med sina små vingar och spände sitt lilla bröst och kacklade högt så att alla skulle höra; han skulle minsann stoppa FRA-lagen han. Men när det började blåsa kallt och hans partikamrater och alliansbröder krävde att han skulle ställa upp för regeringens förslag tystnade kacklet och han blev blek och tyst som en nackad höna. Stukad lade han till slut ner sin röst i frågan. Senare röstade han till och med för ett något reviderat förslag i frågan.

Nu har han vaknat till liv igen, eller är det kanske så att det handlar om hönans dödsryckningar när den springer omkring utan huvud? Man kan ju undra! Nu vill han tillåta sexköp igen. För kapitalismens nyliberala predikanter är det ett rött skynke att inte alla aspekter på mänskligt liv kan kapitaliseras. Ingenting mänskligt tycks få stå utanför penningens domäner. Fredrick Fjäderfä kacklar vidare, men orkar någon lyssna?

Fredrick Federley, wikipedia.org

Minns hur det var…

”Igår kväll samlades många tusen människor i Stockholm och i olika delar av landet för att ge sin mening till känna. Ropa ut sin avsky mot det som gör skillnad på människor. Den rasism som säger att du är inte lika mycket värd som jag. Du ska inte ha samma rättigheter som jag. Du är inte värd ett liv i frihet. Och detta av en enda grund – att vi råkar vara födda i olika delar av vår värld. Det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor, sade biskop Eva Brunne i sin predikan”.

Det var ett fult och brutalt påhopp (citatet ovan från Aftonbladet) som Jimmie Åkesson, dagen till ära klädd i folkdräkt, och hans partikamrater i SD drabbades av vid gudstjänsten i Storkyrkan, som inledde riksmötets öppnande. Jag menar vilka hade inte rest sig och gått om prästen hade talat om alla människors lika värde i sin predikan.

Ja, kommunister hade inte rest sig och gått, inte heller socialister, eller anarkister. Socialdemokrater gick bevisligen inte heller, de satt kvar tillsammans med miljöpartister, folkpartister, kristdemokrater, centerpartister och moderater. Men nazister och fascister hade säkert rest på sig efter ett sådant påhopp på deras ideologiska grund. Nazister och fascister hade gjort gemensam sak med Jimmie Åkesson och hans SD-kamrater och lämnat kyrkan i protest.

Så ska de tas, de som talar om alla människors lika värde, man samlar sina ideologiska kamrater och tågar iväg i protest. Kan vi hoppas på att det gäller i riksdagen också Jimmie?

Jimmie Åkesson, wikipedia.org

Minns hur det var…

Det borgerliga blocket fick flest röster och ser ut att regera vidare.

- Nej, nej, nej.

Brunhögern röstades in i riksdagen och kan komma att fungera som vågmästare.

- Skam!

Det är väl så långt som jag orkar tänka idag. Får väl återkomma när andningen fungerar igen. Det tar nog bara något halvår. Förresten är det bara fyra år kvar till nästa val. Vad är väl fyra år mot en evighet – ingenting.

Det finns ett berg som är tvåtusen meter högt. En gång var tusende år kommer en fågel och slipar sin näbb mot bergets topp. När hela berget är nedslipat och ligger platt mot marken – ja, då har en sekund i evigheten förflutit.

Det gäller att ha perspektiv på tillvaron. Bara fyra år kvar.

Minns hur det var…

Jag får väl erkänna att veckans nyhet att den borgerliga regeringen har beslutat att flytta över tusen miljoner kronor från biståndet till finansen och Anders Borg har gjort mig riktigt uppbragt. Uppbragt? Ja, det är väl en eufemism, i själva verket blev jag skitförbannad: Nä nu jävlar, nu ringer jag upp finansminister Anders Borg!

Sagt och gjort; men finansministern ville inte kännas vid något ansvar. Han var visserligen nöjd med beslutet, men han var inte inblandad, sa han. Beslutet hade tagits av de borgerliga partiledarna. Min upprördhet kunde han över huvud taget inte förstå. Själv tyckte han att det här med bistånd till utvecklingsländerna är överskattat: ”Dom kan väl kamma till sig, äta lite fiskleverolja, börja på gym och skaffa ett jobb som alla andra”.

Statsminister Reinfeldt ansåg sig också vara oskyldig. Han hade minsann semester, läste och lyssnade på musik och slappnade av i största allmänhet. Jaså, du läser Lars Gustafsson och lyssnar på opera. Högern har ju alltid hållit sig med hovpoeter och finkultur, tänkte jag, men som om Fredrik kunde läsa mina tankar kom svaret direkt: ”Jag läser Camilla Läckberg och lyssnar på Magnus Uggla”. Jaha du, tänkte jag.

Även Rottingmajoren var oskyldig visade det sig. Han satt i trädgården på landet och polerade rottingen som hade flisat sig under året. Nu skulle den bli som ny. ”Ett satans jobb att hålla arbetarungarna borta från kunskap och bildning”, sa han.

Mård Olofssons glansdagar är tydligen över och hon lät lite övergiven ensam där i badtunnan på gården. ”Jag badar med bävern här i badtunnan”, sa hon glatt, innan jag slängde på luren, skräckslagen som jag blev när hon ville skicka ett mms med sin ”ivriga bäver”. Uj, uj, det har gått utför med centertanten, tänkte jag. Det måste vara Göran Hägglund som är den skyldige funderade jag sedan vidare.

Och mycket riktigt, det var Göran Hägglund som hade tagit beslutet, nu när de andra hade semester. Han var mycket nöjd med detta beslut. Biståndet låg honom som kristen mycket nära hjärtat. Beslutet hade gått fort att fatta. Hans ”beslutsstöd” var närmast osvikligt och låg där på skrivbordet i tjänsterummet. ”Jag bara öppnar Boken på måfå och läser Den Högstes meddelande till mig. Skriften sade mig: ”Ty den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har”. Matteus 13:12”, sa Göran. ”Det konstiga är att jag alltid får samma svar på mina frågor, oavsett om det gäller biståndet, skattefrågor, socialförsäkringen eller sjukförsäkringen”, fortsatte Göran och lät nästan lite galet fnittrig. Du har väl tejpat boksidorna så att den bara kan öppna sig på ett sätt, tänkte jag, men sa inget.

Ja, så gick det till när beslutet fattades i vår regering om att ta tillbaka pengarna som skulle gå till världens fattigaste. Dixi Stadelmanns blogg behövs om sanningen skall fram! Trot om ni vill.

Århundradets kärleksfilm?

Jag har sett Michael Hanekes tidigare filmer: Funny Games, Pianisten, Dolt Hot och Det Vita Bandet. Jag tycker att de är mer eller mindre mästerverk allihop, så det är med stora förväntningar jag startar filmen Amour.

Redan i filmens inledning börjar det skava i mitt sinne. Hur skall jag orka med ett kammarspel med så mycket borgerlighet, så högstående människor med en sådan kulturell förfining? Men det dröjer inte länge förrän jag är fast. Vilket skådespeleri! En så innerlig och vacker, men samtidigt sträng film, med många bilder som målade av Johannes Vermeer (1632-1675) eller Vilhelm Hammershöi (1864-1916). Och så Isabelle Huppert i en biroll, här sparar man inte på krutet i något avseende, endast det bästa är gott nog.

Århundradets kärleksfilm? Ja! Århundradets kärleksfilm! Eller, kanske? Filmen skapar delade känslor; är det kärlek som genomsyrar det äldre paret eller är det bara sedvanlig borgerlig inskränkthet: var och en för sig själv, det finns inget samhälle, bara individer. Var det inte så hon sa Margaret Thatcher, ”The milk snatcher”? Eller präglas filmen av både stor kärlek och borgerlig inskränkthet?

Glöm Hollywood med sina filmer för stora och små barn. I Europa har vi Haneke, i Sverige finns Roy Andersson, vad gör dom i USA som inte vi gör mycket bättre?

Michael Haneke, wikipedia.org

Han förstärkte golvet, sågade upp taket

och satte dit en cab-ställning från en Camaro.

Framstolarna kommer från en Honda.

Framtill finns en ribbgrill, på sidorna gälar

och där bak en vinge: allt är lackerat i vit pearl.

Han har garage ihop med T.

Han säger att han vill göra något eget, något

annorlunda; då låg Volvon nära till hands

att jobba med, det är lätt att få tag på delar

till en Volvo 142, årsmodell –75.

Han har vunnit ett europeiskt pris:

kännare säger att det är ett mästerverk.

I gräset, på knä framför bilen,

med prispokalerna uppradade på motorhuven,

ser en barndomsvän rakt in i kameran;

det ser ut som om han har en prilla under läppen.

En ovanligt hygglig kille; vi var klasskamrater i nio år.

Av misstag satte han och en kompis eld

på en lada; en jättelik eldsvåda synlig över orten.

Morsan, ensamstående, kom långt norrifrån;

de hade det rätt dåligt ställt.

Skolan intresserade honom inte speciellt,

och där nånstans skildes vi åt.

Jag minns hans märkvärdiga lugn, en sån

som ungar snabbt får förtroende för.

Lokaltidningens fotograf har nog

fångat allt det där rätt bra.

Det måste vara tio år sen jag såg honom.

Varför berättar jag det här?

Den där Volvon ser overklig, drömlik,

nästan kuslig ut där den står under lövträden

som säkert redan börjat gulna.

Förr eller senare, jag vet det, kommer

jag att drömma om den där bilen.

Jag byggde om ett språk, han en biljävel.

                      Göran Greider ur diktsamlingen Ombyggd Volvo

Själv har jag aldrig ägt någon ombyggd Volvo, men minns väl mina två första bilar, båda Volvo, trots att många år har förflutit. Den första, en Volvo 244 GLT av 1981 års modell, med en härlig sång i den raka fyran, fick ett tråkigt slut, då den skrotades alldeles för tidigt efter att den blivit påkörd av en äldre man. Den andra, också en GLT men av 1983 års modell, med en sexa från Renault, var en mindre positiv upplevelse. Den drack bensin som en törstande i öknen dricker vatten när sådant äntligen finns att tillgå. Fyrans sköna sång saknades också. Visserligen drog den turbinlikt och mjukt iväg på låga varv, men sedan när man väntade på kraften i det höga registret, fanns det ingen att få. Kort sagt en ganska stum och tråkig motor.

Och här var det meningen att jag skulle göra en analys av Greiders dikt, men bilnostalgin slog till med brutal kraft. Likt en gammal cowboy, som minns sina hästar, återkommer mina gamla bilar. Fina kamrater var de, de flesta i alla fall.

Det har varit tyst ett tag på bloggen beroende på uppgradering av hård- och mjukvara i mitt hemmanät. Allting tar mycket längre tid än vad man har beräknat, särskilt om man arbetar med gamla program och mycket blandad hårdvarumiljö med både ålderstigna delar och splitternya. Men nu är jag på banan igen, även om mycket jobb återstår. Därför kommer ett inlägg från en liknande situation för några år sedan. (Bilden visar min egen anspråkslösa datacentral i mitt lilla krypin till arbetsrum).

bild, infrastruktur.se